2009: Det är inte hur man har det utan hur man tar det

Nyårsafton 2007 blev jag ihop med min förra pojkvän. Jag vaknade på årets första dag full av kärlek och tilltro till 2008. Det var på många sätt ett fantastiskt och omvälvande år, men lika mycket var det frustration, brustna förhoppningar och väldigt, väldigt många strider. Jag stångades med mig själv, livet och framtiden. Med honom, kärleken och det gemensamma livet som vi aldrig fick att fungera. Vi gick sönder det året. Allra mest trasig blev han. Två dagar före vår ettårsdag lämnade han mig. I den jävligaste situation jag varit i. Som min kompis Jonas sa: "Ditt liv är faktiskt objektivt sett förjävligt nu". Jag var skyldig mitt ex 20000 och var tvungen att åka tillbaka till lägenheten vi skulle bott i tillsammans, till Oslo som jag hatade, som jag tyckte hade slagit oss i spillror. Nyårsafton 2008 gick jag på en middag och fest med fina vänner som lät mig sitta tyst med samma glas vin hela kvällen och kämpa för att inte falla i bitar. Vid tolvslaget grät jag så hjärtat brast.

När Oslofjorden bredde ut sig utanför bussfönstret den andra januari började jag skaka. Sen genomled jag några av de värsta timmarna i mitt liv. Det är privat kanske men det var så sorgen såg ut. Så fruktansvärd och bottenlös. Det var så den var då.

Den sjätte januari åkte han från Oslo och vårt liv för gott och jag har inte sett honom sen den dagen. Då började mitt arbete. Jag lyssnade väldigt sällan på ledsen musik, jag gjorde allt för att skjuta undan alla tankar på honom och jag jobbade så mycket jag bara fick. Varje ledig dag var en skräck. Jag var mycket ensam. Men efter ett tag, förbluffande fort faktiskt, smög sig något annat på. En resignation kanske. Det här är mitt liv nu, och jag kan inte göra något åt det. Men jag kan göra allt åt hur jag ska förhålla mig till det. Ett av mina problem enligt mitt ex var att jag var gnällig och negativ. Han jämförde vår relation med en misshandelsrelation och jag kände mig som en fruktansvärd människa. Sen bestämde jag mig för att inte vara det längre. Till en början låg motivationen i att jag skulle vinna honom tillbaka, men i takt med att jag började må bra snabbare än jag trodde var mig möjligt, förvandlades den till något annat. Jag klarade ju det här ensam. Och jag tappade så många år av min tonår av att må dåligt, så jag vet att det förr eller senare går över. Det var bara en fråga om när, och jag ville att det skulle gå snabbt.

I maj kunde jag för första gången se på bilder på oss två utan att må illa och klicka bort med en gång. Jag hade bestämt mig för att stanna i Oslo hela hösten istället för att dra direkt när kontraktet på lägenheten gick ut. Så jag flyttade jag in i ett fint kollektiv, började festa en hel del och var helt plötsligt inte så ensam längre. I juli åkte jag ut på en fyra veckor lång resa i Europa, och där blev jag kär. Där mådde jag fantastiskt. Där insåg jag att jag inte längre var gnällig och negativ utan började referera till mig själv som hippie. Jag saknade honom fortfarande väldigt mycket. Det gör jag än idag. Men jag mådde bra.

Och nu. Nu är jag lyckligare än jag någonsin har varit. Lyckligare än jag var med honom. 2009 var på alla ytliga plan ett år där ingenting hände, där jag stod och stampade, inte läste böcker, inte hängde med i vad som hände i världen och där jag hade mycket liten social stimulans. Jag fyllde 22 och jobbade heltid på McDonalds i en stad som jag aldrig planerat att göra till min. Men inuti mig stod ingenting stilla. Jag tror att jag nådde ännu en nivå av att vara vuxen. Jag lärde mig att stå ut. Jag slutade hänge mig åt sorgen och tycka synd om mig själv. Detta mitt nya jag sattes verkligen på prov tre dagar före julafton då jag fick beskedet att jag inte var behörig till min utbildning. Jag bröt ihop. Sen jobbade jag. Sen stressade jag runt bland julhandlare i Oslo City med tårarna i ögonvrårna och bitterheten i handen. Men samtidigt arbetade min hjärna på högvarv för att hitta alternativ. När jag kom hem den kvällen hade jag redan utformat två möjliga planer och börjat acceptera dem som något jag skulle kunna trivas med. Vad är det för mening att bli bitter och ge upp? Det kommer aldrig att hjälpa dig. Sen öppnade jag inkorgen och nåddes av beskedet att det hade ordnat sig. "Det är säkert för att du reagerade så bra och tänkte så bra tankar som du fick den belöningen" sa min flatmate hippien. Det kändes helt sant. Jag tänker nu att om det går åt helvete med journalistiken kan jag bli den nya Mia Thörnblom.

