MACHT KAPUTT, WAS EUCH KAPUTT MACHT

Professionen kallar, följ mig här istället

2010-05-08T15:07:00.002+02:00

lysandeutsikter.wordpress.com

It`s our time sweet baby

2010-03-08T08:25:00.006+01:00

En representant från Feministiskt Initiativ var och föreläste på min skola när jag gick i tvåan på gymnasiet. Ni vet hur det blir, puckade sjuttonåriga killar ställer dumma frågor och tjejer som vill fortsätta vara tjejer protesterar. Jag la det på mina axlar, så som jag alltid gjorde då. Det var min grej när folk var sexister, alltid. En förolämpning riktad mot mig. Min personliga sorg. Jag åkte hem och var ledsen, uppgiven. Sofia satt på en stol i köket och lyssnade. Vi hade feministiska symboler överallt i lägenheten och en sönderspelad Sånger om kvinnor vi brukade förfesta till. Mitt hem var min borg. Där fanns min basgrupp. Sofia slog en symbolisk knytnäve i bordet. Den här gången slutade det med lilla projektet Kommado: Valerie där vi skrev gerillatexter om manshat och medelklasshat. Jag nådde min humoristiska peak i ett brev till Valerie från en tjej som nyligen kommit ut som heterosexuell. Vi tapetserade busskurer och tegelväggar i Löten med pamfletterna som jag i smyg kopierade i skolan. Sen bjöd Sofia alla sina feministkompisar på manshatarmiddag. Madde och Sofia sjöng i Anarkafeministkören. Madde är den som hjälpt mig massor på vägen mot ett okomplicerat förhållande till sex, bara genom eviga samtal och i egenskap av att vara grym. Det var feministiska strategier i ett hem som lärde mig allt om systerskap.

Jag tror inte på det universella systerskapet. Jag och en moderat feminist har försvinnande lite gemensamt och jag föredrar att inte tänka kategorierna män och kvinnor när jag kan undvika det. Men jag har haft ett systerskap inom feminismen som var praktiskt och benhårt och det har format mig. Ghazal skriver briljant här om det förbjudna i att trycka ner andra tjejer. Det borde vara självklarheter. Det är en opersonlig, professionell kärlek som manifesteras i det systerskapet. Men det finns ett annat.

Jag har haft kärleksrelationer med några kvinnor i mitt liv. Högst platoniska och inte svärmiska, men väl så romantiska ibland. Sofia var min fru; vi skulle bila genom USA och gifta oss i Las Vegas. Vi låg på en säng i Barcelona och jag läste högt ur Bang för henne. Vi drack rödvin med sockerdricka på stationen i Uppsala och pratade om att köpa ett torp. Vi skickade mail mellan Marocko och Sverige som var så fulla av kärlek, så utopiska och manshatande och ocensurerade. När jag var ledsen kramade vi i hennes säng och sen hade vi kanske vattenkrig, och i den kärleken var den feministiska analysen och det radikala förhållningssättet till män och världen hela tiden en viktig komponent. Det är en kärlek som har svindlat framför mina ögon. Som den gången i Barcelona när vi var fulla och hon spelade en blandskiva hon gjort till mig men aldrig hunnit skicka. Det fanns ett brev till och hon skrev: Det här är vår låt. Det var Our time med Yeah Yeah Yeahs. Jag låste in mig på toaletten och grät i en kvart av kärlek.

Den kärleken kan jag aldrig ha med en man. Vänskapen mellan kvinnor. Den beskrivs aldrig som så stor som den kan vara, att det faktiskt kan vara på liv och död precis som den romantiska och sexuella kärleken. Jag vill höra fler sådana berättelser, och inte en enda till om heteronormativ kärlek tack.

Idag är det åttonde mars och jag är i Stockholm bara för att kunna vara med min kvinna ikväll. Det här är vår dag. Vårt sammanhang. Vår tid. För mig är åttonde mars inte i första hand en dag att vara arg på. Jag behöver inte prata så mycket politik idag. Det måste årets övriga dagar ägnas åt tyvärr. På Internationella Kvinnodagen vill jag bara glädjas åt den här kärleken.

2010-03-07T07:40:00.001+01:00

En av många anledningar till att inte bli full är ju att inte skriva pretentiösa blogginlägg om sin förlorade glöd och ungdom vid 22 års ålder. Jag hade druckit en flaska vin när jag skrev nattens inlägg. Jag var inte på något sätt packad, men herregud vad jag inte gillar att bli full längre. Känslan liksom. Jag blir trött, seg, osmart. Är det åldern? Va?

Nu åker jag till Stockholm för högtidsfirande och minst tre olika sorters kärlek.

No nothing has changed

2010-03-07T01:31:00.004+01:00

Jag ville inte ha en karriär. Jag var nitton och levde någon slags berättelse, med något slags förankring i en verklighet jag ville skulle vara min. Erfarenheter, namn, jag såg som nödvändiga att föra fram. Jag ville aldrig föra fram dem i andra person. Det var hela tiden en djupt personlig berättelse. Kvinnor, män, och kroppar. Ekonomi och det ni kallar kulturellt kapital. Jag vet inte. Jag levde i något. Jag trodde aldrig att det skulle bli rumsrent. Det var inte heller vad jag ville.

Nu är jag ganska rumsren. Ser ganska presentabel ut. Naturlig, snygg. Bär det inte utanpå kroppen hela tiden som då, då när jag var nitton, tjock och superblond och sprang runt på Arvikafestivalen i nätstrumpbyxor och hotpants och de pratade om mig och jag bar Suzanne Brögger närmast hjärtat.

Jag är rumsren och saknar något, läser recensioner av den där debutromanen med titel från gamla tonårsidolen Bright Eyes och måste lyssna. Now, I sing and drink and sleep on floors and try hard not to be annoyed, by all these people worrying about me. Exakt så var det. Alla som skulle lägga sig i min sanning. Det råa, det smutsiga och underbara - den dekadensen var enda kärleken jag kunde prestera då. Och den var vacker. Men det sliter i mig. Att det kanske inte är min sanning längre. Eller så är det så, men jag har inte levt så. Sen går jag på fest och hör någon gammal fånig indiedänga och det är bara sorgligt, hur vi en gång var arton och kände när vi hörde den där indiedängan, och nu är allt vi känner saknaden efter det vi en gång kände.

Jag levde på gränsen en gång, om det så bara var i hjärtat. Jag vet inte om jag vill det, jag vill ju inte ens bli full. Men jo, de där stora känslorna, vetskapen om att jag gör revolution bara i mitt sätt att vara på, att jag inte kan vara på något annat sätt, att jag aldrig kan passa in i det här samhället. Det är klart det inte var lätt, det var massa strid kamp och sorg. Men jag levde så hårt och innerligt.

Han säger: Det är så fint hur du är hård och känslig på samma gång. Jag tror jag letat efter en kvinna så arg som du. Ändå känns det inte som då; ändå känns det som då och jag vet inte hur jag ska leva ut det.

Civilisationskritiska ögonblick

2010-03-03T00:31:00.005+01:00

Jag lever ett lugnt liv här högt över Mölndalsvägen. Har ett stort skrivbord med organiserade bokhögar och idéer nedklottrade på lappar. Äntligen snygga gardiner som jag trillade över på Myrorna och två röda lampor. Jag sover för lite men lär mig nog snart det också. Bakar kladdkaka och går på födelsedagsfika i Västra Frölunda. Ser Avatar hundra år efter alla andra och faller nästan motståndslöst för ibland är jag bara en lättförförd människa som älskar stora gester och känslor. Jag läser Den hemlige kocken och hittar tillbaka till konsumentmakten där mitt politiska liv en gång började för sju år sedan. Det finns många skillnader nu från då - i vår ska jag börja dumpstra.

Jag saknar politiska sammanhang. Det är svårare att hitta än man kan tro, men jag ska det. Ingenting är viktigare nu. Det närmar sig åttonde mars, jag lyssnar på soundtracket till Jösses flickor - återkomsten och Stockholms Anarkafeministkör. Drabbas av den stora hjälplösa kärleken till de kvinnor som jag en gång hade ett verkligt, vardagligt systerskap med. Minns hur det kändes och jag och Söthjärtat ringer varandra, konstaterar att vid jul saknar man kanske sin familj och när det är Internationella Kvinnodagen sina kvinnor. Jag måste kanske åka till Stockholm och fira i år. Få ha de där lyckliga känslorna av sistahood och känna det brinnande hatet.

Jag bär på en längtan efter att bo på landet som är starkare och mer allvarligt menad än någonsin. Vad är det vi håller på med här? 2010? Jag är rädd för mycket som händer. Känner mig egentligen sjukt ointresserad av media. Sociala medier, nätverkande, social kompetens. Tekniken. Ni hittar aldrig mig på Twitter. Det är min övertygelse att journalistiken behöver andra saker än det här, att man kan verka utan att leva så absorberad av sus och dus och brus . Att det måste finnas de som inte gör det.

Jag har mina sätt att svara på det här, till exempel att köpa tusen sidor biografi över Ulf Lundell för att han är min trygghet och min röda tråd och också rädd, tror jag. Den här unga kvinnan som jag bor i rymmer också en grinig gubbe. Eller bara en väldigt gammaldags människa. Jag får allt mer svårt att greppa världen och vissa ögonblick finns det en klarsynthet som jag inte vet om den är naiv eller bara på något sätt sann och värd att lyssna på. Den är hursomhelst ganska outhärdlig. Jag vill ta ett samlat grepp på världen men grips av samma svindel som när jag ser en stjärnhimmel och försöker förstå den. Det är som att drunkna och jag tror inte att det är fruktbart. Och alla kan inte vara visionärer och dystopiker. Jag vill inte vara det, jag har inte kapacitet, intellekt eller psyke till det. Jag ska göra. Det handlar bara om att hitta något, göra så mycket kan man och släppa taget om resten. Men vissa dagar känns det som att vi ska gå under - hur ska jag då kunna nöja mig med punktinsatser när jag vill välta omkull hela systemet? När jag inte vet om något som vi gör spelar någon roll i den stora bilden? Ända sedan jag var femton har jag burit världen på mina axlar. Ibland som min helt egna privata depression. Nu är det mer bara som ett ansvar och en uppgift, men det är nog så tungt ibland.

En gång levde jag lite på skämt efter devisen Seriöst är värdelöst. Jag tycker fortfarande att pretentioner utan innehåll är löjligt, att det är viktigt att ha roligt och att man kommer långt med glädje och humor. Olika uttryck och angreppssätt yada yada. Allt det är ju självklara saker, tjatade till leda. Allvaret däremot. Det riktiga. Det som kommer ur kärlek och - faktiskt - glädje. Det är så jävla svårt och så jävla sällsynt och det skrämmer mig.

Karriären tjohej

2010-02-26T16:27:00.004+01:00

Jag har hängt i tidskriftsrummet på biblioteket och ba shit vad många grymma tidningar det finns att skriva för! Och en del kanske inte så grymma men helt acceptabla och möjliga. Och shit vad mycket idéer jag har. Och för en gångs skull, äntligen, för första gången, stressar det mig inte och får mig inte att känna mig dålig. Det är ju på väg. Jag pluggar ju på en av landets bästa journalistutbildningar. Har engagerade lärare som sitter i juryn till Guldspaden och sånt. Lär mig, inser att det är möjligt och inom räckhåll. Nu är det bara hårt arbete, jävlar anamma och så den där tron på mig själv som ska till. Det sista är det svåraste av allt.

Reklam

2010-02-25T22:39:00.003+01:00

Jag har börjat med ett skrivprojekt som jag haft i huvudet i minst tre år. Nu finns det ingen återvändo. Nu måste jag ta mig själv på allvar. Jamen ja det är en jävla roman. There, I said it. I alla fall, jag läser min gamla skunkdagbok i något slags research-syfte. Den är HELT fantastisk. Hur kunde jag vara så rolig, smart och hård när jag var arton? Hur blir jag det igen fast med erfarenheter, vuxendom och klokskap på det? Shit vilken mördande kombination det skulle bli.

