Skärp er liksom

Alltså, den här diskussionen gör mig helt matt. Det kanske beror på att jag läst Therese sen 2005 när hon skrev i sin förtjusande skunkdagbok och inte i tidningar och gillar henne jättemycket, men jag kan inte alls läsa in så mycket skit i hennes text som andra gör. Jag delar förvisso inte önskan att slippa göra det privata politiskt, och jag själv är inte ett dugg mätt på skrivande kvinnor som skriver utifrån sina erfarenheter. De flesta av mina skribentförebilder är kvinnor. Blablabla, även om jag har en annan åsikt så missar jag liksom inte grundtesen i hennes text, att hon efterlyser kvinnor som skriver om neutrala ämnen så som män skriver om dem. Alltså, man kan ju problematisera "neutrala ämnen" också, men jag har ingen lust. Jag förstår hennes önskan efter kvinnor som bara skriver om konst eller filosofi, jag önskar att världen var en plats där det inte fanns någon skillnad mellan vad kvinnor och män skrev om. Jag skulle i och för sig inte rikta frustrationen mot kvinnor utan mot den rådande ordningen, men det spelar ingen roll. Man får tycka olika, texten gjorde mig lite irriterad också, men det är annan sak än att missförstå med flit. Det är ju alltid så här i diskussioner och debatter. Hur orkar ni vara så tvärsäkra och fördömande? Tror ni att det kommer något bra av det? Ni framstår ju bara som oförmögna att följa tråden i en text. Jag fattar inte, är det den starka övertygelsen och världsbilden? Jag har ju också den, jag är jävligt hård och dogmatisk men jag kan fortfarande hålla två tankar samtidigt i huvudet och se saker från flera sidor. Man gör sig bara dum i diskussioner om man inte kan avvika från sitt eget huvud.

Så tycker jag för övrigt att Therese är skitbra på att göra just det som hon efterlyser och jag blir jätteglad för att hon finns och lugnt ägnar sig åt sina ämnen och är en alldeles egen röst.

Busy och jävligt sliten

Gjort sen sist: Läst två sista Harry Potter-böckerna. Tränat en gång. Jobbat sjukt mycket. Börjat gråta på jobbet på grund av en kund. Om detta tänkte jag berätta imorgon, men däremellan ligger minst åtta timmars sömn. Fantastiskt!

En helg

Jobbade stängning i fredags och åkte hem i tron att jag skulle kose mig med bok och tystnad innan jag somnade innan två för att gå upp tidigt och träna och få saker gjorda. Istället var jag världens mest lättövertalade och rotade fram överjäst vin från "barskåpet" och åkte hem till en kompis och tittade på när några spelade Rockband. Blev lite full. Utdelade ömhetsbetygelser med Katta. Var rastlös och lite sentimental. Klockan var kanske halv tre när vi gick till 42 och spelade fotbollsspel och dansade lite till skummaste blandningen musik som Jes bjöd på. Jes skämde ut mig inför en ashet punkare som var typ sjutton. En engelsman sa att jag hade vackra ögon. Lite förtroliga samtal och så den stora tröttheten. Gick hela långa vägen hem. Hemma strax före sju. Läste bok(!) tills Katta och Jes kom hem och ville ligga. Sov till halv två. Besviken på mig själv för att jag inte kan bättre än så här.

Sen åkte jag hem till en kollega och hängde lite innan jag gick på fest hos en annan kollega. Stamkunder dök upp, inte så att vi bjudit dem alltså. Vi pratade om viktiga saker som hur ofta vi kommer ihåg att lägga ner dipsåser. Sen blev min kväll lite som en typisk utekväll i Uppsala 2006. Med samma personer som då till och med. Jag brände mycket pengar, sänkte min moral och hade jävligt roligt. Gick direkt till jobbet efter cirka en timmas sömn och fnissade mig igenom hela arbetsdagen. Bäst var min chefs kommentar när jag berättade att en kollega gått hem med en av stamkunderna(utan att göra nåt): "Nää, nu får folk faktiskt sluta att gå hem med kunder! Köp en Big Mac Meny och du får gå hem med mig, liksom". Det var roligt.

Ikväll har jag sovit, skrattat åt mig själv och ätit ostbågar. Katta som var mer bakfull igår än jag nånsin sett någon vara, sa idag: "Nästa helg kanske man inte ska gå ut". Sen kom vi på att vi ska på Prodigy på lördag. Så, eh. Jag embracear sista tiden i Party-Oslo helt enkelt.

It ain`t me babe

Jag försöker ju lägga ner allt vad män heter just nu. Har inte ens kysst nån på över en månad, försöker tänka väldigt lite på att jag vill dejta någon och väldigt mycket på mig själv bara. Det ligger smärtsam nödvändighet i det. Jag kan aldrig gå tillbaka till att vara arton-nitton och faktiskt på riktigt INTE VILJA ha någon annat än för sex. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker lura mig själv för det är inte så längre. Och lura sig själv är för fegisar. Jag avundas ibland folk(tjejer) som ALLTID har pojkvän. De måste bli kära så himla lätt! Avverkar fyra-fem personer på ett år som de kallar POJKVÄNNER. Jag tror ju inte att det på riktigt kan vara kärlek alla gånger utan ofta är av bekvämlighet och för att man inte vågar vara ensam egentligen. Det är alltid såna tjejer. Som känner sig värdelösa om de är ensamma och ingen vill ha dem, får panik om de lämnas ensamma tre minuter på krogen för att man ska ut och röka och aldrig skulle tänka sig att resa själva. Nej, jag vill såklart inte vara sådan. Att inte klara av att vara ensam låter som ett fruktansvärt öde. Men jag kan avundas dem för att de ser så lätt på relationer. När de har rätt ålder inne och träffar nån de kan älska lite lagom mycket och tajmingen är rätt så kommer de gifta sig och skaffa barn. Nej, jag vill såklart inte vara sådan. Jag skulle säkert också kunna ha tre pojkvänner om året om jag ville men jag vill inte. Det finns inte i min föreställningsvärld att bli kär så lätt. Att bli kär är typ världens svåraste grej som händer mig en gång per år och då ska fan tro att han inte är kär tillbaka. De sällsynta gånger som det händer så är det i alla fall svårt. Fråga mig och mitt kraschade förhållande.