Imorgon tar jag farväl av decenniet som började nattsvart, som fortsatte med skakiga tonårsår, som gav mig mitt liv och mig själv till skänks och som slutar i eufori och fast mark under fötterna. Imorgon firar jag in det nya decenniet med min bästa vän och flera andra som betyder mycket för mig, som funnits här ett tag. I staden jag älskar mest av alla städer. Jag börjar 2010 med en treårsplan för mitt liv och spännande förändringar framför mig. Årets första dag åker jag till en ö i Siljan för att umgås med en man som jag tycker om, som jag hoppas ska bli min sista biljett. Men det går bra ändå. Allting går bra ändå. Jag ska alltid minnas 2009 som året då jag blev en bättre människa och lärde mig det.

Här kommer lyckan

Jag befinner mig på den småländska landsbygden och gör absolut ingenting. Sover, äter choklad, ser Stenhuggaren och dokumentärer om tsunamin på TV. Röker med utsikt över sjön. Packar lite och skriver listor på allt jag ska ordna om några dagar, när det inte längre känns okej att vara så här lat. Jag håller på att sammanfatta mitt 2009 också. Jag ska alltid minnas 2009 som ett viktigt år. Och så skriver jag avsked. Tänker. Jag mår väldigt, väldigt bra.

Imorgon åker jag bil upp till Stockholm och sen vidare till Uppsala och det känns fantastiskt att åka bil. Jag ska vara i Uppsala några dagar. Sen ska jag till Dalarna. Det ni.

Jag vill bara skriva om allt som händer nu. Alla vackra och smärtsamma avsked, alla tvära kast rörande framtiden, alla insikter om mig själv. Gnistrande kalla älskade hatade Oslo, imorgon är det dags att ta farväl. Jag vill aldrig gå och sova fast jag ska upp om fem timmar och jobba min sista arbetsdag. Jag tar inte bara farväl av en stad, en tillvaro och älskade vänner. Jag tar farväl av honom som jag flyttade hit med då i början av juni för 1,5 år sedan och den jag var som jag inte är längre. Jag lägger av mig henne här.

Snart finns tid att skriva massor.

Där var gatorna av guld

Solen skiner över nio minusgrader och jag gick upp tidigt trots mindre än fem timmars sömn och ledig dag för att få saker gjorda. Igår vid midnatt studsade jag runt i köket och hjälpte Katta laga blomkålscurry och kvittrade "Shit vad mycket energi jag har!" och hon sa "Ja, du verkar väldigt glad. Lycklig".

Och det är ju så. Alla bitar bara faller på plats. Förutom att det idag har dykt upp ett gigantiskt frågetecken kring min behörighet till utbildningen. När det står att det krävs 60 högskolepoäng och ingenting om hur de poängen måste se ut, så kan det faktiskt inte vara på något annat sätt. Jag har 60 högskolepoäng, men 15 av dem är bara en halv kurs. Den satans Lingvistiken. Pratade nyss med en trevlig människa på expeditionen som ska ringa mig EFTER JULHELGEN. Jag har bostad i Göteborg. Jag har blivit antagen. Det får inte vara så att något går fel nu.

Peppar peppar. Jag är lycklig nu som jag inte varit på väldigt länge och jag förtjänar att vara det.

Det här är en fantastisk låt. Nödrimmen har ingen betydelse. Jag blir hoppfull och gråtmild och stor.

Jättelångt om alkohol

I måndags fick jag bostad i Göteborg och sen la sig snön över Oslo. Jag blev meddragen på spontan after work efter stängning och betalade inte för en enda öl men blev fjortisfull med allt vad det innebär av innerlig dans till Girls just wanna have fun, uppkastningar och grovhångel med kollega. Det är inte lätt när man ska hålla jämna steg med 190-centimetersmän och tjejer som super fyra dagar i veckan. Jag hade hela tiden 1,5 öl på gång. Det var en fantastisk utekväll så som det bara blir när det är måndag och man egentligen hade tänkt gå hem och sova. Men det känns som att det är slutspurten av festandet nu. Jag vet att studier och ny stad kommer innebära många lära känna-öl och fester, men jag tänker att det inte kommer bli lika hårt. Jag var väl 20 när jag började få avsmak för festande. Då pluggade jag Lingvistik A och bodde i ett feministkollektiv bakom Katalin i Uppsala. Jag hade äntligen kårleg och studiemedel och kunde dricka 20-kronorsöl för mer pengar i månaden än jag nånsin haft. Jag pluggade inte särskilt mycket och var ute desto mer. Men två års hårt festande hade satt sina spår och säkert hälften av utekvällarna fann jag mig själv stirrandes med tom blick och Vadgörjaghär ringandes i huvudet. Började lära mig att avsluta efter tre öl och gå hem. Saknade den oförblommerade kärleken till utelivet och försökte förtvivlat återskapa känslan. Ibland känns det som att varje utekväll fortfarande är ett sätt att få vara arton och dricka onsdagskanna på Fellini. Men de goda tiderna kommer aldrig tillbaka.