Här kan man läsa om man är intresserad av oresonlighet, lillgamla funderingar, fyllehistorier, sistahood och hur en artonåring slampa i ett feministkollektiv levde.

Lite kär bara

2010-02-25T20:59:00.006+01:00

Jag ställde klockan på sex imorse för att skicka ett uppmuntrande sms lagom till han började jobba och sen somna om. 2,5 timme av kvällen i telefon. Har setts med cirka tvåveckors-intervall i två månader nu fast vi inte bor i samma stad. Helgen i Stockholm var fantastisk. Å herregud. Vi har till och med lärt oss att sova tillsammans. Nejnej, vi är inte ett par. Det blir vi kanske aldrig. Det är sorgligt då. Jag vill ha allt. Men hur kan det spela någon roll nu, just nu? Det här är den vackraste friaste mest respektfulla kärlek jag haft med en man. Han är den manshatande mannen jag sökt, den tvekande socialisten, den där lugna jagsvaga som jag alltid dras till men lyckas vara god mot nu. Konstnären som aldrig skulle kalla sig för konstnär, som hatar konst men gör så fantastiska bilder. Han gör nakenteckningar av oss två som sagoväsen. Vi sitter tysta i hans ateljé och han tecknar koncentrerat. Alla världar inom honom.

Och hans naturromantik. Hans självklara teknikfientlighet. Att han gillar att göra saker ordentligt tillexempel surkål och bakar bröd. Det allra största är att han är lika mycket feminist som jag och att jag lyckats bli kär i och vansinnigt attraherad av en feministkille och att jag inte säger feministkille med det vanliga föraktet och det är ett långt, långt sökande som är över.

Dagens band:

2010-02-25T11:04:00.002+01:00

Modern Talking! Jag hade glömt bort! Svala synthar, vemod, banala texter, väldigt vintrigt. Det finns nästan ingen sorgligare musik än gammal synthpop, italo och viss eurodisco.

Just nu...

2010-02-24T23:56:00.002+01:00

...är jag trött på att så många så kallade intellektuella inte riktigt verkar tro att det finns någon arbetarklass. Åtminstone känner de ingen, mer än genom klassresenärer inom media som pratar om det kulturella kapitalet som ett mantra. Jag är trött på att klassdiskussionen har blivit så individualiserad att en tjej i min klass(med övre medelklassbakgrund enligt egen utsaga) slår fast att det går ju såklart ingen arbetarklass här och klass handlar inte om pengar utan bara om kulturellt kapital. Hon ansåg sig prata för arbetarklassen på något sätt, oklart hur man kan påstå sig veta något om arbetarklassen om man kan hävda att klass inte handlar om ekonomi. Bourdieu kan ju inte gärna ställas till svars för att folk läser honom som fan läser Bibeln men jag vill aldrig mer höra om kulturellt kapital, det räcker nu. Jag vill prata avtalsrörelse, papperslösa, sjukförsäkring. Jag är trött på att diskussionen om Arena och vänstern hamnade i två läger varav jag inte vill tillhöra något. Jag är trött på att gammelvänstern är så jävla trångsynta, stelbenta och kåta på Marx och jag är trött på den individinriktade liberala postmoderna vänstern som jag får känslan diskuterar mer än praktiserar. Jag vill ha ett alternativ. Jo, man kan formulera ett själv. Jag är inte dum. Och trött på folk som bara pratar. Inte okej. Jag ska inte bara prata.

Men nu är jag trött. Nu ska jag sova och drömma om barrikader, hjärtan, oförsonlighet.

Upp till kamp emot kvalen osv

2010-02-19T00:27:00.002+01:00

Jag har druckit tentaöl med min klass och det var trevligt och jag skötte mig, tycker jag. Förutom att jag använde ordet proletärer. Jag tror att det var i samband med SJ-diskussion och det var såklart skämtsamt menat, men jag kanske ska spara socialistjargongen till folk jag vet fattar och inte sådana jag vill göra bra intryck på och hålla mig väl med. Hade dessutom på mig en tshirt med en kvinna med knuten näve i svart och anarkistlila och med texten "När alla andra gav upp fortsatte kvinnorna att kämpa". Visserligen på katalan, men ingen lär ju trott att det stod "Vi gillar arbetslinjen" eller vad högern nu har för slagord. Har högern några slagord? Arbeit macht frei? Äh ok förlåt, det var kanske osmakligt.

Hamnade även i diskussion med sosse om löner och sa väl typ att jag vill ha inkomsttak och lite radikalare omfördelning av pengar än de bidrag och skatter vi har nu. Fast vi höll en god ton, hon är snäll.

Blev inte så mycket bättre sen av att jag statusuppdaterade på Facebook att jag övade på verserna till Internationalen på vägen hem. Ja, jag har Internationalen på min MP3. Nej, jag är inte så bra på att vara politiskt neutral.

Något är ruttet i riket Sverige

2010-02-17T23:04:00.003+01:00

Vad är det för FEL på SJ? Hur kan de få fortsätta ge skitdålig service för så jävla mycket pengar? Jag ska förmodligen åka till Stockholm i helgen och trots att jag är ungdom kostar den billigaste biljetten 430 spänn och då är det Intercity på fem timmar(plus 43 spänn för sittplats - visst kan de fattiga få åka med SJ men de ska fan inte få sitta). X2000 kostar som billigast 510 - klockan fem på morgonen. Andra klass alltså, till ungdomsrabatt. På söndag måste jag betala nästan 1000 spänn om jag inte vill åka buss i sex timmar. I vanliga fall vore valet enkelt men jag typ badar i Norgepengar just nu och min tid är värdefull. Eh, min tid ihop med personen jag ska träffa en alldeles för kort helg that is. Jag kan såklart sysselsätta mig på trevliga billiga Swebus med gratis internet(SJ kan skämmas lite till nu), men jag vill inte missa en minut av Stockholm den här helgen. Eventuellt köper jag de svindyra biljetterna och låter mitt punkhjärta hata mig för evigt.

Men hur är det möjligt? Jag tror inte ett skit på alla fina ord om miljöinsatser så länge det är billigare att flyga fram och tillbaka till London inklusive flygbussar, än att åka tåg mellan Stockholm och Göteborg.

Panic on the streets of London

2010-02-15T20:12:00.003+01:00

Jag gillade inte London. Det blir aldrig vi två. När jag gick runt i Camden och Notting Hill med allt man kunde köpa upptryckt i ansiktet och när jag drack öl och bara var oinspirerad och fick höra att i London är folk öppna och sitter inte med armarna i kors och varför ser du så uttråkad ut, jag blir personligt förolämpad - då insåg jag att det inte är jag och städer just nu. Och det är inte jag och alkohol. Det låter kanske överdramatiskt, men jag tycker att det är svårt att hantera. Hur jag drömmer om öppna vidder, sura tillknäppta människor och tystnad. Jag är rätt teknikfientlig och misantropisk just nu. Jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till det.

Men Göteborg känns snällt, lagom. Jag vill ha barmark och plusgrader så att jag kan promenera i timmar och hitta mina oaser.

Det liknar nånting alla känt nångång men jag tänker aldrig så långt

2010-02-08T22:28:00.002+01:00

Göteborgs gator är hala som gator aldrig varit och mina nya snörskor med kilklack är hopplöst opraktiska. Jag halvspringer hem från spårvagnen varje dag för att mina fötter håller på att domna bort och längtar till mitt rum med alla böcker och klara tankar. Jag hittar ingenstans än, har inga ställen som är mina än. Ändå den vilda glädjen när jag står och väntar på spårvagnen efter måndagsöl på Pustervik fast jag kanske inte hade tid egentligen. När jag var nitton och tog studenten trodde jag att jag skulle kommit längre nu. Shit, jag skulle skriva en 2000-talets Jack för brudar, bli en ny Suzanne Brögger och leva det fria livet med Sofia. Jag skulle inte utbilda mig för jag ville inte veta vad det skulle göra med mitt kulturella kapital. Jag ville ha elden och verkligheten kvar. Jag ville inte vara 22 och fortfarande känna att livet ligger i startgroparna.

Men den rädslan byggde på en felaktig inställning till vad framgång och erfarenhet är. Att jag fortfarande känner att det är nu det börjar, betyder inte att aldrig blev något alla de gånger jag känt så tidigare. Jag trodde verkligen att jag skulle ha uträttat mer vid det här laget, både för världen och min egen karriär. Det borde jag kanske ha gjort. Men jag har ju levt. Gjort mig erfarenheter, blivit klokare, dummare, träffat människor och förlorat människor. Jag har rest, jobbat, slöpluggat, bott utomlands, varit sambo, fått en av de finaste vännerna man kan ha, blivit en bättre människa och stark och välmående på riktigt. Det började för länge sen, och det är nu det fortsätter.

Jag har träffat en människa som får mig att vilja fortsätta med det som jag litegrann lämnade av mig någon gång efter studenten. Han är politisk på ett sätt som jag saknat i mitt liv. Han väcker min kamplusta, och samtidigt är han lika tvivlande och inkännande som jag. Han föraktar teori och fina ord så att jag minns vem jag en gång var och han får mig att se möjligheter i livet som jag en gång såg. Jag visade honom det gamla fanzinet som jag gjorde i projektarbete på gymnasiet, och när jag läste det tillsammans med honom skämdes jag inte utan var stolt över mig själv. Jag ser mig själv genom hans ögon och hittar så mycket bra. Som finns kvar.

Ändå blir det inte vi. Och det är en del av det hela - att jag känner hoppet lika starkt ändå. Krafttagen som måste tas nu. De medvetna valen, de ändlösa äventyren. Resorna som vi ska göra och att vi kan göra somligt ihop. Det vi vill, det som känns roligt och inspirerande. Projekten och vardagen som är oberoende honom och vad som händer med oss. Han har sina strider, jag har mina och ibland ska de mötas.

På onsdag åker jag till London och en av mina bästa vänner för att dricka massvis med öl, härja, kolla på konst och annat bra man kan göra i London. Mitt urbana hjärta kan ingen ta ifrån mig. Inte heller alla de människor jag samlat på mig genom åren som skriver och undrar hur det är. Inte Suzanne Brögger ens när jag läser i Creme Fraiche varför Guy är neurotisk och än idag tycker att det är det sannaste som skrivits om mig. Allt detta - någon slags kärna att hålla i när det blåser. Det är så det är mina vänner, när man lagt klart sitt hus men upptäcker att det alltid går att smycka med en extra sten. Just nu är det han som är kronan, men inget rasar om den försvinner. Grunden står bara jag för.

PS: Jag har druckit öl och tar inget ansvar för eventuella floskler DS

Korttänktheten

2010-02-07T16:20:00.001+01:00

En vän frågade mig om jag trodde att Göran Lindberg skulle smutsa ner feminismen(ytterligare får man väl säga, shit vilka nykonservativa vindar som blåst senaste åren och shit vilken backlash vi skådat). Jag trodde inte det, vad hade han med feminism att göra? Det borde snarare kunna bli en debatt om att kvinnohatet penetrerar hela samhället, på alla nivåer, i olika grader i alla människor. Sen läste jag Aftonbladet om POLISCHEFENS HEMLIGA DUBBELLIV som illa dolde tesen att Göran Lindbergs intresse för kvinnofrågor var jävligt suspekt. Leif GW Persson säger att han var "besatt av jämställdhet". Han var en dålig chef men fick vara kvar för att hans jämställdhetsarbete var populärt bland makthavarna. Johanne Hildbrandt vill ha en rak skitstövel som man vet var man har från början istället för en feminist. Herregud.

Kontrasten blir naturligtvis större när någon som profilerat sig som feminist och arbetat mot sexbrott visar sig vara antifeminist och sexbrottsling själv. Det finns säkert psykologiska förklaringar till hur Lindberg valde de två ytterligheterna. Men som Eva Lundgren skriver på Newsmill visar det på ett glapp de fina orden och verkligheten. Sexism finns överallt. Sexbrottslingar är inte monster. De är vanliga män. Inte alls sällan på maktpositioner. När ska det gå in? Män måste erkänna sexismen i sig själva, det måste jag också. Precis som med rasism. Först då kan det bekämpas på allvar.