Jag kan sakna flirtandet, raggandet, det ytliga. Trots att jag typ inte vill ha det om det inte känns lite på riktigt. Men det är något med att bli sedd. Ikväll på jobbet var det en stammis som stötte lite på mig, på ett roligt sätt. Det var kul och jag blev smickrad och skojade väl lite tillbaka men kände ändå orka flirta, han jobbar på den jävla bratklubben och vi skulle inte vilja ha varandra ändå. Men det var väl så länge sen som jag kände mig objektifierad annat än som en servicemaskin och det kan ju vara trevligt ibland. Det fick mig att tänka på alla fina som jag träffade på min tågluff. Hur jag inte låg med de fina utan med de andra som inte var fina. För jag blir inte lätt kär, och när någon annan beter sig som att de är lite kära och avkräver något av mig som jag inte kan ge så tycker jag det är så jobbigt. Och vips så har det fina solkats ner. I Berlin träffade jag världens finaste man. Han kom från Atlanta i USA och reste runt i Tyskland. Hade tillbringat några dagar hos en tysk tjej som han träffat i Spanien och som han var jättekär i. Hon var anledningen till att han valt att semestra i Tyskland, men han hade inte ens berättat det för henne. Det här anförtrodde han mig när vi pratat i cirka tio minuter, en liten stund innan jag skulle iväg på dejt med en okänd fotbollsspelare som jag mött på gatan. När jag kom tillbaka till vårt hostel några timmar senare berättade jag om min kärlek som jag mött i Paris. Jag och Forest, som den lågmälde amerikanen hette, hängde resten av tiden i Berlin. Jag peppade honom att våga berätta för tjejen att han var kär och kunde tänka sig att flytta till Tyskland för hennes skull. Och han, han såg mig verkligen. Han såg genom mig sådär knallhårt och självklart att vi stod med våra ölflaskor mitt bland alla andra på terassen och jag nästan grät för att det kändes som att komma hem.

Den dag som jag trodde skulle bli min sista i Berlin tillbringade jag och Forest tillsammans. Vi åt frukost på ett cafè, gick på marknad i Friedrichshain och åt indisk middag och drack oss fulla mitt på dagen. Han hade flera gånger under vår bekantskap insinuerat hur vacker och bra jag var, men var här som det intensifierades och laddades med något sexuellt och tvetydigt som jag inte visste hur jag skulle tolka. Det var jättejobbigt. Han hade den sortens intensiva blick som kan vara fantastisk men obehaglig också. Det blev väldigt jobbigt. Jag gav säkert dubbla signaler, för jag visste inte riktigt vad jag ville men jag visste ganska säkert att jag bara ville att vi skulle vara vänner. Jag fattade inte, han hade ju sin livs stora kärlek att tänka på. Men det vet jag ju att man kan tycka om flera samtidigt.

Så jag drog mig undan. Jag bestämde mig för att stanna en natt till i Berlin och smygsquata vårt flummiga hostel. Efter en hel dag av tryckande stämning och finstämdhet ville jag inget annat än att dricka öl och vara lätt, ytlig och grov i munnen med min andra Berlin-bästis - galna underbara aussien Andrew. Forest kunde se så sorgsen ut, och den här kvällen gjorde han det varje gång han såg på mig. Jag blev nästan irriterad för det var som att han blev besviken på vissa sidor hos mig och krävde något jag inte alls kunde ge honom efter så kort vänskap. Hur mycket jag än tyckte om honom. Morgonen därpå kedjerökte vi på terassen som vanligt men något var förändrat. Han hade byggt en distans. Vårt farväl blev hastigt och halvdant för att jag var dum i huvudet och fick för mig att skynda mig till Hauptbahnhof och leta efter Andrew som försvunnit efter ett missförstånd. Det sista Forest sa till mig var: "It was wonderful to meet you". Jag sa att jag skulle sakna honom innan jag rusade iväg. Sen sved det ordentligt när jag insåg hur vårt avsked hade blivit.

Han fick min Facebook och lovade att höra av sig och berätta hur det gick med tjejen. Men det har inte kommit någon friend request. Det håller inte att han slarvat bort lappen, för det räcker att söka på Norge och mitt namn för att hitta mig. Jag har mailat vandrarhemmet för att få ett efternamn och en mailadress, men utan resultat. Jag har letat på Facebook och skrivit till alla med hans namn från Atlanta som inte har bild, men ingen har nappat. Jag gjorde honom besviken, och jag saknar honom mycket. Han är borta ur mitt liv för alltid när han borde blivit en av mina bästa vänner.

Förstår ni poängen med historien om Forest? Jag ville väldigt gärna berätta den nån gång, men det fanns en annan tanke. Jag borde kanske kunnat bli kär i honom. Men det blev jag inte, och då kan jag inte låtsas. När jag inte låtsas(eller försöker men gör det pinsamt dåligt) samtidigt som den andra fortsätter, blir det obalans i flowet mellan oss två som har ett möte. Då faller allt som borde vara vackert, enkelt eller bara roligt och avspänt ihop. Jag hatar det. Det är därför jag gillar relationsanarkism, för i hjärtat är jag relationsanarkist och blir så förvirrad när andra inte flowar med mig utan börjar bestämma och etikettera relationen. I Barcelona hängde jag lite med en svensk kille som betedde sig som att han var kär fast jag inte alls tyckte att vi hade någon särskild connection. Nu i höst dejtade jag en man ett tag som inte var kär i mig men fick för sig att bete sig som att han var det. Allt jag kan svara på sliskiga komplimanger i de fallen är ett "tack" eller "Du är duktig på att säga snälla saker". Sant! Jag sa verkligen exakt så till Barcelona-killen en morgon på stranden när han i princip lovsjungit mig. Men SLUTA gör det, ni förstör, go away from my window, there`s nothing in here moving etc. När det gällde Forest så var det ju annorlunda, men ändå samma på något sätt.