Sen fick jag pojkvän som också var trött på att festa och vi flyttade till Oslo. Den sommaren tålde jag inte alkohol och blev full och bakfull av två öl. Så jag drack inte på två månader. Det var skönt, jag njöt verkligen alla helgkvällar av min klara hjärna. Uppskattade självkontrollen. Under hösten i svenskkollektivet festade jag också mycket sällan. Men det var ju tråkigt också, jag hade inget umgänge och mådde inte särskilt bra. Det senaste halvåret har jag om inte kommit upp i gammal Uppsala-standard så ändå festat väldigt mycket. Det är roligt igen. Jag är glad för det, det är när jag inte mår bra som jag får snefyllor och tappar hoppet om mänskligheten och det är när jag mår bra som jag blir charmig, odräglig, rolig och får schyssta hångel. Jag älskar att känna mig sådär oövervinnerlig som man bara gör på en bra fylla. Jag älskar det flyktiga i att möta nya eller halvbekanta människor i vimlet och krossa de sociala barriärerna som vi annars bär framför oss. Jag har ingen önskan om att krossa dem när jag är nykter, jag tycker det är fint som det är. Det är naturligtvis inte bra för kroppen att dricka för mycket, men jag ligger verkligen inte i någon sådan riskzon och så länge jag inte skadar mitt psyke med alkoholen är jag nöjd. När jag själv får ha kontroll över mitt drickande och inte blir serverad öl blir jag sällan för full.

Men det är ju jobbigt att tappa kontrollen också. Ibland händer det trots allt. Jag tänker att jag vid min ålder ska ha koll på hur mycket jag kan dricka och inte bli så full att jag gör bort mig. Man är ju inte femton liksom. Jag tyckte det var hemskt roligt att mitt måndagshångel bara var 20 och kallade honom för liten. Sen spydde jag och konstaterade att "Nu verkar det kanske inte som att jag är 22, men det är jag faktiskt". Varför den där nojan? För mycket alkohol är för mycket alkohol även om man är 22.

Hur gammal ska man bli för att bli glad när folk tror att man är yngre än vad man är? Jag är då inte där än. Planerar att luras lite i Göteborg och låtsas vara ordentlig, vuxen och städad. Sen efter två månader ska jag bli jättefull, ligga med en klasskompis fast jag sagt att jag är oskuld och chocka alla grovt. Mm, det låter som en plan.

I know I`ll see your face again

Jag vaknar upp till en ledig lördag och städar, handlar, läser och tar det väldigt lugnt. Sen är det helt plötsligt kväll och jag och Katta lagar avokadosoppa till kollektivet. Jag ska ha avskedsfest men det kommer inte så många som jag hade hoppats och det är väl lika bra för någonstans i fylledimmorna försvinner jag från festen, ut på balkongen, ner på gården utan skor och sen i trapphuset på femte våningen. Jag ringer ett samtal till Sverige och pratar i säkert en timme. Han är också på fest, i älskade Uppsala, och sitter och skriver på ett sms till mig just när jag ringer. Jag har träffat honom två gånger för några veckor sedan och det är precis som Paris. Helt jävla självklart, och då är jag inte rädd. Han är nog det. Jag pratar för mycket och han lyssnar och skrattar lite generat ibland. "Och du skrattar" säger jag. "Jag vill bli konkret". Han säger att han beundrar mitt mod och jag säger att människors beundran inte spelar någon roll för mig om det är allt jag ska få. Han säger att han inte vill fatta några beslut. Jag råkar häva ur mig en sak som får honom att bli knäpp tyst och det är svårt att veta om jag helt reparerade skadan men när vi lägger på har vi ändå nästan bestämt att vi ska ses. Ingenting om när och var och hur men så fort julen är överstökad kommer jag att dra i trådar. Han bor i Dalarna hos sina föräldrar. Om några månader ska han ut och resa. Och han gillar inte städer och jag älskar städer och det här är ju dödsdömt, fel timing och omständigheter men det är inte så det känns.

Sen återgår jag till festen och berättar för Katta att jag älskar henne. Spiller äppelsprit i hallen och möter en kollega som stängt och hinner stanna i cirka tio minuter innan nästan alla drar ner på stan men det här kollektivet är långsamma som vanligt och vi går. Dansar till min Barcelona-låt Dancing with myself på Devilles och går sen till 40 men får inte komma in. Vi ringer några bekanta som inte svarar, Katta och jag, och sen försöker vi få tag på en taxi men den enda som stannar är Samba som inte alls ens kör svarttaxi men inte ville att vi "pene jenter" skulle behöva stå och frysa. Jag får bestämma betalning och ger honom en hundring för att jag har råd och samvete.

Sen blir det Katta och Mira på äventyr i lägenheten. Jag skrattar och skrattar och telefonsamtalet några timmar tidigare känns som år sedan. När jag vaknar elva på morgonen med mördande huvudvärk har jag sovit tre timmar.

Det kan hända att jag är dum i huvudet. Jag hade gift mig med en man som jag tillbringade mindre än 48 timmar med och som bor i New York, och jag är beredd att satsa och vänta på en annan som jag träffat två gånger. Jag vet inte vad jag pratade om när jag var nitton och trodde att jag var feg och oromantisk. Ingenting har någonsin slagit så hårda slag. "Det känns lite omodernt" sa jag till Katta häromdagen och hon skrattade. Men det är det där med etiketterna. De kräver jag inte, det förstår folk sällan när jag uttrycker så mycket kärlek.