Det betyder ju inte att vi ska börja misstänka alla manliga feminister för att vara perversa sexbrottslingar. Att göra analysen att sexism finns överallt och måste bekämpas hela tiden, av alla, betyder såklart inte att alla män begår sexbrott. Det är inte det Eva Lundgren säger, och där tycker jag att Natalia Kazmierska är orättvis här i en annars klockren artikel när hon buntar ihop Lundgren med dem som plockar antifeministpoäng på den här historien. Göran Lindberg är inte representativ för manliga feminister, det tror jag inte att någon feminist påstår. Däremot är han en så mycket vanligare man än vi vill inse.

Ett litet brev om försoning

2010-02-06T01:18:00.007+01:00

Ikväll kastar du inte papper runt dig i en reklamfilm. Jaja, du mår sådär i största allmänhet jävligt bra och livet är fantastiskt. Tack, vi vet det nu. Men vissa dagar.

Vissa dagar har du suttit instängd i två dagar och ägnat dig åt saker du älskar, men du har inte träffat människor. För du känner inte så många än. Och du saknar någon du älskar och det här är inte en dag som du kan hantera det. Att han inte älskar dig. Du vaknar 06.30 för att äta frukost, lyssna på P1 och njuta av ditt nya liv. Du älskar tidiga morgnar. På spårvagnen läser du Arbetaren. Sen är det tre timmars föreläsning om intervjuteknik av erfaren grävande journalist. Du suger åt dig allt och vet med hela hjärtat att du hamnat rätt. Inte ens någon du älskar kan mäta sig med den känslan. Sen åker du hem och äter lunch, dricker kaffe, bokar in en intervju och gör lite annat.

Du tar helg. Tänker att ikväll vore det kul att göra något och skickar sms till en av de få vänner du har här. Hon är bortrest. Jaha. Du somnar och sover tre timmar. När du vaknar är det kväll och du mår inte längre bra. Du har blivit någon konstig jävla hurtig människa så du bestämmer dig för att stänga av datorn och baka bröd. Det kanske blir bättre då. Du går och handlar och sen bakar du bröd i ditt korridorskök. Det är fantastiskt att arbeta med deg. Se den växa. Veta exakt vad som finns i. Du mår lite bättre igen och under jäsningarna läser du krigsskildring från Balkan och längtar tillbaka dit. Brödet bli gott, och du är nöjd över hur bra du är på att vara ensam och ledsen. Men du skålar med dig själv för det. Vissa dagar är det verkligen nog, vissa dagar är det vad du vill ha. Inte idag.

Sedan ger du bort din kärlek men det blir fel. Vissa dagar gör du fel. Kanske är det inte du, kanske är det han. Men det spelar ingen roll. Du borde förstått bättre. Du borde hållit dig borta. Du förväntar dig inget, och det beundrar han dig för. Det är det som kommer rädda er. Fortsätta göra allt så här fantastiskt utan att ta sönder det. Man kan välja att se det som en orättvis och sorglig historia. Du vet att Hollywood skulle. Kristdemokraterna, all världens domedagsprofeter. Du vägrar. Men vissa dagar, då kan du heller inte låta bli. Vissa dagar är du bitter. Du dömer dig själv hårt för det. Du borde kanske inte göra det.

Och maktlös är du. Med alla som är viktiga så långt borta. Vissa dagar orkar du inte det här oberoendet som du och alla människor sysslar med. Du vill hjälpa och älska och hitta på äventyr och känna dig trygg i att du får kärlek tillbaka. Istället sitter du ensam och jätteledsen och det är inget dramatiskt i det, inte som på den gamla tiden. Du tänker på det Farbrornallen i Vems lilla mössa flyger sa: "Livet är som en kula. Det rullar och rullar och rätt som det är rullar det ner i ett hål var som helst."

Det är väl liksom inget annat än att erkänna det för sig själv. Sluta fåna sig med brödbak och duktighet och somna för att vakna till en dag som med största sannolikhet blir jättefin. Trots sorger. För de flesta dagar är inte som vissa dagar. De flesta dagar är det precis sant att livet är fantastiskt trots sorger och besvikelser och du menar varje ord du sagt om vad kärlek är.

I`m a lone wolf a beauty and a beast both hunter and hunted

2010-02-03T21:17:00.003+01:00

Amen sorry, 2010 skulle ju bli året då jag bloggade i alla fall varannan dag och fick upp någon slags standard här. Jag har inte riktigt haft tid. Eller orkat. Det gör jag inte nu heller, men jag tänkte att jag skulle meddela att jag lever och mår fint och att det finns ambition. Otroligt mycket ambition. Jag hade besök i över en vecka och då handlade det lite mer om att vara kär, hångla, leka någon slags förhållande och diskutera kampen och kulturen. Jag har gått lite i skolan också och skrivit ett personporträtt som inte hamnar i CV:t, en rätt grym ledare, varit på presskonferens hos kommunen och skrivit en dålig, tråkig artikel om det. Jag har övat på att skriva notiser och suttit en hel dag med ett statistiskt material utan att kunna bestämma mig för en vinkel. Sen hittade jag vinkeln som nog kommer funka och blev lycklig. Jag läser Metro bara för att studera artikeldispositioner. Hittar bra texter överallt, blir lyrisk av bra medier och förbannad över dåliga. När jag är utomhus lyssnar jag på radiodokumentärer istället för musik. Det finns en sak som är svår och krossar mitt hjärta en del men då städar jag lite och så tänker jag på allt som är fantastisk med den, också.

Ni kan tänka att jag sitter i ett rum fullt med papper som jag kastar omkring mig och skrattar lyckligt som i en reklamfilm så har ni en bra bild av hur jag har det.

Det var bara det nu. Och att ni ska lyssna på den här låten.

Kärlekens eviga dilemma

2010-01-25T08:14:00.002+01:00

När jag vaknar om morgnarna nuförtiden vet jag inte riktigt i vilken ände jag ska börja i. Det finns så många trådar att dra i. Jag är äntligen på en plats i livet där jag vill vara. Eftersom jag presterar dåligt under synligt kaos har första veckan gått åt till att ordna med praktiska bestyr, komma i ordning hemma, ta in alla nya intryck i skolan och dricka lite öl också. Jag längtar efter att bli klar med det praktiska så att jag kan fokusera på det andra. Kampen, drömmarna, det glittrande livet. Jag tror att jag väntat hela livet på att känna som jag gör nu.

Men jag hade inte räknat med kärleken. I alla fall inte den omöjliga, den som kommer att generera en ständig längtan, som sätter alla fina ord och teorier på prov. Det där med att inte tänka Vi, att inte vara rädd för en framtid där man kanske inte får varandra fast det borde vara så. Det måste finnas sätt att vara i kärleken tillsammans utan att ens ses, utan att ens vara i samma land på många månader. Det måste finnas sätt att tro att det en dag ska få bli exakt det man vill, att man kanske ska få det lyckliga slutet, men leva med att inte få ha varandra. Att ha sina planer, drömmar, konturer väl definierade och avgränsade, och just därför kunna mötas på ett sätt som aldrig blir destruktivt. Jag vill aldrig mer bli liten och rädd i en relation. Alltid vara min egen, aldrig låta min lycka bli beroende av någon annan. Det är nog mest det.

Jag ska ge mig in i ett yrke där man inte får vara liten och rädd heller. Jag känner ganska ofta att jag är det. Att jag är gjord av ett tvekande och skört material som inte passar in i en hård medievärld där man måste ha vassa armbågar och bländande social skills. Samtidigt är jag hård och radikal och inte ett dugg rädd. Jag växlar mellan att vara tvärsäker och mordisk till livrädd agnostiker. Jag är nog mest rädd för att inte orka leva i bruset hela livet. Det där ständiga informationsflödet – jag älskar det och det stressar och uttröttar mig. Ska man leva ett helt liv med ständig prestationsångest, är det så? Well, jag antar det. Det är så jag väljer.

Det verkar kanske som att jag för två parallella resonemang här. Kärleken och karriären. Men det hänger ihop. När jag får kärleken blir behovet av karriären mindre. Och det skrämmer mig. Samtidigt tänker jag att det kanske inte behöver handla om att tappa sina konturer. Jag är mer hippie nuförtiden än när jag var nitton och tror att kärleken är störst av allt. Jag vill nog inte ha en fantastisk karriär om jag inte får kärleken. Men jag kommer aldrig vara nöjd i kärleken om jag inte får göra det jag vill. På något sätt måste det gå att knyta ihop en längtan efter kärleken och att uppoffra dig i dess namn med att aldrig avvika från vägen man vill gå. Jag önskar att jag inte var bunden till en stad i tre år nu när jag träffat mannen i mitt liv. Men jag är det, och det är så jag väljer. Jag är ändå en romantiker som tror att man får varandra på slutet om det är rätt och man inte tar sönder det genom att tro att man då måste göra på ett visst sätt.

Men det är svårt ändå. Han inspirerar mig, vässar mig, gör mig större, till mitt allra bästa Jag. Som det ska vara. Och ändå den här apatin som drabbar mig ibland. Det här fruktlösa dagdrömmandet. Den här förlamande längtan. Allt det jag inte har utrymme för när jag borde vara skärpt. Visst gör jag saker - hela min helg har varit en orgie i duktighet med inredning, tvättning, IKEA-besök, städning, pluggande, matlagning, lagom socialisering med lite öl och tidig hemgång. Men tankarna, de är grumliga och splittrade.

Jag vet, det kallas förälskelse och det är normalt, helt underbart och stabiliseras. Men det finns ju ingen sådan naturlig utvecklingskurva i det här fallet. Det finns bara ett stort NU, en oviss framtid och en vetskap om våra osynkade liv. Det finns ett nu och jag tar fasta på det, till exempel att han kommer till Göteborg och mig ikväll på obestämd tid. Men det kommer ta slut en dag. Han kommer inte flytta in hos mig och stanna. Han kommer åka igen. Sen då? Det är då den frågan inte får ställas, det är då tanken måste vara klar ändå.

Druckit kursöl och känt mig ödmjuk och stressad över sjukt begåvade människor men jag var i alla fall nionde bästa på antagningsprovet

2010-01-22T02:03:00.004+01:00

Och Stefan Sundström säger det andra bäst: Allt som händer är på låtsas, har det känts som sen du gick. Man jobbar shoppar jiddrar åker trikk.

Men snart kommer han hit. Och snart har jag nog tid att fixa i ordning mer här och lära känna staden. Och jag kommer att få skriva massor, få kritik på det och liksom ha det som min legitima sysselsättning. Får man ha det så lyxigt?

Hur kul är det förresten inte när någon berättar att den knappt känner igen någon men minns en själv för att man är så sjukt lik sångerskan i Sahara Hotnights? Det är tredje gången jag hör det, fast det är ju inte sant. Jag har kanske samma hårfärg och lite samma approach, men hon är smal snygg och cool. Men ja, svar på frågan är att man blir väldigt smickrad.

Cos inside well she feels all right, and turns to say: Yes it`s the end

2010-01-18T21:00:00.004+01:00

Jag hör stegen i trapphuset när jag är på väg ner och känner igen dem. Det har gått ett år och jag kan fortfarande urskilja hans steg från andras. Jag har fantiserat så många gånger om det här mötet. Hur vi ska trilla tillbaka in i kärleken direkt och kasta oss i varandras armar för att aldrig mer skiljas. Hur jag ska gråta och han inte ska klara av det. Hur han ska få sina förhatliga ångestögon och jag ska förstå att jag inte kan rädda honom, att jag aldrig kunde och aldrig kommer.