Så står jag en kväll på jobbet och blir först lite smickrad när nån random snubbe raggar på mig. Sen minns jag hur människor kan se på mig, och då skrattar jag lite för det där är inte värt att lägga energi på. Men vad är det som gör att man blir kär då? Räcker tydligen inte att man typ älskar dem och inser att de är världens finaste människor. Det här låter kanske deppigare än vad det är. Lika mycket som det är deppigt så är det vackert och hoppingivande. Att kärleken inte svarar mot förnuft. Att man kan ha sådana där möten. Att de kommer upprepa sig. Att jag någonstans inom mig tror att mina och Forests vägar kommer korsas någon gång fast jag vet att det strider mot all sannolikhet. He`s long gone, och det var vackert så. Men fan inte rättvist.

En rubrik

Fin onsdag! Jobbat hela dagen, åkt hem i första snön till lasagnemiddag och tårta. Suttit hopkrupen i soffan och druckit te och läst Harry Potter. Lyssnat på tysk kultsång och undervisat Jes i tårtbitsspådom. Rökt på balkongen, klappat på hunden. Snart ska jag och Katta spela nät-Jeopardy. Sen ska jag ut och gå i snön. Det har till och med lagt sig på marken! Första snön! Bara en tidsfråga innan alla hurtiga norrmän börjar springa omkring på gatorna. Kan ni tänka er att behöva vara rädd för att få en skida i huvudet när ni åker tunnelbana i Stockholm? Nä just det. Allt de säger om norrmännen med sina lusekoftor och hytteturer är sant.

Och hur trött jag än är på kollektivboende så finns det stunder då jag fattar exakt varför jag bott i kollektiv i så många år. Ikväll är en sån stund.

Skulle gärna skriva nåt men man måste faktiskt sova

They would have liked me cause sometimes I`m funny

Ni ska få se bilder från den överjävliga kväll då jag åtminstone var världens snyggaste pirat. Och så lik Adam Ant det går att bli om man inte är en smal man med gudomliga kindben. Men inte nu. Just nu kastar jag i mig mat för att sen åka och hämta telefonen som jag söp bort i onsdags. Sen ska jag jobba. Sen ska jag skriva två tentor på tre dagar utan att knappt ha läst böckerna. Fixa 7,5 högskolepoäng på en kafferast liksom. Jag måste ha de här poängen. Ni måste be till Gud att det går bra. Jag har inte ens kollat på tentorna än, men sociologisk teori har jag ju läst förut så det var ju tur att det var det kursen handlade om fast det är en Pedagogik-kurs. Jag är mycket nära det där som kallas utbrändhet. Jag har haft massor att göra tidigare i mitt liv, men nu vet jag för första gången hur det känns när man är på väg att gå in i den berömda väggen. Jag sover cirka fyra-fem timmar per natt. Och jag är nästan aldrig sömnig, kan inte sova, ofta känner jag faktiskt att jag är pigg och har fysisk energi. Det är tur att man inte behöver så mycket sömn alltså. Men mentalt är jag mycket, mycket trött. Nu har jag inte tid att blogga mer. Jag skulle bara posta den här fantastiska låten som jag hörde på hostelet i Berlin när jag satt en förmiddag i common-room och åt brödmiddag, tänkte på Paris och var lycklig, fri, vemodig. Det där ruset när man reser. Helt och hållet i mig själv, det absoluta fokuset och självkärleken. Nu är jag väldigt lite i mig själv. I alla fall, bra låt!

Spend my cash on looking flash and grabbing your attention

På onsdag är det Halloweenfest för hela McDonalds Oslo. Min restaurang har tema Pirater och jag har känt mig sådär allmänt opepp på att vara kreativ och komma på en utklädnad. Tills jag kom på att det här kan vara min stilförebild:




Gick in på H&M och hittade kläder på två minuter. Har ett svärd och ska bara fixa kikare eller pistol och eventuellt hatt. Kindbenen kan bli lite svåra att fixa men i övrigt kommer jag vara så jävla snygg.

Nonsens

Jag är helt körd efter jobbigaste två veckorna på länge, men i natt fick jag sova hela sex timmar(tack vintertiden) för att sen gå upp och jobba DAG. Jag stod och rökte i regnet utanför jobbet och kände mig som en människa. Minus söndagsjobbandet. Men halv fem åkte jag hem och gick på Bunnpris och stod i lång söndagskö med chips tillsammans med alla andra lediga. Igår när jag gick till bussen och folk fikade lördagsavslappnade ville jag gråta.

Jag måste sova nu. Underbart att inte stå på jobbet och räkna minuterna till stängning. Underbart att vara trött vid den här tiden. Jag har sett två avsnitt Seinfeld och halva Dom kallar oss mods och läst hela DN nästan. Skrivit en lista som jag inte orkat ta itu med för att ögonen fallit ihop varje gång jag försökt. Egentligen ville jag bara tipsa om Premium Dark med Citron och Ingefära(höll på att skriva Citron med S, och säg inget om min prepostionsanvändning för jag vet att Norge fuckat upp den). Har ni den i Sverige? En av mina sambos brukar snatta den, idag låg det två stycken i kylen! Den är i alla fall helt fantastisk. Mmm.