Jag hoppas att han förstår. Sträcker på ryggen och är modig. Jag låter lätt ödesmättad och sorgsen, men allt jag vill säga är att man ska ta sina känslor på allvar, våga kasta sig ut och ha roligt. Idag är jag trött och rastlös på samma gång. Här är ingenmansland. Sista veckan någonstans, kunde man inte alltid få slippa sista veckan?

Det här är verkligen fel plats del 86887

Jag tänkte testa den här mallen lite, för jag gillar ju egentligen lite bredare marginaler, men är den ful? Jag kan inte bestämma mig. Är det svårt att pilla med koderna själv för övrigt? Jag är totalt handikappad när det kommer till sådant men jag måste väl lära mig snart ändå.

Jävligt töntigt att inte kunna bestämma sig för hur ens blogg ska se ut men jag vill att det ska kännas hemtrevligt här. Jag saknar min gamla rosa blogg.se-blogg, den var jag comfy med och så skrev jag bättre där än jag nånsin gjort tror jag. Tyvärr kan jag nog inte skriva på det sättet längre eftersom jag är äldre och förändrad. Och nu tänkte jag pasta in en text därifrån som jag är stolt över, som jag skrev i ilska och desperation när jag var nitton och som jag lätt kan nagelfara nu, komplicera och le åt, men som fortfarande är jävligt, jävligt bra. Jag saknar att brinna så mycket. Men jag sitter vid en Mac och fattar inte hur man gör. Jag har varit ute i en deprimerande förort med industribyggnader och baracker för att lämna ett skattekort till Kattas förra arbetsgivare. Blev glad över att jag bor i stan för det var fruktansvärt fult. Gnagde på serotoninet. Jag har ungefär tusen tankar om saker men det bara är så att Oslo nu förlamar min förmåga till att producera något, att följa en tanke till sitt slut. Allt jag kan är att vänta, läsa, supa, dra den sista kärleken ur det här. Snart får jag min dator tillbaka, snart köper jag en ny minidator och snart är jag någonstans och överallt i Sverige, i viloläge och tillbaka på rätt spår. Nu ska jag iväg och laga hundratals cheeseburgare, få ont i kroppen och blöda på mina torra knogar. Ni skulle se mina armar förresten, alla ärr och brännsår. Jag ser ut att inte tycka om mig själv, men jag jobbar bara på McDonalds.

Jag vet att jag skriver samma text hela tiden nu i olika former. Det är det enda temat nu, den enda berättelsen: Jag ska härifrån snart.

Jag tänkte skriva något ordentligt men allt jag har är den här tröttheten

Det är intensiva dagar här i Oslo. Obama är här och befann sig några hundra meter från mitt jobb i morse vilket gjorde att jag började jobba 06.40 i morse. Jag sov väl ändå sju timmar eftersom jag somnade vid tio. Då hade jag och Katta suttit i köket höga av trötthet, oförmögna att forma begripliga meningar och associera normalt. Sen gick jag till ICA och allt kändes overkligt och flimrande. Tidigare på jobbet när jag tvingade mig själv att fokusera på vad nån kund sa hoppade synfältet liksom till ett hack, allt rörde sig och jag fick ta stöd mot kassadisken. Som att jag kunde känna min hjärnas arbete rent fysiskt. Det är coolt att kroppen kan bli så trött att man framkallar liknande symptom som vid hallucinogena droger. Saker som rör sig, oförmåga att koppla ihop och sortera intryck, stickningar i kroppsdelar och en annan slags kroppskännedom. Det är mycket obehagligt - som att stå på randen till galenskap. Men det är jävligt härligt också. Innan jag blev klubbad av den stora utmattningen igår kväll satt jag på en stol i köket, fattade ingenting när Katta sa "Det känns som att bananerna tittar på mig!" och fnissade som en idiot. Men det har varit lite mycket sådan trötthet senaste året. Gud så jag ska hitta rutiner från och med den 19 januari. Det ska bli fantastiskt.

Jaha, eftersom min dator är inlämnad på reparation och jag skriver det här på någon annans så blev jag visst avbruten nu. Jag ska äta en avokadomacka med världens godaste fetaost. Har man ätit fetaosten som man köper billigt i lösvikt på Grönlands torg så kan man aldrig mer äta Apetinas. Sen ska jag läsa och sova och inte gå upp klockan fem.

Oh happy day

Man vill ju skriva något snitsligt nu, eller åtminstone pryda det här med en cool rubrik, men jag kan inte få ur mig något annat än lyckoskrik, snubbel och ett JAG KOM IN!!!