Vi möts på andra våningen. Han bär på kassar med mina saker men när jag frågar om jag inte får en kram ställer han ner dem och vi kramas. Länge. Det finns en ömhet där, jag känner den strömma tydligt från bådas kroppar. Och kärlek. Det är klart att det finns kärlek. Men när jag letar efter sorgen så kan jag inte hitta den. Jag letar väl. Vi umgås i cirka tjugo minuter men jag hittar den aldrig. Vi pratar som gamla vänner, lätt och ledigt men självklart finns det en tyngd där. En arsenal av gamla känslor, av det som aldrig ska bli färdigt och det vi faktiskt älskade varandra för. Jag kan inte hjälpa att jag gråter när jag skriver detta. Sorgen är inte borta, men när jag mötte honom över ett år efter han kysste mig farväl och knuffade ut oss från det som var vårt liv, hittade jag den inte.

Det finns en längtan efter att saker ska göra ont, för då vet man att de var på riktigt. Jag har begått misstaget många gånger att jag vaskat fram känslor i mig som knappt funnits där. Besviken över hur enkelt det är att gå vidare. Jag tycker inte att ett år är lång tid när man älskat någon så mycket. Det ligger någon slags romantisk föreställning i att det finns de som gör så starka avtryck i dig att de aldrig ens ska blekna. Men människan är fantastisk på att gå vidare. Vi är begåvade med ett kort minne helt enkelt för att vi måste. Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är oändligt sorgligt. Hur alla på något sätt är utbytbara, även de du trodde att du kunde dö för.

Men det är inte kärleken som tar slut. Jag älskar dem fortfarande, de är alltjämt fast i mig, sjunger i mitt blodomlopp. Jag älskar honom fortfarande, men jag vill inte längre att det ska vara vi. Och det gör inte ont. Det förvånade mig och det gjorde mig besviken. Men den här gången kan jag även vara tacksam. Som jag är tacksam!

Jag minns inte ens om vi kramas hejdå. Han ska på någon kursfest. Jag tänker på mannen i Dalarna och att det är nya tider, nytt decennium och att allt faller och det är förjävligt men hopplöst vackert.

En helt ny karriär

2010-01-18T19:51:00.008+01:00

Jag har alltid älskat första tiden på nya platser. När jag inte hittar någonstans, alla sidor är blanka och jag är helt fri att skapa mig själv och ramarna för mitt liv igen. Ändå satt jag uppjagad av kartonger och bråte i mitt övermöblerade skokartongsrum i lördags kväll och kände mig ensam och rädd. Det är kanske helt normalt tänker ni när man precis flyttat till en ny okänd stad. Men jag är inte van - jag som gjort det till min grej att vara rotlös och skitbra på att vara ny och ensam. Det gick över ungefär när jag fick skjuts till ett 7-eleven av en färdtjänstgubbe, köpte en karta och sen ändå tillbringade en timme med att vara vilse innan jag hittade hem igen. Nu känns det för det mesta fantastiskt tror jag, jag vet inte riktigt, mina tankar handlar mest om heminredning, inköp och praktiska bestyr. Men känslan kommer tillbaka till mig ibland, som korta kramper någonstans. Vad är det jag håller på med här, i Göteborg i ett fult jävla studentghetto, med alla jag tycker om långt borta. Ska jag bli journalist, är det på riktigt nu det som jag velat sen jag var åtta år gammal? Ni förstår vad mycket som ligger investerat i den drömmen.

Sen köper jag en badrumsmatta och en lampa och what not och hisnar över alla tusenlappar som rinner iväg. Men älskar det, älskar att jag har ett badrum som är bara mitt, att jag får bestämma färger på textilier och att jag ska organisera mitt bibliotek så bra när jag köpt en till bokhylla. Gör mentala anteckningar om att hitta stans bästa orientlivs, skaffa bibliotekskort och leta stamcafè. Köper kurslitteratur och nojjar över morgondagens skolstart. Det är nog så att den här gången står helt enkelt mycket på spel - jag är inte purung längre(ja okej, jag är jävligt ung men inte sjutton liksom med tid att göra många misstag och ta krokiga vägar) och det är dags att saker börjar hända. Att det här livet blir ett liv och inte en period att ta sig igenom i väntan på nästa, bättre.

Men det blir bra det här, det tror jag.

Saker jag vill göra 2010

2010-01-13T23:10:00.010+01:00

- Hänga i Östeuropa
- Hänga på landsbygden
- Baka surdegsbröd
- Lära mig Photoshop
- Hänga på antikvariat
- Konsumera mindre
- Resa med Sofia
- Bli nördigare
- Lära mig jättemycket mer om jättemycket mer, t.ex all världens geografi, film, vänsterhistoria, motståndsrörelser, krukväxter, konsthistoria, drum`n`bass, nyandlighet, världsekonomi, filosofi
- Bli ihop
- Publiceras
- Få långt hår och välskött hår
- Träna regelbundet
- Bli stammis någonstans
- Arbeta konkret politiskt
- Spela dataspel
- Åka på Fusion
- Skriva massa mail
- Hitta de perfekta kängorna
- Ge bort många presenter
- Plugga upp lite tyska
- Läsa jättemycket mer böcker
- Tatuera mig
- Gå ut mycket på lokal utan att nödvändigtvis festa
- Bygga upp ett barskåp för att kunna bejaka min inre gubbe och ibland bjuda folk på en finwhisky eller annan gubbsprit
- Klä mig roligare
- Semestra i Norge(ej Oslo)

I allmänhet tänkte jag bli smartare, snyggare, nyttigare och mer beundransvärd.

Vad ska jag med värdighet när jag kan ha det bra

2010-01-11T18:49:00.004+01:00

"Ni ser jättekära ut" säger någon. "Vad gulligt att ni sitter och klappar på varandra i smyg" säger någon annan och jag kan bara le fånigt fast de har fel. Jag är ju stolt över att den fantastiska mannen med de heta armarna håller just mig i handen. Att vi hör ihop den här helgen. Men livet är sällan som på film och man kan inte alltid få de lyckliga sluten. Ändå finns så mycket däremellan. Som är minst lika mycket kärlek. Vi som ses i Stockholm bara tre dagar efter att vi sagt hejdå i Dalarna och inte kan hålla händerna i styr vid bardisken på Carmen där vi pratar kärlek, elitism och ord. Dagarna som följer sen då jag träffar hans vänner och han träffar min syster och vi äter pannkakor, dricker öl, går på utställning, äter tacobuffè med mina vänner och sover tillsammans i andra människors hem. Min rakhet och hans försiktighet. Hur jag vägrar att vara rädd trots att framtiden och allt som är omöjligt sluter sig som en kall hand också runt mitt hjärta. Ett samtal lite fulla på lördagnatten när jag får den finaste bekräftelse jag fått i mitt feministiska liv, och lyckan över hur jag börjar nysta ut det där såriga förhållningssättet till män som jag trasslat med sen jag var arton.

Det har varit mycket med de här dagarna. Min relationsanarkism i praktiken som är ett ständigt arbete men betalar sig i något som bara växer. Kanske inte åt det håll jag vill, men det blir vackert. Hänget med politiskt aktiva i Flemingsberg som på allvar fyrade av mitt startskott. Alla 2010-projekt i startgroparna. Bildningssuget, ambitionssuget. Glädjen över att snart få flytta till Göteborg och inreda mitt studentrum och hitta ett gym och gå på pubrunda och lära mig hitta i stan. Det är helt enkelt för mycket fantastiskt som händer för att jag ska vara ledsen någon längre stund över det som eventuellt inte händer. Jag önskar att fler människor var bra på att se relationer för vad de är och inte sträva så mycket efter parförhållandet att de mister hela kärleken. Du får kanske inte det lyckliga slutet, men livet pågår också i mellanrummen.

Under this weather such shadows are blossoming in me

2010-01-07T00:18:00.008+01:00

Väldigt fort efter att jag kommit till Dalarna kändes det helt normalt att frysa på ett loft i ett uthus, inte sminka sig och vara obekväm i ett föräldrahem. Jag gillar att fly verkligheten och lite hitta på parallella världar att existera i ett tag - det blir som ett fuck you till det linjära och normala. Man tar ett steg utanför sig själv och har därmed chans att uppfinna sig själv på nytt. Jag fann ett lugn på den där ön i Siljan som jag letat efter länge. Det är ju så att jag med jämna mellanrum drabbas av det stora äcklet och alienationen och då vill jag inte öppna en tidning, inte läsa en enda blogg. Då kan jag tänka mig att bara prata om revolutionen och hålla med om att teorin får för stor plats gentemot praktiken. Då vill jag bo i en anarkistisk självförsörjande kollektivby eller bli en kvinnlig Thoureau. Den senaste sommaren jag jobbade på Öland skrev jag bättre än på länge, tänkte skarpare tankar än nånsin och mejslade fram kärnor som jag inte förmått när jag levt i smeten. Efter två månader var jag ändå dödligt trött och hade kunnat sälja min högra arm för en kulturtidskrift. Jag önskar att det fanns ett sätt att få det bästa av alla världar. Jag älskar städer, herregud så passionerat jag älskar dem. Jag älskar även det som är fult, även de gånger jag drabbas av den totala känslan av ensamhet och alienation på exempelvis Drottninggatan i Stockholm. Det hör till min kärlek till staden - att den inte alltid är besvarad utan svårfångad och elak och krävande. Jag är alltid rastlös och alltid lat och det kan vara en förödande kombination på den sävliga landsbygden där så mycket blir beroende av dig själv om du ska lyckas skapa något. Jag älskar att vara anonym och försvinna bland andra människor och jag får panik när för många vet för mycket om vem jag är eller vem de tror att jag är. Jag kan verkligen tänka i städer också. Mina bästa tankar har jag bland annat tänkt på en sylta en julinatt i Milano ackompanjerad av italiensk såpopera och en raggande barägare. Men jag äger en naturromantik också. Ett behov av stillhet och lugn och den ansträngning det krävs av mig för att inte bli tokig av tystnaden. Den betalar sig. När jag kan omfamna det som är landsbygden, då kan jag tänka det som jag ibland tappar i staden där jag blir lat och rastlös och inte ens märker det för att det hela tiden finns så mycket stimulantia. Som kanske inte alltid är så meningsfull.

Min dröm vore att få ha ett litet hus vid havet eller i skogen som jag kunde åka till när jag ville och lämna för staden när jag ville. Eller ännu hellre ett stort hus - då ser jag framför mig ungefär hundra saker som man skulle kunna göra med en sådan plats. Men i brist på det kan man skapa små världar i staden. Idag har jag haft en hemskt konstig och lite jobbig men skön dag. Det enda jag har gjort är att hänga i den här lägenheten i Hjulsta. Skrivit lite, tänkt massor, stirrat rakt framför mig massor, läst lite, kollat på TV lite, ätit mat, hängt lite på internet. Språkat med Josef som arbetat med sina tusen projekt och haft kreativt kaos utspritt över hela köksbordet. Åkt bil i fyrtio minuter för att hitta en mataffär. Handlat och åkt hem och fortsatt det lilla livet som på ytan varit fruktansvärt improduktivt men känts som vägen till ett förlösande. Det är jävligt sunkigt det här, hur jag går omkring i samma kläder som jag hade på mig igår och sen sov i, hur resten av världen slutat existera och vi sitter instängda i vår lilla förortsstuga högt över marken omgiven av likadana stugor men utan någon som helst kontakt med de andra. Det är kanske det här som egentligen är essensen av staden. Och jag gör inte ens något viktigt eller tänker något genialt, jag längtar mig sönder och samman efter mannen i Dalarna och det finns inget genialt över det, det är bara sådant som tar tid och kraft från revolutionen och konsten men ändå går det inte att hjälpa när man är fast. När det är de bra exemplaren så är de dock också intresserade av revolutionen och konsten och då blir det fint sen, men i behovet och saknaden är man bara ett lealöst våp. Den här texten är det mest intelligenta jag åstadkommit idag och det är på ren vilja. Jag ska kanske röka en cigarett på balkongen men det är så vidrigt kallt. Jag dricker en lättöl och håller på att bli tokig på all dålig minimal techno och house som Josef spelat i timtal nu. Det känns lite som att vi är ett Svensson-par i vår egna lilla förortsidyll. Det bor egentligen två barn här också så vi har till och med en barnkammare och leksaker lite varstans. Inatt snodde Josef åt sig allt täcke men vi delar i alla fall på hushållssysslorna.