Yrkesskador

Vi har många stammisar på mitt jobb. Vissa är där varje dag och köper exakt samma sak, andra några gånger i veckan, några äter ofta men varierar sig osv osv...Vi har stammisar som kommit i flera år. Ibland bara slutar de komma in. Folk flyttar liksom och tänker inte på att deras lokala McDonalds saknar dem(eller är lättade, inte alla stammisar är trevliga precis). Vi har nicknames på många av våra stammisar, typ Evil Eyes. QP-mannen(som typ inte varit inne på ett halvår, jag och Anna funderade på om han kanske dött), Kaffe-mannen, Big Mac-bröderna, Katt-kvinnan, Fanta-damen osv osv. Jag har dejtat en stammis en gång. Anna har varit tillsammans med två. En gång träffade jag en stammis på andra sidan stan och vi hälsade. Vissa är jag så hej med att jag blir ett enda stort leende när de kommer in. Det här är lätt den finaste delen med mitt jobb. Jag undrar om någon av mina stammisar kommer märka att jag är borta när jag har slutat. Jag kommer sakna dem.

Det finns det en kund som handlat med ojämna mellanrum hela tiden jag jobbat där, i över ett år. Han är kanske inne en gång varannan månad och jag är förmodligen den enda av mina kollegor som känner igen honom. Ett tag var han in ganska ofta och köpte kaffe latte som han sen hällde över i en medhavd termosmugg. Han tar nästan alltid latte som dricka till sin meny. Han är i min ålder, inte så snygg men lite söt, lite bögig kanske, smal i rock och Beatles-frisyr och med de räddaste ögon jag sett. Alltid snäll och trevlig och så tillbakadragen. Ibland snubblar han på orden, hans blick flackar hela tiden men lyckas ändå vara intensiv och det är nästan så det går att se hur hans händer skakar. Jag älskar blyga människor, om det inte tar överhanden fullkomligt. Men det är något med osäkerheten. Egentligen gillar jag väl ännu bättre när någon som är bra på att föra sig inte klarar att täcka hela sig själv med säkerheten. När det uppstår en spricka, ett glapp mellan vad de är och vad de vill vara. Det är så mycket mer intressant och sympatiskt än vinnarmänniskor. Just nu klarar jag särskilt dåligt av vinnarmänniskor.

Så, den här killen. Jag vet inte varför han stannar hos mig. Jag känner ingen sexuell dragning till honom. Jag vill bara veta hans historia. Varför han handlar hos oss ibland. Var han varit och vart han ska. Jag vill veta vad han är så rädd för och vad han heter men jag kommer aldrig inleda ett samtal med honom för det gör man ju bara med de utåtriktade kunderna och han bara står med sina hörlurar i öronen och ser rädd ut. Jag blir glad av honom varje gång. Att han får finnas.

Ja, för övrigt: Om det inte vore så att jag är i helt fel kontext för såna saker, att det förmodligen strider mot alla mina befogenheter och därför är omöjligt. så skulle jag vilja intervjua många av mina stammisar. Ibland känns det så konstigt att det är som att jag känner dem men bara har en försvinnande liten del. Jag vill veta. Man står där som ett djur och ler sitt service-leende och för vissa av dem är man själv ett trevligt inslag under dagen, något hemtrevligt och återkommande. Men fortfarande bara en kugge i deras vardagsliv. Jag vill till och med veta historien bakom de äckliga stammisarna som jag inte gillar. Vad har de för diagnos liksom. Jag vill veta varför världens otrevligaste man som brukade himla med ögonen och sucka när jag sa hej blivit lite trevlig(med hans mått mätt), varför han börjat komma in på fel tider och köpa fel grejer och varför han satt igår vid fönstret utan att ha köpt nåt och såg så olycklig ut. Har hans familj fått nog av hans bitterhet och lämnat honom? Har han läst en självhjälpsbok om att bryta sina mönster? Åker han hem till en tom lägenhet och vill gråta?

Läste nyss igenom och insåg att det här kanske offciellt var världens tråkigaste text för alla andra utom mig. Själv funderar jag på att göra ett litet persongalleri så att jag aldrig glömmer dem.

Blir nog bra det där att plugga så jag får fylla min hjärna med lite annat än mina kunders pykiska status.

Tar mig själv i örat

Här ska jag vila

Jag kan inte gå och lägga mig längre. Hur blev världens kvällströttaste Mira en som är uppe till tre varje natt? De kvällar jag jobbar till midnatt är det väl förståeligt, men det funkar inte. Jag sover för lite. Jag har blivit förkyld och hostar fast det bara var en månad sen senast och tyckte det var konstigt först för jag har tränat och ätit så bra. Sen insåg jag att det kanske inte stärker immunförsvaret att sova i snitt sex timmar per natt i jättemånga månader.

Och det där de säger om stress, att allt man inte har gjort lägger sig som en oro i hela kroppen. Jodå. Så varför gör du det inte bara? frågade jag mig själv i vargtimmen inatt. Vissa saker är bara så enkla som att skriva ett mail. Det här är min sämsta sida. Det finns ett ord för vad jag lider av. Nu sitter jag i soffan i lägenheten jag älskar. Det är lunchtid men jag åt nyss frukost. Ute är himlen grå och disig och Stensparken går i brunorange och gult. Jag visualiserar den ledighet som ska komma mellan jobbet jag aldrig mer ska behöva gå tillbaka till och studierna jag väntat på i ett år. Då jag ska åka runt lite mellan svenska städer och träffa vänner och familj. Få min Uppsala-dos och min Ölands-dos. Lite Malmö också. Mest av allt ser jag fram emot att vakna upp en mörk janauarimorgon vid sjön i Tävelsås. Äta frukost och läsa Smålandsposten. Åka in med min pappa till Växjö och gå och träna. Sitta och läsa i timmar på världens bästa bibliotek(Växjö stadsbibliotek är på riktigt det bästa som Växjö har att erbjuda. Det enda nästan om du frågar mig). Äta lunch, åka tillbaka när han slutat för det går nästan inga bussar. Se på TV eller skriva eller promenera eller vad fan jag känner för, och långsamt, långsamt greppa att jag inte längre jobbar. Att det är slut på sömnbrist och ingen dygnsrytm. Att jag kommer sakna Oslo förjävla mycket men det är ändå inget emot hur glad jag är för att slippa det livet.