Vi har så ont om tid och det här är verkligen fel plats(Nej jag kan inte lyssna på något annat än kent nu)

Om femton dagar flyttar jag härifrån. Det är ingenting. Jag ska hinna ha några typiska Oslo-nätter och en avskedsfest innan dess. Jag ska jobba elva av de här dagarna, laga avokadosoppa med Katta och gå på bio med Johan. Jag måste till skattekontoret med mina en miljon frågor, måste avsluta mitt medlemsskap på Friskis och Svettis. Åka till Grönland en sista gång. Åka till Vinderen och Carl Berner och gråta. Sådan är jag. Tar dramatiska avsked. Femton dagar är ingenting och jag tycker väldigt mycket om Oslo och mina vänner här. Också. Men det går inte mer nu. Det är som att min kropp inte förstår att det snart är över. Däremot har den förstått vad mycket jag också hatar det här livet och framförallt vad otillfredsställd jag är. Man kan inte leva ett sådant liv. Där allt är stiltje och inget av ens drömmar och potential får komma fram. Så mycket av mig själv som jag inte spelar ut här. I ett och ett halvt år har det varit så. Ibland tänker jag att det är förlorad tid alltsammans. Det är inte sant, jag har lärt mig massor och haft det väldigt bra också. Men jag har ständig ångest och oro och det är så jävla löjligt för det är bara femton dagar kvar. Men jag vill inte jobba en enda dag till. Jo, min sista. Då jag ska stå på kassan och säga ett tyst adjö till mina stamkunder. Ta farväl av mina fina, fina kollegor. Se mig om i restaurangen och känna tryggheten. Det här kan jag. Jag är kompetent här. Här har jag trivts. Vända ryggen till min fruktansvärda chef. Jag känner ingenting annat än glödande hat inför henne. Hon förstörde min fina arbetsplats och min sista tid där. Jag måste hata henne för det, och för den arbetsmiljö jag lämnar mina kollegor i.

Idag är det som att jag inte har något tidsperspektiv. Jag vet bara att jag ska åka till jobbet snart och jobba ännu en tröstlös stängning. Säkert få något klagomål på gårdagens stängning av en bitchig kollega. Vänta på ett telefonsamtal eller ett sms som kanske ska ge mig ett svar på något så oerhört viktigt. Du veka, hoppfulla hjärta! Ibland är man inte äldre än sexton. Samtidigt är man det, då blandas bitterheten med hoppet och det gör mig illamående faktiskt. Jag väntar på antagningsbeskedet också. Det kommer vilken dag som helst. Vad gör jag om jag inte kommer in? Läster Journalistikvetenskap i Stockholm? Jag vill inte det. Det vore att litegrann fortsätta stå och stampa.

Det är som att det är ödets minut liksom. För kärleken, för karriären, för min raka rygg. Kom igen då.

Tisdagstips

Min längtan efter mina skivor och böcker som ligger nedpackade i kartonger i Uppsala börjar bli outhärdlig. Jag vill få bläddra i favoritlitteratur och är trött på all musik jag har på datorn. Jag saknar bland annat mina Stefan Sundström-skivor. En av hans bästa låtar är Nästan som Reklam. När jag hörde den första gången hajade jag till, hade jag inte hört den här storyn förut..? Bläddrade i skivkonvolutet, och där stod mycket riktigt att låten var fritt tolkad från Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån av Bodil Malmsten. En av de bästa böcker jag vet, för att den påverkade mig så mycket när jag läste den som femtonåring. I scenen som Nästan som reklam utgår från sjukanmäler sig en kvinna från jobbet och åker in till stan för att hänga planlöst runt när hon får se sin man som också borde vara på jobbet. Hon följer efter honom, bland annat till en skivaffär där han köper en skiva med musik som hon inte alls visste att han tyckte om. Till slut får de syn på varandra och utan ett ord sätter de sig i bilen för att tillsammans åka hem och på vägen börjar de ha sex. Det är så himla finstämt och sorgset skildrat om att inte egentligen känna och nå varandra men helt plötsligt vilja igen.

Det här kommer vara gnällblogg i ytterligare 22 dagar

Hatar att ha ett jobb där man måste vara dödssjuk för att sjukanmäla sig eftersom det fuckar upp så mycket och blir kaos när nån är sjuk och jag vet hur jobbigt det är att försöka hitta nån eller när man är för lite folk.

Hatar att jag är sjuk men inte dödssjuk.

Hatar att det regnar och att det är hål i mina underbara kängor och jag aldrig har tid att köpa nya skor och att jag måste gå till Majorstuen snart och bli blöt om fötterna.

Hatar att jag är så nervös över antagningsbeskedet att jag vill kräkas och inte vet vad jag tar mig till om jag inte kommer in.

Hatar att jag hade en fin söndag med julmarknad, shopping av skitsnygg guldtröja, fniss och gemenskap hemma, choklad och magpirriga sms och tidig sömn men ändå sov elva timmar och ändå är dödstrött.

Hatar att jag stänger ikväll och öppnar imorgon vilket kommer innebär cirka fyra timmars sömn.

Hatar att jag och en kompis som jag kommer sakna massor aldrig har tid att ses min sista månad här.