Imorgon blir det motsatsen. Då blir det nån konstutställning, lite shopping, lite ärenden undanstökade. Allt det som städer är så bra på att ge och som jag älskar dem för. Sen vet jag inte hur jag ska lösa logistiken inför helgen. Min plan var att sova i Stockholm imorgon också och sen åka till Uppsala i helgen. Men nu måste jag vara i Stockholm i helgen, för någon kommer hit. Och då måste jag ha kläder som finns i Uppsala. Alltså ska jag åka till Uppsala bara för att hämta kläder och eventuellt sova en natt och sen tillbaka till Stockholm igen? Det här blir förjävla dyrt. Men jag kör på strutstaktiken och struntar i att kolla mina konton, luffar vidare och skiter i den linjära, normala världen ett tag till. Snart, snart är det dags för nya rutiner i en ny stad. Då jävlar ska ni få se på ansvar, ambition och pregnans.

Vykort från en förort

2010-01-06T18:25:00.004+01:00

Jag har en fantastisk, oansvarig och oplanerad semester. Nyårsafton var exakt så berusat, kärleksfullt och roligt som jag ville att det skulle bli och på nyårsdagen åkte jag bakfull till Dalarna för att promenera, frysa och sen värma mig mot en kropp. Det var alltid klart och kallt, jag fick låna överdragsbyxor och struntade i sminket. Alla hus var röda och jag kände mig som fjollan från staden. En tanke om landsbygd och stad började bråka i mitt huvud och nu är det krig i mitt bröst mellan stadsgerillan och Thoureau. Kärleken och att bli mindre dogmatisk och mer längtande gör saker med dig. Men jag lurar nog ingen, allra minst mig själv, och åkte tillbaka till Uppsala för att packa om mina grejer och ta med smutskläder till Stockholm. Där tvättade jag och sov på en soffa. Igår drack jag öl på Kellys och gick på liten sammankomst hos Konstfacksstudent i en naturligtvis mycket smakfullt inredd lägenhet där tjejerna var arty och alla hade kreativa karriärer och intressen. Jag hade Prodigy-tshirt och är lite för tjock för att vara arty, men det var för en gångs skull okej. 2010 ska bli året då jag slutar att göra underdogen som aldrig passar in någonstans till min identitet. Det är kanske ett utmärkt försvar mot ogillande och dömande blickar och mindervärderskomplex grundat i bland annat klasstillhörighet och oförmåga att vara Riktig Kvinna, men man får fan så mycket färre vänner och intressanta möten. Dessutom är det säkert hjärnspöken ibland, det fattar jag ju själv men min attityd kommer av bara farten. Du - som talade föraktfullt om världen såsom du trodde världen talade föraktfullt om dig. Dör jag imorgon borde det stå så på min gravsten, men nu ska det bli andra grejer. Jag ska sluta förutsätta att folk inte kommer gilla mig och jag ska börja strunta totalt i vilket. Jag ska bli mer som min kompis Josef som aldrig ber om ursäkt och alltid tror på sig själv och sin kreativa förmåga. Nu är jag i hans brorsas lägenhet i Hjulsta. Han arbetar och jag ligger bakfull på soffan och slöläser Urban Safari. Även om det rycker i resnerven längtar jag kanske mest efter en fast punkt nu. Det här luffarlivet med mina grejer just nu utspridda på sex ställen i Sverige och Norge, ett ombyte kläder med mig och aldrig veta var jag ska sova nästa natt börjar tära på krafterna. Men det är romantiskt också, det är total lättja och frihet och jag har ännu inte slutat tycka det är en oerhörd lyx att inte behöva gå till jobbet.

2009: Det är inte hur man har det utan hur man tar det

2009-12-30T16:48:00.005+01:00

Nyårsafton 2007 blev jag ihop med min förra pojkvän. Jag vaknade på årets första dag full av kärlek och tilltro till 2008. Det var på många sätt ett fantastiskt och omvälvande år, men lika mycket var det frustration, brustna förhoppningar och väldigt, väldigt många strider. Jag stångades med mig själv, livet och framtiden. Med honom, kärleken och det gemensamma livet som vi aldrig fick att fungera. Vi gick sönder det året. Allra mest trasig blev han. Två dagar före vår ettårsdag lämnade han mig. I den jävligaste situation jag varit i. Som min kompis Jonas sa: "Ditt liv är faktiskt objektivt sett förjävligt nu". Jag var skyldig mitt ex 20000 och var tvungen att åka tillbaka till lägenheten vi skulle bott i tillsammans, till Oslo som jag hatade, som jag tyckte hade slagit oss i spillror. Nyårsafton 2008 gick jag på en middag och fest med fina vänner som lät mig sitta tyst med samma glas vin hela kvällen och kämpa för att inte falla i bitar. Vid tolvslaget grät jag så hjärtat brast.

När Oslofjorden bredde ut sig utanför bussfönstret den andra januari började jag skaka. Sen genomled jag några av de värsta timmarna i mitt liv. Det är privat kanske men det var så sorgen såg ut. Så fruktansvärd och bottenlös. Det var så den var då.

Den sjätte januari åkte han från Oslo och vårt liv för gott och jag har inte sett honom sen den dagen. Då började mitt arbete. Jag lyssnade väldigt sällan på ledsen musik, jag gjorde allt för att skjuta undan alla tankar på honom och jag jobbade så mycket jag bara fick. Varje ledig dag var en skräck. Jag var mycket ensam. Men efter ett tag, förbluffande fort faktiskt, smög sig något annat på. En resignation kanske. Det här är mitt liv nu, och jag kan inte göra något åt det. Men jag kan göra allt åt hur jag ska förhålla mig till det. Ett av mina problem enligt mitt ex var att jag var gnällig och negativ. Han jämförde vår relation med en misshandelsrelation och jag kände mig som en fruktansvärd människa. Sen bestämde jag mig för att inte vara det längre. Till en början låg motivationen i att jag skulle vinna honom tillbaka, men i takt med att jag började må bra snabbare än jag trodde var mig möjligt, förvandlades den till något annat. Jag klarade ju det här ensam. Och jag tappade så många år av min tonår av att må dåligt, så jag vet att det förr eller senare går över. Det var bara en fråga om när, och jag ville att det skulle gå snabbt.

I maj kunde jag för första gången se på bilder på oss två utan att må illa och klicka bort med en gång. Jag hade bestämt mig för att stanna i Oslo hela hösten istället för att dra direkt när kontraktet på lägenheten gick ut. Så jag flyttade jag in i ett fint kollektiv, började festa en hel del och var helt plötsligt inte så ensam längre. I juli åkte jag ut på en fyra veckor lång resa i Europa, och där blev jag kär. Där mådde jag fantastiskt. Där insåg jag att jag inte längre var gnällig och negativ utan började referera till mig själv som hippie. Jag saknade honom fortfarande väldigt mycket. Det gör jag än idag. Men jag mådde bra.

Och nu. Nu är jag lyckligare än jag någonsin har varit. Lyckligare än jag var med honom. 2009 var på alla ytliga plan ett år där ingenting hände, där jag stod och stampade, inte läste böcker, inte hängde med i vad som hände i världen och där jag hade mycket liten social stimulans. Jag fyllde 22 och jobbade heltid på McDonalds i en stad som jag aldrig planerat att göra till min. Men inuti mig stod ingenting stilla. Jag tror att jag nådde ännu en nivå av att vara vuxen. Jag lärde mig att stå ut. Jag slutade hänge mig åt sorgen och tycka synd om mig själv. Detta mitt nya jag sattes verkligen på prov tre dagar före julafton då jag fick beskedet att jag inte var behörig till min utbildning. Jag bröt ihop. Sen jobbade jag. Sen stressade jag runt bland julhandlare i Oslo City med tårarna i ögonvrårna och bitterheten i handen. Men samtidigt arbetade min hjärna på högvarv för att hitta alternativ. När jag kom hem den kvällen hade jag redan utformat två möjliga planer och börjat acceptera dem som något jag skulle kunna trivas med. Vad är det för mening att bli bitter och ge upp? Det kommer aldrig att hjälpa dig. Sen öppnade jag inkorgen och nåddes av beskedet att det hade ordnat sig. "Det är säkert för att du reagerade så bra och tänkte så bra tankar som du fick den belöningen" sa min flatmate hippien. Det kändes helt sant. Jag tänker nu att om det går åt helvete med journalistiken kan jag bli den nya Mia Thörnblom.

Imorgon tar jag farväl av decenniet som började nattsvart, som fortsatte med skakiga tonårsår, som gav mig mitt liv och mig själv till skänks och som slutar i eufori och fast mark under fötterna. Imorgon firar jag in det nya decenniet med min bästa vän och flera andra som betyder mycket för mig, som funnits här ett tag. I staden jag älskar mest av alla städer. Jag börjar 2010 med en treårsplan för mitt liv och spännande förändringar framför mig. Årets första dag åker jag till en ö i Siljan för att umgås med en man som jag tycker om, som jag hoppas ska bli min sista biljett. Men det går bra ändå. Allting går bra ändå. Jag ska alltid minnas 2009 som året då jag blev en bättre människa och lärde mig det.

Här kommer lyckan

2009-12-27T02:32:00.002+01:00

Jag befinner mig på den småländska landsbygden och gör absolut ingenting. Sover, äter choklad, ser Stenhuggaren och dokumentärer om tsunamin på TV. Röker med utsikt över sjön. Packar lite och skriver listor på allt jag ska ordna om några dagar, när det inte längre känns okej att vara så här lat. Jag håller på att sammanfatta mitt 2009 också. Jag ska alltid minnas 2009 som ett viktigt år. Och så skriver jag avsked. Tänker. Jag mår väldigt, väldigt bra.

Imorgon åker jag bil upp till Stockholm och sen vidare till Uppsala och det känns fantastiskt att åka bil. Jag ska vara i Uppsala några dagar. Sen ska jag till Dalarna. Det ni.

2009-12-22T01:02:00.002+01:00

Jag vill bara skriva om allt som händer nu. Alla vackra och smärtsamma avsked, alla tvära kast rörande framtiden, alla insikter om mig själv. Gnistrande kalla älskade hatade Oslo, imorgon är det dags att ta farväl. Jag vill aldrig gå och sova fast jag ska upp om fem timmar och jobba min sista arbetsdag. Jag tar inte bara farväl av en stad, en tillvaro och älskade vänner. Jag tar farväl av honom som jag flyttade hit med då i början av juni för 1,5 år sedan och den jag var som jag inte är längre. Jag lägger av mig henne här.

Snart finns tid att skriva massor.

Där var gatorna av guld

2009-12-17T14:14:00.003+01:00

Solen skiner över nio minusgrader och jag gick upp tidigt trots mindre än fem timmars sömn och ledig dag för att få saker gjorda. Igår vid midnatt studsade jag runt i köket och hjälpte Katta laga blomkålscurry och kvittrade "Shit vad mycket energi jag har!" och hon sa "Ja, du verkar väldigt glad. Lycklig".

Och det är ju så. Alla bitar bara faller på plats. Förutom att det idag har dykt upp ett gigantiskt frågetecken kring min behörighet till utbildningen. När det står att det krävs 60 högskolepoäng och ingenting om hur de poängen måste se ut, så kan det faktiskt inte vara på något annat sätt. Jag har 60 högskolepoäng, men 15 av dem är bara en halv kurs. Den satans Lingvistiken. Pratade nyss med en trevlig människa på expeditionen som ska ringa mig EFTER JULHELGEN. Jag har bostad i Göteborg. Jag har blivit antagen. Det får inte vara så att något går fel nu.

Peppar peppar. Jag är lycklig nu som jag inte varit på väldigt länge och jag förtjänar att vara det.

Det här är en fantastisk låt. Nödrimmen har ingen betydelse. Jag blir hoppfull och gråtmild och stor.