Jag visualiserar detta så mycket att jag glömmer att leva här. Mina sista två månader. Nu är det skärpning. Ingen mer onödig stress som går att avhjälpa. Inget levande i framtiden. Den kommer ändå vara här fortare än jag förstår. Jag skulle verkligen inte klara det här livet så mycket längre till, men det behöver jag inte heller.

Sååå nu ska jag hushållsarbeta och läsa Yvonne Hirdman i tre timmar innan jag måste åka till jobbet. Imorgon, och inte i natt, ska jag få undan tusen saker som tynger mig.

There’s nothing here but what here’s mine

The phrase "It`s absolutely the same with me, I..." seems to be an approving echo, a way of continuing the other`s thought, but that is an illusion: in reality it is a brute revolt against a brutal violence, an effort to free our own ear from bondage and to occupy the enemy`s ear by force. Because all of man`s life among his kind is nothing other than a battle to seize the ear of others."

Det där var Milan Kundera i The book of laughing and forgetting. Lite väl hårt kanske, men jag gillar att tänka på det. Jag läste det på ett tåg mellan Hamburg och Köpenhamn i somras och insåg vad som saknats i mitt liv. Han som rekommenderade boken, min amerikan från Paris som lämnat outplånliga spår i mig, är den bästa lyssnare jag träffat. I Berlin mötte jag en annan människa som fattade mig på två dagar. När jag landade från min tågluff på norra Öland kände jag att jag var på väg någonstans med mig själv och mitt förhållningssätt till relationer och andra människor.

Nu har 2,5 månad passerat sen jag läste Milan Kundera, och jag har nästan ingen energi alls. Det är en kombination av ett jobb som alltmer suger musten ur mig, ett liv jag inser att jag egentligen inte vill ha nu när det snart är över, och för lite sömn HELA tiden. Man blir trött då, även mentalt. Jag ser känslan, orsakerna och mekanismerna och kan chilla ihop med tröttheten, klappa på den. Det är ingen fara. Men det som gör mig mest trött är människorna som stjäl ännu mer av min obefintliga energi. Mitt tålamod är mindre än någonsin förut. Jag har nått min gräns för halvdana relationer med halvdana människor. Jag kräver av människor att de försöker vara goda, inkännande, toleranta. När jag tycker om någon så visar jag det, bryr mig, försöker ge den människan något. Jag har inte tålamod med dumma ytligheter, spel och osäkerheter som ska döljas i attityd. Jag är för gammal för attityd och rädslor. Människor som egentligen inte bryr sig men tror att de måste låtsas att de gör det. Så sitter jag här med en vänskapsrelation som jag värdesätter fast jag inte riktigt vet varför, och inser att jag gett av den förbannade kärlekskraften så mycket mer än jag fått tillbaka. I månader. Och nu är det totalstopp i mig. Vill inte mer. Kan inte mer. Jag klarar mig bra själv men det finns en gräns för hur mycket jag kan ge andra när jag måste klara mig bra själv. Jag har nått den gränsen.

Jag har nått den gränsen och det gäller inte bara den här personen. Jag har ingen energi för nya människor heller. Jag vill tro att min trötthet inte bara gäller mig på ett personligt plan, utan är en allmän besvikelse över hur vi människor är mot varandra. Jag står på jobbet och hör min fjortischef fjortisskvallra med de andra fjortiskollegorna, och jag kan inte ens fejka en välvilja eller ett intresse. Jag blir ledsen för att det finns människor som är så självupptagna att de går iväg mitt i ett samtal när det inte längre handlade om dem och som är helt inkompetenta till att läsa av andra människors signaler. Jag blir ledsen när folk jag gillar och tycker är bra visar prov på inskränkthet i fråga om andra livsstilar än deras egen. Jag vill inte prata om självklarheter som att de var nya och ha diskussioner i fel hörn av ämnet. Jag kan inte ta en människa till som saknar förmåga att se saker från olika vinklar. Jävlar vad de är många förresten!

Det är den där närheten, som inte alls behöver handla om hur nära man är den andra människan utan mer om hur närvarande och äkta man är i mötet. Jag söker den. Den uppstår inte om man vill etikettera relationen, om man tänker på att ha något intressant att säga istället för att lyssna, om man bryr sig om balansräkningen i relationen(av typen jag vill ha övertaget i den här relationen så nu spelar jag off ett tag tills du blir off och då blir jag på för jag gillar ju dig ändå). Det motsäger kanske lite vad jag säger om att inte vilja ge energi utan att få tillbaka, men då talar jag om ett långvarigt uttag. Jag låter det alltid gå väldigt långt innan det tar stopp. Kärleken, och då menar jag absolut inte bara den romantiska, är inte beroende av vad man får. Det är det som kan göra den så destruktiv. Jag känner fortfarande kärlek, jag saknar bara energin till att ge bort den.

Jag tänker inte ens nämna genusaspekten i det här. Med det sagt så ja, jag tänker på det. Mycket.

