Paris

”We have an experience – like a chemical reaction – that transforms something inside us. When we examine ourselves later on, we discover that all the standards we’ve lived by have shot up another notch and the world’s opened up in unexpected ways. Yes, I’ve had that experience. Not often, but it has happened. It’s like falling in love” – Haruki Murakami

Allt jag vet om Paris har jag lärt mig från myterna och jag vet att det inte är samma stad som Birgitta Stenberg besökte på 50-talet. Hemingway, Simone de Beauvoir och Sartre hänger inte längre på Cafe Flore och det finns inga efterträdare. Foucault är död och fattiga barn blir inte världsberömda sångerskor med gravplats på Pere Lachaise. Jag saknar det utan att ha upplevt det men jag får inget grepp om Paris. Allt jag får är bitar som glider mig ur händerna innan jag hinner pussla ihop dem till en hel bild. Min bild är skymd av myterna och romantiken, fucking Amelie från Montmartre bara måste leda till att man blir en aning besviken på verklighetens Montmartre. Första kvällen vandrar jag runt där med en 28-årig tråkig australienska som tycker att det känns obehagligt att dela rum med en kille. Äter en tråkig falafel och åker till Notre-dame med ett tråkigt amerikanskt par. Ja, besviken på allt som myterna matat mig med och som jag inte inbillade skulle tilldelas mig men ändå sträckte mig efter på något sätt.

Men jag får det. Jag får döden och världssjälen och det intellektuella och jag får till och med romantiken. Vi ligger på rygg i gräset nedanför Eiffeltornet min andra kväll i Paris när Ali säger att han vill leva för evigt och att nanoteknologin kommer att göra det möjligt. ”Det låter helt fruktansvärt” säger Matteo som kommer från New York och har leendet hos någon som varit olycklig och sen blivit lycklig. ”Skulle du inte leva för evigt om du fick välja?” ”Nej, jag ser fram emot att få dö när den dagen är inne. Vi skulle aldrig uppskatta den här stunden vid Eiffeltornet i Paris om vi var tvungna att ligga här för evigt. Vem skulle se en film utan slut?” ”Jag skulle, om det var en bra film”. Matteo skrattar. ”Nej, det skulle du inte. Det vackra med livet är att vi en dag ska dö”. Vi har druckit vin och ätit ost och bröd som man ska i Frankrike och diskuterat politik, litteratur, konst och våra olika kulturer och intresserat oss för varandra och världen så som människor som blivit sammanförda av slump och nyfikenhet gör. Det ligger i hela det här konceptet att vi ska spridas för vinden igen och åter bli varandra främmande på olika kontinenter. Jag vill verkligen sträcka ut den här kvällen i tid, men jag vet att Matteo har rätt. Bara släpp det. Så jag ligger där och lyssnar på deras diskussion som aldrig tar slut. Jag har blivit kär vid första ögonkastet i Paris. ”Tänk vad många människor som rest till Paris och tittat på Eiffeltornet precis som vi gör nu” filosoferade någon lite tidigare. Så jag ligger där och all min cynism är som bortblåst. Tänk vad många människor som blivit kära så här utan hjärnan med alls, och vad enkelt det är att uttala det då fast det är svårt.

Döden utgör temat för den här Paris-vistelsen, från Pere Lachaise via facing our mortality in front of the Eiffel tower till Katakomberna under gatorna med skelett från tiotusentals parisare och slutligen då vi sitter på Cafe Flore som de kultur-turister vi är och jag fucking har en fysisk upplevelse av att känna mig sammankopplad med tidigare generationer av intellektuella och kvinnor och i synnerhet intellektuella kvinnor. Den klara tacksamheten. Det jävlar anammat som vrids upp i mig som en tidsinställd bomb. Var har den nyckeln funnits så länge? Jag har saknat den och en universitetsterapeut från New York ger den tillbaka. Matteo läser högt ur en sönderläst bok av en indisk filosof. Du tycker kanske vi är posers men då har du inte skrapat på ytan kompis. Han säger om kärlek: ”Love has no object”. Han talar och de diskuterar och jag pillar i min 9-euros-omelett och letar efter ett strå av ironiserande. Österländsk filosofi! Ha intellektuella samtal på Hemingways gamla cafè! Litterära ambitioner! Att känna electricitet när en man jag känt mindre än 24 timmar rör vid min arm och inbilla mig att den är något större än fysisk attraktion!

Men jag finner inget. Cynism bor granne med rädsla och jag är inte längre rädd. Monika Fagerholm: ”Det är inte det sympatiska eller det fina eller ens de goda egenskaperna hos någon som man blir förälskad i. Utan det hos någon som väcker något i en till liv.”

Jag är inte längre rädd så jag låter honom få veta vilken fantastisk människa jag tycker att han är. Jag ger honom ett fysiskt bevis på det som han ska ha att ta fram att titta på ibland i sitt amerikanska liv. Han ska känna ruset av livet och ett litet band tvärs över Atlanten. Aldrig glömma.

Jag är dålig på avsked och följer med honom till Pere Lachaise sista dagen fast jag redan varit där. Hans bästa vänner gifte sig på Marcel Prousts grav. Jag har inte läst Swanns way, men jag skulle gifta mig med honom om han ville det. Han kysser mig på båda kinderna innan han går ut ur mitt liv och jag genast måste lämna Paris också för att det är outhärdligt att vara där mer. Rasar fram längs med Alperna och för mycket luftkonditionering och i huvudet ringer Matteos ord:

It lies in the beauty of this moment that it has to go way.

That it has to go away.

Mira you know it`s inevitable.

Allt jag vet om Paris handlar om det här nu. Jag kan inte ge någon annan berättelse.