/Kände att det varit för lite bitterhet på sistone

Man glömmer att nätterna är korta

Glad första advent. Stensparken är brun och grå och det skulle kunna försätta en i dyster stämning, det här jävla november alltså. "Som ett tillstånd, eller kanske en marinad" skrev någon till mig för några dagar sen. Briljant formulering. Men jag blir inte dyster, ljuset är snällt och inte krävande. Fredagen innehöll bland annat en odrägligt full irländare, ett brutalt slagsmål och fotbollsspel och psytrance till sju på morgonen. "Oslo kan man alltid lita på". Ja, jag ska nog sakna det här när jag bor i en stad där allt stänger tre och man inte har koll på var svartfesterna fortsätter. Gårdagen var som ett kommatecken. Jag sov stötvis några timmar i taget och klev aldrig ur pyjamasen. Rökte sent på andra balkongen och lyssnade på Det kanske kommer en förändring. Jag och mitt vemod. Jag kan vara den värsta festromantikern ibland. Städer, rörlighet, flyktighet och dödsförakt. Allt det är sådant som jag älskar och klockan sex på morgonen i ett mörkt rum med basen i kroppen, främlingar och min bästa, finns inget mer romantiskt och ingenstans jag hellre vill vara.

Men det fyller mig med oro också. Jag vet ju att det är att kasta bort potential om man skulle fortsätta sådär, så här mycket, så här ofta. Jag får ångest av människor som lever sådär hela tiden. Det är också ytligt och urholkande för kropp och själ. Nu är det vuxen eftertänksam söndag då jag lyssnar på Allan Edwall och längtar efter tyngd och allvar, landsbygd och frisk luft. Jag tänker mig att de som fastnar i det liv jag inte vill fastna i hur mycket jag än älskar det, är de som inte behöver kontrasterna. Och 2010, det ska handla om helt andra saker än fest. Kärlek till exempel, i sin allra vidaste bemärkelse. Jo, det är så här: Jag har tidigare drivits främst av ilska och skuld. Bra drivkrafter på många sätt, men nu är det dags för kärleken och glädjen. Och där finns ingen plats för sådant som på något sätt bryter ner. Det här är så jävla spännande. Hur förändrar man sina reaktionsmönster, sina motiv och drivkrafter? Det är ett jävla bygge, och helt fantastiskt roligt. Om tio år springer jag kanske på meditationskurser i broderade klänningar och tror att ingefära botar magsjuka.

Nej okejdå. Det där har ingenting med något att göra. Jag blir aldrig hippie, men jag vill vara en bra människa.

Fredagshälsning

Jag önskar trevlig helg!

Om man bortser från faktumet att min nyaste chef och vissa kollegor gjort att jag oftast hatar mitt jobb numera, så är det så himla fint ibland att ha ett arbete. Idag har jag jobbat med bra, fina kollegor. Vi har haft massor att göra, sålt massor, men allt har varit under kontroll. Jag drev ett bra skift, fattade rätt beslut och planerade klokt. Alla jobbade på duktigt. Och ändå hann vi skoja och prata och ha trevlig stämning. Skratta. Den känslan, att tillsammans jobba för något, visa respekt, lyfta och vara varandra till hjälp, den är oslagbar. Och ni kan ju skratta och tänka att mitt jobb måste vara så jävla simpelt. Riktigt så är det inte. Stress och fysiskt arbete av det slaget samtidigt som man tvingas vara trevlig mot människor som inte alltid förtjänar det är inte simpelt.

Fin dag. Jag kommer sakna dagar som denna när jag är borta. Tyvärr är nio av tio arbetspass nuförtiden på ett helt annat sätt.

Jag sov väl cirka fyra timmar inatt men ikväll blir det fest! Jag har varit ful och äcklig i flera dagar och bara åkt mellan jobbet och lägenheten vilket resulterat i konstiga klädkombinationer som blå strumpbyxor och tröja och kofta i olika nyanser av grått. Tog med de flesta av mina kläder till Sverige så frågan är hur man ska se ut. Skulle vilja diskutera det här men det blir kanske lite meningslöst utan bilder och så ambitiös är jag inte. Risken är för övrigt att jag somnar efter tre öl. Åh jag gillar fredagar så himla mycket. När jag gick i tvåan på gymnasiet och bodde i tidernas bästa kollektiv på Lagerlöfsgatan i Uppsala(Även känt som Schlagerbögsflatan. Rolig anekdot: En kväll satt jag och Sofia och rökte på uteplatsen när vi hörde vår granne som hade fest berätta för några att "här bredvid bor det typ sju feminister, flator, helt galna, de sover överallt!" och när en kille stack fram huvudet och såg mig och Sofia döljda bakom träväggen som skilde uteplatserna åt började vi asgarva. De försvann de in illa kvickt och fem minuter senare ringde det på dörren. Där stod grannen högröd i ansiktet med ett flak öl och vågade inte ens se på oss när han mumlade fram en ursäkt. Vi fem tjejer som bodde där varav två var vad man väl kallar bisexuella och de andra inte särskilt intresserade av att kalla sig heterosexuella heller var mest glada för öl och inte särskilt förorättade) så brukade vi alltid ha fredagsöl hos våra grannar arbetarkillarna. Vi brukade dansa i vardagsrummet ibland och sen gå på legendariska, numera nedlagda Fellini. Ibland blev man bara jättefull och gick två hus hem klockan tolv för att fyllehänga på Helgon. Det var fina tider, och då kändes fredag verkligen som Fredag. Man fick pusta ut efter en hård vecka och vila i två dagar. Nu kan jag ju räkna de lediga helger jag haft i år på tio fingrar, men idag är det i alla fall riktig fredag!