Jättelångt om alkohol

2009-12-16T12:28:00.003+01:00

I måndags fick jag bostad i Göteborg och sen la sig snön över Oslo. Jag blev meddragen på spontan after work efter stängning och betalade inte för en enda öl men blev fjortisfull med allt vad det innebär av innerlig dans till Girls just wanna have fun, uppkastningar och grovhångel med kollega. Det är inte lätt när man ska hålla jämna steg med 190-centimetersmän och tjejer som super fyra dagar i veckan. Jag hade hela tiden 1,5 öl på gång. Det var en fantastisk utekväll så som det bara blir när det är måndag och man egentligen hade tänkt gå hem och sova. Men det känns som att det är slutspurten av festandet nu. Jag vet att studier och ny stad kommer innebära många lära känna-öl och fester, men jag tänker att det inte kommer bli lika hårt. Jag var väl 20 när jag började få avsmak för festande. Då pluggade jag Lingvistik A och bodde i ett feministkollektiv bakom Katalin i Uppsala. Jag hade äntligen kårleg och studiemedel och kunde dricka 20-kronorsöl för mer pengar i månaden än jag nånsin haft. Jag pluggade inte särskilt mycket och var ute desto mer. Men två års hårt festande hade satt sina spår och säkert hälften av utekvällarna fann jag mig själv stirrandes med tom blick och Vadgörjaghär ringandes i huvudet. Började lära mig att avsluta efter tre öl och gå hem. Saknade den oförblommerade kärleken till utelivet och försökte förtvivlat återskapa känslan. Ibland känns det som att varje utekväll fortfarande är ett sätt att få vara arton och dricka onsdagskanna på Fellini. Men de goda tiderna kommer aldrig tillbaka.

Sen fick jag pojkvän som också var trött på att festa och vi flyttade till Oslo. Den sommaren tålde jag inte alkohol och blev full och bakfull av två öl. Så jag drack inte på två månader. Det var skönt, jag njöt verkligen alla helgkvällar av min klara hjärna. Uppskattade självkontrollen. Under hösten i svenskkollektivet festade jag också mycket sällan. Men det var ju tråkigt också, jag hade inget umgänge och mådde inte särskilt bra. Det senaste halvåret har jag om inte kommit upp i gammal Uppsala-standard så ändå festat väldigt mycket. Det är roligt igen. Jag är glad för det, det är när jag inte mår bra som jag får snefyllor och tappar hoppet om mänskligheten och det är när jag mår bra som jag blir charmig, odräglig, rolig och får schyssta hångel. Jag älskar att känna mig sådär oövervinnerlig som man bara gör på en bra fylla. Jag älskar det flyktiga i att möta nya eller halvbekanta människor i vimlet och krossa de sociala barriärerna som vi annars bär framför oss. Jag har ingen önskan om att krossa dem när jag är nykter, jag tycker det är fint som det är. Det är naturligtvis inte bra för kroppen att dricka för mycket, men jag ligger verkligen inte i någon sådan riskzon och så länge jag inte skadar mitt psyke med alkoholen är jag nöjd. När jag själv får ha kontroll över mitt drickande och inte blir serverad öl blir jag sällan för full.

Men det är ju jobbigt att tappa kontrollen också. Ibland händer det trots allt. Jag tänker att jag vid min ålder ska ha koll på hur mycket jag kan dricka och inte bli så full att jag gör bort mig. Man är ju inte femton liksom. Jag tyckte det var hemskt roligt att mitt måndagshångel bara var 20 och kallade honom för liten. Sen spydde jag och konstaterade att "Nu verkar det kanske inte som att jag är 22, men det är jag faktiskt". Varför den där nojan? För mycket alkohol är för mycket alkohol även om man är 22.

Hur gammal ska man bli för att bli glad när folk tror att man är yngre än vad man är? Jag är då inte där än. Planerar att luras lite i Göteborg och låtsas vara ordentlig, vuxen och städad. Sen efter två månader ska jag bli jättefull, ligga med en klasskompis fast jag sagt att jag är oskuld och chocka alla grovt. Mm, det låter som en plan.

I know I`ll see your face again

2009-12-13T12:12:00.005+01:00

Jag vaknar upp till en ledig lördag och städar, handlar, läser och tar det väldigt lugnt. Sen är det helt plötsligt kväll och jag och Katta lagar avokadosoppa till kollektivet. Jag ska ha avskedsfest men det kommer inte så många som jag hade hoppats och det är väl lika bra för någonstans i fylledimmorna försvinner jag från festen, ut på balkongen, ner på gården utan skor och sen i trapphuset på femte våningen. Jag ringer ett samtal till Sverige och pratar i säkert en timme. Han är också på fest, i älskade Uppsala, och sitter och skriver på ett sms till mig just när jag ringer. Jag har träffat honom två gånger för några veckor sedan och det är precis som Paris. Helt jävla självklart, och då är jag inte rädd. Han är nog det. Jag pratar för mycket och han lyssnar och skrattar lite generat ibland. "Och du skrattar" säger jag. "Jag vill bli konkret". Han säger att han beundrar mitt mod och jag säger att människors beundran inte spelar någon roll för mig om det är allt jag ska få. Han säger att han inte vill fatta några beslut. Jag råkar häva ur mig en sak som får honom att bli knäpp tyst och det är svårt att veta om jag helt reparerade skadan men när vi lägger på har vi ändå nästan bestämt att vi ska ses. Ingenting om när och var och hur men så fort julen är överstökad kommer jag att dra i trådar. Han bor i Dalarna hos sina föräldrar. Om några månader ska han ut och resa. Och han gillar inte städer och jag älskar städer och det här är ju dödsdömt, fel timing och omständigheter men det är inte så det känns.

Sen återgår jag till festen och berättar för Katta att jag älskar henne. Spiller äppelsprit i hallen och möter en kollega som stängt och hinner stanna i cirka tio minuter innan nästan alla drar ner på stan men det här kollektivet är långsamma som vanligt och vi går. Dansar till min Barcelona-låt Dancing with myself på Devilles och går sen till 40 men får inte komma in. Vi ringer några bekanta som inte svarar, Katta och jag, och sen försöker vi få tag på en taxi men den enda som stannar är Samba som inte alls ens kör svarttaxi men inte ville att vi "pene jenter" skulle behöva stå och frysa. Jag får bestämma betalning och ger honom en hundring för att jag har råd och samvete.

Sen blir det Katta och Mira på äventyr i lägenheten. Jag skrattar och skrattar och telefonsamtalet några timmar tidigare känns som år sedan. När jag vaknar elva på morgonen med mördande huvudvärk har jag sovit tre timmar.

Det kan hända att jag är dum i huvudet. Jag hade gift mig med en man som jag tillbringade mindre än 48 timmar med och som bor i New York, och jag är beredd att satsa och vänta på en annan som jag träffat två gånger. Jag vet inte vad jag pratade om när jag var nitton och trodde att jag var feg och oromantisk. Ingenting har någonsin slagit så hårda slag. "Det känns lite omodernt" sa jag till Katta häromdagen och hon skrattade. Men det är det där med etiketterna. De kräver jag inte, det förstår folk sällan när jag uttrycker så mycket kärlek.

Jag hoppas att han förstår. Sträcker på ryggen och är modig. Jag låter lätt ödesmättad och sorgsen, men allt jag vill säga är att man ska ta sina känslor på allvar, våga kasta sig ut och ha roligt. Idag är jag trött och rastlös på samma gång. Här är ingenmansland. Sista veckan någonstans, kunde man inte alltid få slippa sista veckan?

Det här är verkligen fel plats del 86887

2009-12-11T14:45:00.003+01:00

Jag tänkte testa den här mallen lite, för jag gillar ju egentligen lite bredare marginaler, men är den ful? Jag kan inte bestämma mig. Är det svårt att pilla med koderna själv för övrigt? Jag är totalt handikappad när det kommer till sådant men jag måste väl lära mig snart ändå.

Jävligt töntigt att inte kunna bestämma sig för hur ens blogg ska se ut men jag vill att det ska kännas hemtrevligt här. Jag saknar min gamla rosa blogg.se-blogg, den var jag comfy med och så skrev jag bättre där än jag nånsin gjort tror jag. Tyvärr kan jag nog inte skriva på det sättet längre eftersom jag är äldre och förändrad. Och nu tänkte jag pasta in en text därifrån som jag är stolt över, som jag skrev i ilska och desperation när jag var nitton och som jag lätt kan nagelfara nu, komplicera och le åt, men som fortfarande är jävligt, jävligt bra. Jag saknar att brinna så mycket. Men jag sitter vid en Mac och fattar inte hur man gör. Jag har varit ute i en deprimerande förort med industribyggnader och baracker för att lämna ett skattekort till Kattas förra arbetsgivare. Blev glad över att jag bor i stan för det var fruktansvärt fult. Gnagde på serotoninet. Jag har ungefär tusen tankar om saker men det bara är så att Oslo nu förlamar min förmåga till att producera något, att följa en tanke till sitt slut. Allt jag kan är att vänta, läsa, supa, dra den sista kärleken ur det här. Snart får jag min dator tillbaka, snart köper jag en ny minidator och snart är jag någonstans och överallt i Sverige, i viloläge och tillbaka på rätt spår. Nu ska jag iväg och laga hundratals cheeseburgare, få ont i kroppen och blöda på mina torra knogar. Ni skulle se mina armar förresten, alla ärr och brännsår. Jag ser ut att inte tycka om mig själv, men jag jobbar bara på McDonalds.

Jag vet att jag skriver samma text hela tiden nu i olika former. Det är det enda temat nu, den enda berättelsen: Jag ska härifrån snart.

Jag tänkte skriva något ordentligt men allt jag har är den här tröttheten

2009-12-10T23:38:00.005+01:00

Det är intensiva dagar här i Oslo. Obama är här och befann sig några hundra meter från mitt jobb i morse vilket gjorde att jag började jobba 06.40 i morse. Jag sov väl ändå sju timmar eftersom jag somnade vid tio. Då hade jag och Katta suttit i köket höga av trötthet, oförmögna att forma begripliga meningar och associera normalt. Sen gick jag till ICA och allt kändes overkligt och flimrande. Tidigare på jobbet när jag tvingade mig själv att fokusera på vad nån kund sa hoppade synfältet liksom till ett hack, allt rörde sig och jag fick ta stöd mot kassadisken. Som att jag kunde känna min hjärnas arbete rent fysiskt. Det är coolt att kroppen kan bli så trött att man framkallar liknande symptom som vid hallucinogena droger. Saker som rör sig, oförmåga att koppla ihop och sortera intryck, stickningar i kroppsdelar och en annan slags kroppskännedom. Det är mycket obehagligt - som att stå på randen till galenskap. Men det är jävligt härligt också. Innan jag blev klubbad av den stora utmattningen igår kväll satt jag på en stol i köket, fattade ingenting när Katta sa "Det känns som att bananerna tittar på mig!" och fnissade som en idiot. Men det har varit lite mycket sådan trötthet senaste året. Gud så jag ska hitta rutiner från och med den 19 januari. Det ska bli fantastiskt.

Jaha, eftersom min dator är inlämnad på reparation och jag skriver det här på någon annans så blev jag visst avbruten nu. Jag ska äta en avokadomacka med världens godaste fetaost. Har man ätit fetaosten som man köper billigt i lösvikt på Grönlands torg så kan man aldrig mer äta Apetinas. Sen ska jag läsa och sova och inte gå upp klockan fem.

Oh happy day

2009-12-09T00:27:00.003+01:00

Man vill ju skriva något snitsligt nu, eller åtminstone pryda det här med en cool rubrik, men jag kan inte få ur mig något annat än lyckoskrik, snubbel och ett JAG KOM IN!!!