Vad var min poäng nu då? Att inte nöja sig mer! Jag har nöjt mig alldeles för många gånger. Det är kanske något som erfarenheter och tidens gång lär en att sluta med. Jag är där nu. Du får inte min tid om du inte har något jävligt speciellt att komma med. Jag lyssnar inte på dig om du sen vägrar att lyssna på mig. Jag känner kanske en jävla djurisk dragning till dig, men jag besitter förnuft, självrespekt och förmåga till konsekvensanalys också. Jag är hellre ensam med mig själv än ensam med någon annan. Och om jag bestämmer mig för att du är värd mig, då får du allt från min korkade glädje, mina dork-intressen som nät-Jeopardy och googlings-teknik, mina fylletårar och mina kroppsnojor. Då hjälper jag din kille med hans CV och analyserar ditt one night stands dagenefter-beteende med största allvar för att du vill det. Då åker jag till Stockholm för din teaterpremiär och sitter stolt leende i publiken. Och du erbjuder dig att köpa dyrt puder till mig i Spanien för att det är billigare där, kommer ihåg att Martini Blanco är min favoritsprit och hämtar upp mig med bil när min kille lämnat mig.

Det är väl bra det här, att hitta sin självrespekt och definiera vad man vill ha. Det är inte farligt att ha blivit lite tömd på energi. Det blir farligt om man inte är medveten om det och vad som orsakat det och fortsätter rusa på.

Men det sorgliga är när man kanske har så lite energi att man missar också de som är bra. Det sorgliga är de stunder när man tror att de aldrig kommer.

KILLER MODE

Jag är så arg på mitt jobb just nu. Ja, på mina chefer. Och på hela jävla systemet. Jag måste gå med i SAC när jag flyttar hem till Sverige, jag kan inte ha tigit så här länge utan att betala tillbaka till mig själv på något sätt. Vågar knappt skriva det här även fast risken att någon hittar hit är minimal. Två månader till, sen är det no mercy.

Kändes djupt ironiskt förra veckan när jag satt på ett cafè nära jobbet och läste om Marx alienationsteori och mervärde och sen gick raka vägen och blev exakt det där avhumaniserade service-djuret som skapar mervärde åt mina chefer utan att få något för det.

Kärlek

Gud så fantastiskt med publiceringen av Sverigdemokraternas debattartikel och Jan Helins försvar för den och att de inte låter Sverigedemokraterna annonsera i Aftonbladet. Jag får nästan lite tårar i ögonen såhär till morgonkaffet. Jag tycker ju det är obehagligt att läsa debattartikeln, för jag tror inte att så många som sympatiserade med dem förut kommer ändra sig. Jag tror problemet är att Sverige blivit mer rasistiskt, och gud vet vad man ska göra åt det. Men det är ändå ett bra initiativ av Aftonbladet och jag älskar hur en chefredaktör på en kommersiell tidning med ett stort medieföretag i ryggen skriver en sån där ilsken text och visar så mycket integritet. Det är ännu inte bara pengar som styr, trots allt.

Forgive me them saturday nights

Jag var verkligen drottningen av förnuft igår. Sov fyra timmar och tränade sen 1,5 fast kroppen protesterade. Jobbade och åkte sen direkt till 42:an(squat). Drack två stora vodkashots, "för klockan är så mycket och jag måste ju bli full". Fortsatte med öl och hade det föralldel jävligt trevligt. Klappade på älskade hunden, spanade på punks och hade engagerade diskussioner med Katta. Sen fick vi av okänd anledning en flaska brännvin av nån snubbe och herregud jag vet inte hur mycket jag drack av det. Så småningom blev jag bitter, cynisk och dryg. Det finns en anledning till att jag inte druckit på två veckor. Jag är helt enkelt både folkskygg och folkilsk just nu, och jag är lite ledsen för saker och ska inte trigga det med alkohol. Men jag måste älska mig själv lite också, för jag är ju rätt rolig. En kille kom fram och frågade om han fick en cigg och jag sa att "nej du ser rik ut, du har råd att köpa dina egna cigg" och en kvart senare hade jag glömt både honom och incidenten och försökte hälsa på honom igen. När han påminde mig höll jag med sig själv och försökte få Katta att göra detsamma. Min vanligaste fylle-diss är att hata på folk för att de är rika eller killar, men det vore ju fint om jag tog reda på fakta innan och inte hittade på.

Sen fick jag av någon anledning en ny kompis fast jag verkligen inte var från min bästa sida. Började gå mot efterfest men bitterheten tog över så jag gick hem och storgrät. Utrensning liksom, det är väl bra grejer. Alkohol känns inte som en bra grej just nu. Kom hem tjugo i sju, väldigt tacksam över att jag inte gick och drack mer på efterfest. Sov till två timmar innan jag skulle börja jobba. Sjukaste dagen på jobbet. Nu är jag hemma äntligen och ska sova. Kroppen är väldigt glad över det.

En modern människas fasa

Igår köpte jag en extern hårddisk och gjorde backup på allt jag tycker är viktigt på min dator, för att den beter sig som ett CP ibland och kan krascha när som helst. När jag skulle sova och som vanligt la datorn vid fotändan tänkte jag tanken att den skulle ju kunna ramla ner och jag borde inte ha den här, men jag har en stor säng och har aldrig legat inom sparkavstånd förut. Så vaknade jag för en dryg timme sen av den öronbedövande smällen när datorn föll i golvet. Tre av av de andra som sover runtomkring mig vaknade också. Jag blev förlamad av ångest och skräck och klättrade långsamt ner, bar in datorn i köket och voila - fungerar precis som vanligt. Inget som skramlar inuti, inte den minsta lilla repa som inte fanns där innan. Den föll alltså nästan två meter och landade på hårt parkettgolv. Det känns lite som att jag fått en andra chans i livet(typ inte ironisk).

Och så tänker jag på lagen om attraktionskraft och huruvida mitt undermedvetna med flit sparkade datorn över kanten. Väldigt glad för min externa hårddisk idag. Väldigt glad för att min dator är en sån survivor.