Tröttheten. Hatet.

Jag måste skynda till jobbet nu. Jag känner liksom hur min kropp håller på att paja. Jag har värk ungefär överallt från huvudet ner till fötterna. Får svimningskänslor ibland och har svårt att göra saker snabbt(i vanliga fall är det jag som är Blixten). Kroppen får gärna chilla lite för det ÄR bara några veckor kvar. Ändå känns det liksom lite hopplöst varje gång jag vaknar och har sovit för lite eller när min puckade chef bitchar över något på jobbet som jag inte alls kan bry mig om. Jag hoppas alla som funderar på att säga upp sig gör det snart, helst samtidigt. Då kommer jag skratta. Länge och rått.

Kärleken

Jag är tönten i mitten som alltid vill se snygg ut

Det börjar med att jag kommer till Stockholm och har fått ett mail som frågar: Does true love really exist? What is true love? Jag är i en lägenhet på Telefonplan och kan tänka igen så som jag inte kan i Oslo. Det är en månad till jag flyttar därifrån och det är svårt och helt självklart. Men man måste alltid välja bort något också. Jag väljer bort människor jag tycker om och älskar. Jag väljer bort en period i mitt liv som jag nog alltid ska fästa stor betydelse. Jag är inte hippie alltså men min kropp vibrerar som en gitarrsträng. Och kärleken då? Jag måste fundera lite mer på den.

På fredagskvällen åker jag till Uppsala och träffar gräddan av mina vänner. Jag och Jonas hinner med ett obligatoriskt trapphus-häng med tjuvrökning och innerliga samtal. Jag träffar min allra bästa vän. Hon som funnits vid min sida i över fyra år. Vi dricker öl på Palermo och startar dansgolv på nedervåningen. Allt känns väldigt Uppsala. I den bemärkelsen att det är opretentiöst, roligt och massa massa kärlek. När Uppsala är som finast är det så för mig.

Vi plankar in på ÖG och fuldansar bland studenter så att svetten skvätter, tröjor åker av och underliv gnids mot varandra. Folk kollar snett men orka vara snygg och normal, vi har lätt roligast. Och på studentnationer i Uppsala står tiden alltid lite stilla så jag och Elisabeth får sjunga med i min bästa Håkan-låt Aprilhimlen. Ivan som inte kunnat svenska så länge blir överlycklig för Die Mauer och vi står kanske sju pers med nävarna knutna i luften och skrålar VI SKULLE FÅ LEVA HÄR och ni vet det känns som att man gör en politisk handling fast man bara är full och glad.

Sen stänger det och vi åker på efterfest i syskonkollektivet jag alltid bor i när jag är i stan. Någon har ställt sig och gjort två pizzor från scratch på fyllan. Ivan blandar sangria och vi dansar salsa i köket. Jag får upp bilder i huvudet från min barndom och minns mina föräldrars fester så. Min mamma i nån hatt och vuxna som dansar i köket. Vi är ju vuxna nu. Och det här är livet, det pågår just nu. Inte ens om en månad, utan nu. Det är livet med tristess, kärlek, närvaro och pausknappar. Vänskap, kärlek, planer. Helt plötsligt är det självklart att det är så, och jag mår bra i det. Det är då jag inte har åldersångest för första gången sen jag blev myndig.

Det är då jag hamnar i ett samtal som aldrig tar slut. Han är nästan allt som jag vill ha hos en människa. Vi talar om skuld och skam, ansvar, rastlöshet, att aldrig nöja sig. Tusen viktiga saker och jag existerar ut i fingerspetsarna. Ah just det! Detta är jag gjord av, detta driver mig. Jag tror att om jag blir tvingad att formulera någon mening med livet så är den att ha sådana här samtal. Sen blir jag kysst som jag inte blivit på nästan ett år - med känslor inblandade.

Lördagen är jag på fest i Stockholm med välutbildade belevade människor som minglar. Dricker kopiösa mängder alkohol men blir mest trött. Har trevligt också där jag glider runt med alibit att jag är yngst och annorlunda och inte behöver skämmas för att jag inte är tandläkare eller civilingenjör. Klockan halv fem blir vi som är kvar vittne till en förlovning. Skålar i whiskey och får en kyss på kinden av den blivande mannen som säger att jag är jättefin. Vi är alla fulla och blir alla bjudna på bröllopet. Det är fantastiskt romantiskt i sin totala brist på romantik.

Söndag förmiddag äter vi chips och slöhänger bland resterna från gårdagens fest. Bakfyllesnackar om att starta företag, om chefsskap och tonåringar. Sådär slött om ändå viktiga saker. Sen åker jag åter till Uppsala och hälsar på min gymnasiebästis som fått fast anställning och köpt en lägenhet med sin kille. Jag äter potatismackor i hennes kök och hon förstår precis när jag säger att jag kan inte stanna så länge den här gången för det finns något jag måste göra. Något jag måste ta på allvar.