Vi har så ont om tid och det här är verkligen fel plats(Nej jag kan inte lyssna på något annat än kent nu)

2009-12-07T13:57:00.006+01:00

Om femton dagar flyttar jag härifrån. Det är ingenting. Jag ska hinna ha några typiska Oslo-nätter och en avskedsfest innan dess. Jag ska jobba elva av de här dagarna, laga avokadosoppa med Katta och gå på bio med Johan. Jag måste till skattekontoret med mina en miljon frågor, måste avsluta mitt medlemsskap på Friskis och Svettis. Åka till Grönland en sista gång. Åka till Vinderen och Carl Berner och gråta. Sådan är jag. Tar dramatiska avsked. Femton dagar är ingenting och jag tycker väldigt mycket om Oslo och mina vänner här. Också. Men det går inte mer nu. Det är som att min kropp inte förstår att det snart är över. Däremot har den förstått vad mycket jag också hatar det här livet och framförallt vad otillfredsställd jag är. Man kan inte leva ett sådant liv. Där allt är stiltje och inget av ens drömmar och potential får komma fram. Så mycket av mig själv som jag inte spelar ut här. I ett och ett halvt år har det varit så. Ibland tänker jag att det är förlorad tid alltsammans. Det är inte sant, jag har lärt mig massor och haft det väldigt bra också. Men jag har ständig ångest och oro och det är så jävla löjligt för det är bara femton dagar kvar. Men jag vill inte jobba en enda dag till. Jo, min sista. Då jag ska stå på kassan och säga ett tyst adjö till mina stamkunder. Ta farväl av mina fina, fina kollegor. Se mig om i restaurangen och känna tryggheten. Det här kan jag. Jag är kompetent här. Här har jag trivts. Vända ryggen till min fruktansvärda chef. Jag känner ingenting annat än glödande hat inför henne. Hon förstörde min fina arbetsplats och min sista tid där. Jag måste hata henne för det, och för den arbetsmiljö jag lämnar mina kollegor i.

Idag är det som att jag inte har något tidsperspektiv. Jag vet bara att jag ska åka till jobbet snart och jobba ännu en tröstlös stängning. Säkert få något klagomål på gårdagens stängning av en bitchig kollega. Vänta på ett telefonsamtal eller ett sms som kanske ska ge mig ett svar på något så oerhört viktigt. Du veka, hoppfulla hjärta! Ibland är man inte äldre än sexton. Samtidigt är man det, då blandas bitterheten med hoppet och det gör mig illamående faktiskt. Jag väntar på antagningsbeskedet också. Det kommer vilken dag som helst. Vad gör jag om jag inte kommer in? Läster Journalistikvetenskap i Stockholm? Jag vill inte det. Det vore att litegrann fortsätta stå och stampa.

Det är som att det är ödets minut liksom. För kärleken, för karriären, för min raka rygg. Kom igen då.

Tisdagstips

2009-12-01T07:11:00.003+01:00

Min längtan efter mina skivor och böcker som ligger nedpackade i kartonger i Uppsala börjar bli outhärdlig. Jag vill få bläddra i favoritlitteratur och är trött på all musik jag har på datorn. Jag saknar bland annat mina Stefan Sundström-skivor. En av hans bästa låtar är Nästan som Reklam. När jag hörde den första gången hajade jag till, hade jag inte hört den här storyn förut..? Bläddrade i skivkonvolutet, och där stod mycket riktigt att låten var fritt tolkad från Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån av Bodil Malmsten. En av de bästa böcker jag vet, för att den påverkade mig så mycket när jag läste den som femtonåring. I scenen som Nästan som reklam utgår från sjukanmäler sig en kvinna från jobbet och åker in till stan för att hänga planlöst runt när hon får se sin man som också borde vara på jobbet. Hon följer efter honom, bland annat till en skivaffär där han köper en skiva med musik som hon inte alls visste att han tyckte om. Till slut får de syn på varandra och utan ett ord sätter de sig i bilen för att tillsammans åka hem och på vägen börjar de ha sex. Det är så himla finstämt och sorgset skildrat om att inte egentligen känna och nå varandra men helt plötsligt vilja igen.

Det här kommer vara gnällblogg i ytterligare 22 dagar

2009-11-30T13:13:00.003+01:00

Hatar att ha ett jobb där man måste vara dödssjuk för att sjukanmäla sig eftersom det fuckar upp så mycket och blir kaos när nån är sjuk och jag vet hur jobbigt det är att försöka hitta nån eller när man är för lite folk.

Hatar att jag är sjuk men inte dödssjuk.

Hatar att det regnar och att det är hål i mina underbara kängor och jag aldrig har tid att köpa nya skor och att jag måste gå till Majorstuen snart och bli blöt om fötterna.

Hatar att jag är så nervös över antagningsbeskedet att jag vill kräkas och inte vet vad jag tar mig till om jag inte kommer in.

Hatar att jag hade en fin söndag med julmarknad, shopping av skitsnygg guldtröja, fniss och gemenskap hemma, choklad och magpirriga sms och tidig sömn men ändå sov elva timmar och ändå är dödstrött.

Hatar att jag stänger ikväll och öppnar imorgon vilket kommer innebär cirka fyra timmars sömn.

Hatar att jag och en kompis som jag kommer sakna massor aldrig har tid att ses min sista månad här.

/Kände att det varit för lite bitterhet på sistone

Man glömmer att nätterna är korta

2009-11-29T12:50:00.004+01:00

Glad första advent. Stensparken är brun och grå och det skulle kunna försätta en i dyster stämning, det här jävla november alltså. "Som ett tillstånd, eller kanske en marinad" skrev någon till mig för några dagar sen. Briljant formulering. Men jag blir inte dyster, ljuset är snällt och inte krävande. Fredagen innehöll bland annat en odrägligt full irländare, ett brutalt slagsmål och fotbollsspel och psytrance till sju på morgonen. "Oslo kan man alltid lita på". Ja, jag ska nog sakna det här när jag bor i en stad där allt stänger tre och man inte har koll på var svartfesterna fortsätter. Gårdagen var som ett kommatecken. Jag sov stötvis några timmar i taget och klev aldrig ur pyjamasen. Rökte sent på andra balkongen och lyssnade på Det kanske kommer en förändring. Jag och mitt vemod. Jag kan vara den värsta festromantikern ibland. Städer, rörlighet, flyktighet och dödsförakt. Allt det är sådant som jag älskar och klockan sex på morgonen i ett mörkt rum med basen i kroppen, främlingar och min bästa, finns inget mer romantiskt och ingenstans jag hellre vill vara.

Men det fyller mig med oro också. Jag vet ju att det är att kasta bort potential om man skulle fortsätta sådär, så här mycket, så här ofta. Jag får ångest av människor som lever sådär hela tiden. Det är också ytligt och urholkande för kropp och själ. Nu är det vuxen eftertänksam söndag då jag lyssnar på Allan Edwall och längtar efter tyngd och allvar, landsbygd och frisk luft. Jag tänker mig att de som fastnar i det liv jag inte vill fastna i hur mycket jag än älskar det, är de som inte behöver kontrasterna. Och 2010, det ska handla om helt andra saker än fest. Kärlek till exempel, i sin allra vidaste bemärkelse. Jo, det är så här: Jag har tidigare drivits främst av ilska och skuld. Bra drivkrafter på många sätt, men nu är det dags för kärleken och glädjen. Och där finns ingen plats för sådant som på något sätt bryter ner. Det här är så jävla spännande. Hur förändrar man sina reaktionsmönster, sina motiv och drivkrafter? Det är ett jävla bygge, och helt fantastiskt roligt. Om tio år springer jag kanske på meditationskurser i broderade klänningar och tror att ingefära botar magsjuka.

Nej okejdå. Det där har ingenting med något att göra. Jag blir aldrig hippie, men jag vill vara en bra människa.

Fredagshälsning

2009-11-27T17:08:00.004+01:00

Jag önskar trevlig helg!

Om man bortser från faktumet att min nyaste chef och vissa kollegor gjort att jag oftast hatar mitt jobb numera, så är det så himla fint ibland att ha ett arbete. Idag har jag jobbat med bra, fina kollegor. Vi har haft massor att göra, sålt massor, men allt har varit under kontroll. Jag drev ett bra skift, fattade rätt beslut och planerade klokt. Alla jobbade på duktigt. Och ändå hann vi skoja och prata och ha trevlig stämning. Skratta. Den känslan, att tillsammans jobba för något, visa respekt, lyfta och vara varandra till hjälp, den är oslagbar. Och ni kan ju skratta och tänka att mitt jobb måste vara så jävla simpelt. Riktigt så är det inte. Stress och fysiskt arbete av det slaget samtidigt som man tvingas vara trevlig mot människor som inte alltid förtjänar det är inte simpelt.

Fin dag. Jag kommer sakna dagar som denna när jag är borta. Tyvärr är nio av tio arbetspass nuförtiden på ett helt annat sätt.

Jag sov väl cirka fyra timmar inatt men ikväll blir det fest! Jag har varit ful och äcklig i flera dagar och bara åkt mellan jobbet och lägenheten vilket resulterat i konstiga klädkombinationer som blå strumpbyxor och tröja och kofta i olika nyanser av grått. Tog med de flesta av mina kläder till Sverige så frågan är hur man ska se ut. Skulle vilja diskutera det här men det blir kanske lite meningslöst utan bilder och så ambitiös är jag inte. Risken är för övrigt att jag somnar efter tre öl. Åh jag gillar fredagar så himla mycket. När jag gick i tvåan på gymnasiet och bodde i tidernas bästa kollektiv på Lagerlöfsgatan i Uppsala(Även känt som Schlagerbögsflatan. Rolig anekdot: En kväll satt jag och Sofia och rökte på uteplatsen när vi hörde vår granne som hade fest berätta för några att "här bredvid bor det typ sju feminister, flator, helt galna, de sover överallt!" och när en kille stack fram huvudet och såg mig och Sofia döljda bakom träväggen som skilde uteplatserna åt började vi asgarva. De försvann de in illa kvickt och fem minuter senare ringde det på dörren. Där stod grannen högröd i ansiktet med ett flak öl och vågade inte ens se på oss när han mumlade fram en ursäkt. Vi fem tjejer som bodde där varav två var vad man väl kallar bisexuella och de andra inte särskilt intresserade av att kalla sig heterosexuella heller var mest glada för öl och inte särskilt förorättade) så brukade vi alltid ha fredagsöl hos våra grannar arbetarkillarna. Vi brukade dansa i vardagsrummet ibland och sen gå på legendariska, numera nedlagda Fellini. Ibland blev man bara jättefull och gick två hus hem klockan tolv för att fyllehänga på Helgon. Det var fina tider, och då kändes fredag verkligen som Fredag. Man fick pusta ut efter en hård vecka och vila i två dagar. Nu kan jag ju räkna de lediga helger jag haft i år på tio fingrar, men idag är det i alla fall riktig fredag!

Tröttheten. Hatet.

2009-11-26T10:56:00.004+01:00

Jag måste skynda till jobbet nu. Jag känner liksom hur min kropp håller på att paja. Jag har värk ungefär överallt från huvudet ner till fötterna. Får svimningskänslor ibland och har svårt att göra saker snabbt(i vanliga fall är det jag som är Blixten). Kroppen får gärna chilla lite för det ÄR bara några veckor kvar. Ändå känns det liksom lite hopplöst varje gång jag vaknar och har sovit för lite eller när min puckade chef bitchar över något på jobbet som jag inte alls kan bry mig om. Jag hoppas alla som funderar på att säga upp sig gör det snart, helst samtidigt. Då kommer jag skratta. Länge och rått.

Kärleken

2009-11-23T07:11:00.005+01:00

Jag är tönten i mitten som alltid vill se snygg ut

Det börjar med att jag kommer till Stockholm och har fått ett mail som frågar: Does true love really exist? What is true love? Jag är i en lägenhet på Telefonplan och kan tänka igen så som jag inte kan i Oslo. Det är en månad till jag flyttar därifrån och det är svårt och helt självklart. Men man måste alltid välja bort något också. Jag väljer bort människor jag tycker om och älskar. Jag väljer bort en period i mitt liv som jag nog alltid ska fästa stor betydelse. Jag är inte hippie alltså men min kropp vibrerar som en gitarrsträng. Och kärleken då? Jag måste fundera lite mer på den.