En motvillig slarver

Isabelle Ståhl skriver om rätten att vara slarvig och andra svarar. För mig är det lite sorgligt att läsa de här texterna, för jag vill vara som Elin med benhård struktur och disciplin. Jag mår också bäst så. Men jag kan inte. Ända sedan jag var liten har jag kämpat mot min lathet, min oförmåga att hålla ordning och min glömska. I skolan var jag alltid den som kom ihåg alla prov och vilka sidor vi skulle läsa så klasskamrater och lärare trodde att jag var ordningssam. Samtidigt såg mitt skåp ut som tredje världskriget och jag slarvade bort pennor hela tiden. Jag glömmer kvar saker på jobbet nästan varje dag och jag har fram till för några månader sen alltid haft dålig koll på min ekonomi och tvingats låna av familjemedlemmar. Andra som får städa upp efter charmiga och lovande lillasyster. Min styvmor skrev listor till mig så att jag skulle lära mig att plocka upp från golvet och hur man städar ett badrum. Idag är jag ganska duktig på att hålla det städat. Jag trivs bättre så trots min avsaknad av naturlig känsla för det, och jag har bott med andra människor sen jag var sjutton. Precis som påpekas här och här är det inte charmigt att andra tvingas plocka efter en. Mitt ex blev tokig på mig för att jag aldrig plockade upp handduken från golvet och glömde odiskade matlådor under sängen tills de möglade. Jag vet att jag nog tänkte någonstans innerst inne att jag tog igen för årtusenden av kvinnoförtryck, men det är ju bara löjligt. Diska din jävla matlåda och sluta förpesta din sambos tillvaro liksom.

Jag växte upp med en pappa som också är oförmögen att hålla ordning. Han är inget geni, han har bara en problematik med vissa saker. Det är inte charmigt. Min syster tog hem sina kompisar och storstädade huset när hon gick på mellanstadiet. Jag hade mitt rum i totalt kaos och ingen brydde sig. Idag har jag gett upp att storstäda garderoben med jämna mellanrum, för jag vet att det tar nån dag innan kläderna ligger i en hög igen. Det är inget jag skryter om, det är inte uttryck för något annat än att jag har otroligt svårt att organisera. Min ständiga skräck är att andra ska tro att jag har det så för att jag inte bryr mig. Jag blir ju tvungen att låta bli att bry mig, men jag vill verkligen inte vara i vägen för någon annans ordningssinne. Därför blir jag också en aning provocerad av upphöjandet av slarvet. Det är kanske lite kul med Bukowski-myten, särskilt när en kvinna lever den. Jag har gjort det. Haft folkölsburkar och brutna kondomförpackningar över hela mitt golv, kläder i kartonger istället för garderob och tidningar och böcker skräpandes överallt. Det skadade ingen annan just då, men jag personligen kan ju inte riktigt prestera i det.

Jag känner mig inte okvinnlig eller som en dålig människa för att jag saknar duktig-flicka-genen, men jag tror att mitt liv skulle bli så mycket mer effektivt om jag hade den. Jag saknar den inte riktigt ändå, bara förmågan att kanalisera den vettigt. Jag har enorma krav på mig själv, jag har blivit beskylld för att ha kontrollbehov och jag får ångest om jag sover längre än till nio, hur sent jag än somnade. Jag gör mer saker än någon i mitt kollektiv. Just nu jobbar jag heltid och pluggar en distanskurs som ska föreställa heltid. Jag älskar duktiga flickor, jag mötte så många såna när jag var föreningsaktiv. Coola brudar som får erbjudande om UD-praktik och toppjobb innan examen är avklarad, tjejer som livnär sig som konstnärer fast det sägs att det är omöjligt, som har visioner och genomför dem. Jag har aldrig varit en duktig flicka trots det inre trycket. Jag behövde det inte under min skolgång tack vare ett jävligt bra läshuvud. Jag vet allt om hur man tar sig skolkandes genom gymnasiet och ändå får skitbra betyg. Jag fattade fort hur lite man behövde göra för att klara en A-kurs på universitetet. Jag hängde med rockkillarna i klassen och rökte på trappan, tentafestade utan att skriva tentan och gjorde en konst av att slacka. Jag har alltid omaka strumpor(min allierade i kampen för kvinnors rätt att svina på högstadiet brukade säga att olika färg på strumpor var skapat för att skilja ut de slarviga från de ordentliga), glömmer att vika ner kragen på jobbskjortan och äger en förmåga att slukas upp av saker och glömma allt annat. Typ gå på efterfest och dricka sprit tre timmar innan jag ska börja jobba. Jag är hon som tar en taxi till Hauptbahnhof i Berlin för att leta efter en bortttappad vän och sen slarvar bort några hundra spänn för att hon tagit fel på dag och måste köpa ny biljett, och sen missuppfattar att hon ska byta tåg i Hamburg och får ta ett senare tåg.

Jag vill inte byta bort min dragning till det äventyrliga och min förmåga att leva för stunden, men det är alltid kaos i min hjärna och det är vad som manifesterar sig i papperssjöar på skrivbordet och en oförmåga att strukturera upp det omkring mig. Jag är inte en roligare person på grund av det här. Jag skulle förmodligen vara roligare om jag var bättre på ordning för då skulle jag inte vara så förbannat neurotisk och ha ständig ångest över hur lite jag får gjort.

Slarvet med materiella ting är en sak. Vi är olika, en del personer jobbar bättre utan ordning och struktur och det är fine så länge man inte skadar andra. Men att upphöja den tankspriddhet som gör en till en dålig vän, det är faktiskt bara dumt. Egoistiska människor är aldrig kul, hur bra texter de än skriver eller roliga fester de skapar. Jag har en del sådana personlighetsdrag, parallellt med och väldigt motsägande att jag är en bra lyssnare och fin vän när man lyckas vinna en närhet till mig. Jag vill alltid, hela tiden, motverka mina självcentrerade drag och jag vill att mina vänner säger ifrån när jag manifesterar dem. Det är aldrig charmight att jag har så mycket tankar och babblar så mycket att jag glömmer att fråga Katta hur hennes dag var.