Den natten när jag åker tillbaka till Oslo har jag känslan av att livet är något spännande så som jag inte haft den sen jag var nitton. Kärleken då? Jag ska ge dig något slags svar nu, Matteo.

Dagbok

Meh, två av mina sambos har varit/är magsjuka och jag råkade säga det till min chef idag när jag började må jävligt illa. Hon skickade hem mig med en gång, två timmar för tidigt, men nu sitter jag här hemma och har ätit lunch och mår inte särskilt illa alls. Fint att jag jobbar så lite just i november när det är halv skatt. Förra månaden däremot, som i och för sig sträckte sig från 23 september till 27 oktober, jobbade jag 190 timmar. Blev massa pengar, men jag är väldigt trött på att jobba.

Jag har varit i Göteborg. Åkte dit i söndags eftermiddag efter att ha festat hela natten och sovit två timmar mellan nio och elva på morgonen. Göteborg var regnigt och jag åt middag i en mysig förstahandstvåa på Hisingen och kände det nästan som att jag var en riktig människa med vanliga vanor. På måndagen skrev jag antagningsprovet till Journalistprogrammet. Jag har en gång tidigare i mitt liv varit så nervös; det var när jag var sexton och väntade på besked om CSN skulle godta mina särskilda skäl för att få inackorderingstillägg så jag kunde flytta hemifrån till Uppsala. Den där vetskapen om att massor står på spel. Det är bra, man vet vad som är viktigt. Men jag vill gärna vinna den här gången också. Det kändes som att det gick bra, men nu är jag förstås övertygad om att jag kommer få ett negativt besked. Samhällsfrågorna gick pinsamt dåligt. Man skulle ju haft en termin i Statskunskap färskt i bagaget. Kan ni Sveriges fyra grundlagar? Jag kunde tre. Visste ni att Europas längsta flod är Volga och inte Donau som tydligen kommer tvåa? Visste ni att det är justitiekanslern som väcker åtal i tryckfrihetsbrott och regeringsrätten som är högsta instans för förvaltningsmål? Jag visste inte. Jag visste vilken funktion folkomröstningar har i Sverige, vad Stortinget och Folketinget är och vad Emmanuel Barroso sysslar med. Nu måste jag vara nervös i säkert tre veckor.

Göteborg kändes bra. Jag har knappt någon relation till stan fast jag varit där mellan 5-10 gånger. Är väl inte så vackert och jag längtar till Stockholm, men jag ser mig själv bo i Göteborg de tre närmaste åren nu. Jag längtar efter att få bygga ett liv. Ett som är mil från det jag har nu. Ni håller tummarna, ikke sant?

Skryta lite bara

Ikväll ska jag på Prodigy!

Skärp er liksom

Alltså, den här diskussionen gör mig helt matt. Det kanske beror på att jag läst Therese sen 2005 när hon skrev i sin förtjusande skunkdagbok och inte i tidningar och gillar henne jättemycket, men jag kan inte alls läsa in så mycket skit i hennes text som andra gör. Jag delar förvisso inte önskan att slippa göra det privata politiskt, och jag själv är inte ett dugg mätt på skrivande kvinnor som skriver utifrån sina erfarenheter. De flesta av mina skribentförebilder är kvinnor. Blablabla, även om jag har en annan åsikt så missar jag liksom inte grundtesen i hennes text, att hon efterlyser kvinnor som skriver om neutrala ämnen så som män skriver om dem. Alltså, man kan ju problematisera "neutrala ämnen" också, men jag har ingen lust. Jag förstår hennes önskan efter kvinnor som bara skriver om konst eller filosofi, jag önskar att världen var en plats där det inte fanns någon skillnad mellan vad kvinnor och män skrev om. Jag skulle i och för sig inte rikta frustrationen mot kvinnor utan mot den rådande ordningen, men det spelar ingen roll. Man får tycka olika, texten gjorde mig lite irriterad också, men det är annan sak än att missförstå med flit. Det är ju alltid så här i diskussioner och debatter. Hur orkar ni vara så tvärsäkra och fördömande? Tror ni att det kommer något bra av det? Ni framstår ju bara som oförmögna att följa tråden i en text. Jag fattar inte, är det den starka övertygelsen och världsbilden? Jag har ju också den, jag är jävligt hård och dogmatisk men jag kan fortfarande hålla två tankar samtidigt i huvudet och se saker från flera sidor. Man gör sig bara dum i diskussioner om man inte kan avvika från sitt eget huvud.

Så tycker jag för övrigt att Therese är skitbra på att göra just det som hon efterlyser och jag blir jätteglad för att hon finns och lugnt ägnar sig åt sina ämnen och är en alldeles egen röst.

Busy och jävligt sliten

Gjort sen sist: Läst två sista Harry Potter-böckerna. Tränat en gång. Jobbat sjukt mycket. Börjat gråta på jobbet på grund av en kund. Om detta tänkte jag berätta imorgon, men däremellan ligger minst åtta timmars sömn. Fantastiskt!