Min lilla poäng är nog mest att jag vill vara en god människa, både mot mig själv och andra. När jag var nitton ville jag göra allt som kvinnor inte fick göra, och där ingick upphöjandet av slackande och slarv. Inte längre alltså. Det skulle bara vara destruktivt nu. Nu ska jag vara en duktig flicka och plugga, skriva inköpslistor och plocka ur diskstället. Jag har inte druckit alkohol på tretton dagar och jag tränar varannan dag. Ibland kan jag sakna mitt Bukowski-liv, men jag mår nog mycket bättre nu.

-------------------

Tillägg: Det låter kanske som att jag menar att alla tankspridda, slarviga inte får något gjort. Sjukt begåvade Isabelle Ståhl är ju ett exempel på att det inte är så. Från mitt perspektiv så är slarvet och tankspriddheten ett problem för mig själv, men det är ju bara i min navel.

Det här är ju helt sjukt. Hur kan Turkiet ens vara aktuella för EU-medlemskap? Jag tycker Turkiet verkar vara ett så osoft land i allmänhet. Hatade Istanbul innerligt när jag var där. Umgicks några dagar i våras med en jättetrevlig och sympatisk turkisk tjej som var utbytesstudent i Uppsala. Påläst, feministisk, litteraturintresserad. Men kemalist. De är tydligen det, ungdomarna. Vi råkade började prata om kurdfrågan och hon bara låste sig totalt. "Deras krav på en egen stat hotar Turkiet som stat". "Turkiet har aldrig förtryckt kurderna". Min kloka kompis försökte säga till henne att är man inte uppvuxen med att staten Turkiet är så viktig så kanske man ser att frågan handlar mer om mänskliga rättigheter än om ideologi. "Men det är irrelevant för turiska staten har aldrig förtryckt kurderna".

Oh well. Nationstänkande, det är som ett jävla gift.

Liite manisk

Jag är alldeles för upptagen med att få min vardag att fungera för att blogga som jag skulle vilja. Det är synd för jag har inte haft så mycket att skriva om sen jag var femton och hängde på Sourze och skrev moralistiska texter om kjollängder i Melodifestivalen(det är sant!). Jag ska tillexempel upp om drygt fem timmar men upplever dagens piggaste stund just nu. Imorgon ska jag träna två timmar efter jobbet och kommer vara hemma cirka halv åtta. Då ska jag byta rum, lyssna på två föreläsningar, laga mat och stöka med vardagsbestyr som man inte tänker på men som slukar så jävla mycket tid. Sen måste jag somna innan midnatt helst för att jag ska upp sex dagen därpå.

Kontentan av det här gnällandet är i alla fall att jag har så jävla mycket som driver mig nu, och att det är fantastiskt. Fattar ni vad bra det blir när jag inte jobbar mer? När jag har i alla fall tre veckor helt ledigt i december och januari och bara ska stressa ner hos vänner och familj. Läsa böcker, forma projektplaner i huvudet. Vet ni att det är nästan helt säkert att jag har ADHD? Och att jag blir så avundsjuk på folk som tycker det är lätt att fixa struktur. För mig är struktur det svåraste av allt, och jag kan ju inte hjälpa det. Men jag börjar kunna fixa det. Det är alltid ett slit, men det blir bättre. Så jag sitter här en måndagnatt halv ett och blir typ kåt av tanken på att göra listor och scheman, låna böcker, bocka av, anstränga mig. Jag ska läsa en distanskurs den här månaden och börjar fnittra vid anblicken av kursöversikten för att vi ska läsa så grymma grejer. I`m back liksom. Jag vill träna varje dag och lära mig saker och allt känns fantastiskt och spännande och lovande.

Sen kollar jag på klockan och inser att jag måste, måste, försöka sova nu. Och jag måste fundera ut bra pluggställen och bra matlådor som inte blir dåliga av att vara i rumstemperatur. Här finns ingen studiero nämligen. Jag känner oro för hur min kropp mår av att sova så här lite. Jag har helt fel dygnsrytm och min kropp protesterar, jag är en morgonmänniska egentligen och jag har pressat den till att sova på tok för lite och stressa för mycket i nio månader. Jag kan inte längre engagera mig i jobbet så som jag en gång faktiskt gjorde. Jag är så klar med det här jobblivet. Ge mig 2,5 månad till and i`m out of here

Alltså jag är så lycklig. Men få mig inte att börja prata om hunden, fina vännen och roliga tysken som sitter i rummet bredvid mig. Den lilla familjen som jag älskar. I alla fall två av dem. Få mig inte att sväva ut i detaljerade beskrivningar av cafèerna på min gata, min så länge borttappade men upphittade kärlek till böcker och debatter. Jag sprängs snart av allt jag vill göra, jag vill bara dela med mig av det och göra det till verklighet. Men jag antar att man måste sova. .

Flumhelg

Strid ström av alkohol i två dygn. Nyandlighet och filosofi. Alla pratar om lagen om attraktionskraft oberoende av varandra och det känns som ett tecken. Funderingar över meditation och lucida drömmar. Förkasta, tänka, förkasta, tveka. "Du är så här", se konturerna av vår vänskapsrelation och hur långt vi kommit med respekten. Vilja börja med yoga och vara tyst och koncentrerad just för att jag är så dålig på det. Förkasta, vilja, förkasta igen. Go mental till dubstep och breakcore och sanslös pepp. Helt nya erfarenheter sen. Idag: Tänka tänka tänka. Röra sig långsamt, klappa på lilla själen och psyket. Inte må dåligt alls. Gå in i mig själv, sen känna tryggheten med de jag bor med. Det som vi delar. Ändå avståndet emellan och att det är helt perfekt.

Känner mig hippie. Det har varit så fint och omvälvande. Och tankarna spinner fortfarande på men jag kan leda dem varsamt på ett väldigt definierat sätt.