På fredagskvällen åker jag till Uppsala och träffar gräddan av mina vänner. Jag och Jonas hinner med ett obligatoriskt trapphus-häng med tjuvrökning och innerliga samtal. Jag träffar min allra bästa vän. Hon som funnits vid min sida i över fyra år. Vi dricker öl på Palermo och startar dansgolv på nedervåningen. Allt känns väldigt Uppsala. I den bemärkelsen att det är opretentiöst, roligt och massa massa kärlek. När Uppsala är som finast är det så för mig.

Vi plankar in på ÖG och fuldansar bland studenter så att svetten skvätter, tröjor åker av och underliv gnids mot varandra. Folk kollar snett men orka vara snygg och normal, vi har lätt roligast. Och på studentnationer i Uppsala står tiden alltid lite stilla så jag och Elisabeth får sjunga med i min bästa Håkan-låt Aprilhimlen. Ivan som inte kunnat svenska så länge blir överlycklig för Die Mauer och vi står kanske sju pers med nävarna knutna i luften och skrålar VI SKULLE FÅ LEVA HÄR och ni vet det känns som att man gör en politisk handling fast man bara är full och glad.

Sen stänger det och vi åker på efterfest i syskonkollektivet jag alltid bor i när jag är i stan. Någon har ställt sig och gjort två pizzor från scratch på fyllan. Ivan blandar sangria och vi dansar salsa i köket. Jag får upp bilder i huvudet från min barndom och minns mina föräldrars fester så. Min mamma i nån hatt och vuxna som dansar i köket. Vi är ju vuxna nu. Och det här är livet, det pågår just nu. Inte ens om en månad, utan nu. Det är livet med tristess, kärlek, närvaro och pausknappar. Vänskap, kärlek, planer. Helt plötsligt är det självklart att det är så, och jag mår bra i det. Det är då jag inte har åldersångest för första gången sen jag blev myndig.

Det är då jag hamnar i ett samtal som aldrig tar slut. Han är nästan allt som jag vill ha hos en människa. Vi talar om skuld och skam, ansvar, rastlöshet, att aldrig nöja sig. Tusen viktiga saker och jag existerar ut i fingerspetsarna. Ah just det! Detta är jag gjord av, detta driver mig. Jag tror att om jag blir tvingad att formulera någon mening med livet så är den att ha sådana här samtal. Sen blir jag kysst som jag inte blivit på nästan ett år - med känslor inblandade.

Lördagen är jag på fest i Stockholm med välutbildade belevade människor som minglar. Dricker kopiösa mängder alkohol men blir mest trött. Har trevligt också där jag glider runt med alibit att jag är yngst och annorlunda och inte behöver skämmas för att jag inte är tandläkare eller civilingenjör. Klockan halv fem blir vi som är kvar vittne till en förlovning. Skålar i whiskey och får en kyss på kinden av den blivande mannen som säger att jag är jättefin. Vi är alla fulla och blir alla bjudna på bröllopet. Det är fantastiskt romantiskt i sin totala brist på romantik.

Söndag förmiddag äter vi chips och slöhänger bland resterna från gårdagens fest. Bakfyllesnackar om att starta företag, om chefsskap och tonåringar. Sådär slött om ändå viktiga saker. Sen åker jag åter till Uppsala och hälsar på min gymnasiebästis som fått fast anställning och köpt en lägenhet med sin kille. Jag äter potatismackor i hennes kök och hon förstår precis när jag säger att jag kan inte stanna så länge den här gången för det finns något jag måste göra. Något jag måste ta på allvar.

Den natten när jag åker tillbaka till Oslo har jag känslan av att livet är något spännande så som jag inte haft den sen jag var nitton. Kärleken då? Jag ska ge dig något slags svar nu, Matteo.

Dagbok

2009-11-18T12:28:00.004+01:00

Meh, två av mina sambos har varit/är magsjuka och jag råkade säga det till min chef idag när jag började må jävligt illa. Hon skickade hem mig med en gång, två timmar för tidigt, men nu sitter jag här hemma och har ätit lunch och mår inte särskilt illa alls. Fint att jag jobbar så lite just i november när det är halv skatt. Förra månaden däremot, som i och för sig sträckte sig från 23 september till 27 oktober, jobbade jag 190 timmar. Blev massa pengar, men jag är väldigt trött på att jobba.

Jag har varit i Göteborg. Åkte dit i söndags eftermiddag efter att ha festat hela natten och sovit två timmar mellan nio och elva på morgonen. Göteborg var regnigt och jag åt middag i en mysig förstahandstvåa på Hisingen och kände det nästan som att jag var en riktig människa med vanliga vanor. På måndagen skrev jag antagningsprovet till Journalistprogrammet. Jag har en gång tidigare i mitt liv varit så nervös; det var när jag var sexton och väntade på besked om CSN skulle godta mina särskilda skäl för att få inackorderingstillägg så jag kunde flytta hemifrån till Uppsala. Den där vetskapen om att massor står på spel. Det är bra, man vet vad som är viktigt. Men jag vill gärna vinna den här gången också. Det kändes som att det gick bra, men nu är jag förstås övertygad om att jag kommer få ett negativt besked. Samhällsfrågorna gick pinsamt dåligt. Man skulle ju haft en termin i Statskunskap färskt i bagaget. Kan ni Sveriges fyra grundlagar? Jag kunde tre. Visste ni att Europas längsta flod är Volga och inte Donau som tydligen kommer tvåa? Visste ni att det är justitiekanslern som väcker åtal i tryckfrihetsbrott och regeringsrätten som är högsta instans för förvaltningsmål? Jag visste inte. Jag visste vilken funktion folkomröstningar har i Sverige, vad Stortinget och Folketinget är och vad Emmanuel Barroso sysslar med. Nu måste jag vara nervös i säkert tre veckor.

Göteborg kändes bra. Jag har knappt någon relation till stan fast jag varit där mellan 5-10 gånger. Är väl inte så vackert och jag längtar till Stockholm, men jag ser mig själv bo i Göteborg de tre närmaste åren nu. Jag längtar efter att få bygga ett liv. Ett som är mil från det jag har nu. Ni håller tummarna, ikke sant?

Skryta lite bara

2009-11-14T18:49:00.001+01:00

Ikväll ska jag på Prodigy!

Skärp er liksom

2009-11-12T12:43:00.004+01:00

Alltså, den här diskussionen gör mig helt matt. Det kanske beror på att jag läst Therese sen 2005 när hon skrev i sin förtjusande skunkdagbok och inte i tidningar och gillar henne jättemycket, men jag kan inte alls läsa in så mycket skit i hennes text som andra gör. Jag delar förvisso inte önskan att slippa göra det privata politiskt, och jag själv är inte ett dugg mätt på skrivande kvinnor som skriver utifrån sina erfarenheter. De flesta av mina skribentförebilder är kvinnor. Blablabla, även om jag har en annan åsikt så missar jag liksom inte grundtesen i hennes text, att hon efterlyser kvinnor som skriver om neutrala ämnen så som män skriver om dem. Alltså, man kan ju problematisera "neutrala ämnen" också, men jag har ingen lust. Jag förstår hennes önskan efter kvinnor som bara skriver om konst eller filosofi, jag önskar att världen var en plats där det inte fanns någon skillnad mellan vad kvinnor och män skrev om. Jag skulle i och för sig inte rikta frustrationen mot kvinnor utan mot den rådande ordningen, men det spelar ingen roll. Man får tycka olika, texten gjorde mig lite irriterad också, men det är annan sak än att missförstå med flit. Det är ju alltid så här i diskussioner och debatter. Hur orkar ni vara så tvärsäkra och fördömande? Tror ni att det kommer något bra av det? Ni framstår ju bara som oförmögna att följa tråden i en text. Jag fattar inte, är det den starka övertygelsen och världsbilden? Jag har ju också den, jag är jävligt hård och dogmatisk men jag kan fortfarande hålla två tankar samtidigt i huvudet och se saker från flera sidor. Man gör sig bara dum i diskussioner om man inte kan avvika från sitt eget huvud.

Så tycker jag för övrigt att Therese är skitbra på att göra just det som hon efterlyser och jag blir jätteglad för att hon finns och lugnt ägnar sig åt sina ämnen och är en alldeles egen röst.

Busy och jävligt sliten

2009-11-12T00:24:00.003+01:00

Gjort sen sist: Läst två sista Harry Potter-böckerna. Tränat en gång. Jobbat sjukt mycket. Börjat gråta på jobbet på grund av en kund. Om detta tänkte jag berätta imorgon, men däremellan ligger minst åtta timmars sömn. Fantastiskt!

En helg

2009-11-08T23:53:00.006+01:00

Jobbade stängning i fredags och åkte hem i tron att jag skulle kose mig med bok och tystnad innan jag somnade innan två för att gå upp tidigt och träna och få saker gjorda. Istället var jag världens mest lättövertalade och rotade fram överjäst vin från "barskåpet" och åkte hem till en kompis och tittade på när några spelade Rockband. Blev lite full. Utdelade ömhetsbetygelser med Katta. Var rastlös och lite sentimental. Klockan var kanske halv tre när vi gick till 42 och spelade fotbollsspel och dansade lite till skummaste blandningen musik som Jes bjöd på. Jes skämde ut mig inför en ashet punkare som var typ sjutton. En engelsman sa att jag hade vackra ögon. Lite förtroliga samtal och så den stora tröttheten. Gick hela långa vägen hem. Hemma strax före sju. Läste bok(!) tills Katta och Jes kom hem och ville ligga. Sov till halv två. Besviken på mig själv för att jag inte kan bättre än så här.

Sen åkte jag hem till en kollega och hängde lite innan jag gick på fest hos en annan kollega. Stamkunder dök upp, inte så att vi bjudit dem alltså. Vi pratade om viktiga saker som hur ofta vi kommer ihåg att lägga ner dipsåser. Sen blev min kväll lite som en typisk utekväll i Uppsala 2006. Med samma personer som då till och med. Jag brände mycket pengar, sänkte min moral och hade jävligt roligt. Gick direkt till jobbet efter cirka en timmas sömn och fnissade mig igenom hela arbetsdagen. Bäst var min chefs kommentar när jag berättade att en kollega gått hem med en av stamkunderna(utan att göra nåt): "Nää, nu får folk faktiskt sluta att gå hem med kunder! Köp en Big Mac Meny och du får gå hem med mig, liksom". Det var roligt.

Ikväll har jag sovit, skrattat åt mig själv och ätit ostbågar. Katta som var mer bakfull igår än jag nånsin sett någon vara, sa idag: "Nästa helg kanske man inte ska gå ut". Sen kom vi på att vi ska på Prodigy på lördag. Så, eh. Jag embracear sista tiden i Party-Oslo helt enkelt.

It ain`t me babe

2009-11-06T01:30:00.007+01:00

Jag försöker ju lägga ner allt vad män heter just nu. Har inte ens kysst nån på över en månad, försöker tänka väldigt lite på att jag vill dejta någon och väldigt mycket på mig själv bara. Det ligger smärtsam nödvändighet i det. Jag kan aldrig gå tillbaka till att vara arton-nitton och faktiskt på riktigt INTE VILJA ha någon annat än för sex. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker lura mig själv för det är inte så längre. Och lura sig själv är för fegisar. Jag avundas ibland folk(tjejer) som ALLTID har pojkvän. De måste bli kära så himla lätt! Avverkar fyra-fem personer på ett år som de kallar POJKVÄNNER. Jag tror ju inte att det på riktigt kan vara kärlek alla gånger utan ofta är av bekvämlighet och för att man inte vågar vara ensam egentligen. Det är alltid såna tjejer. Som känner sig värdelösa om de är ensamma och ingen vill ha dem, får panik om de lämnas ensamma tre minuter på krogen för att man ska ut och röka och aldrig skulle tänka sig att resa själva. Nej, jag vill såklart inte vara sådan. Att inte klara av att vara ensam låter som ett fruktansvärt öde. Men jag kan avundas dem för att de ser så lätt på relationer. När de har rätt ålder inne och träffar nån de kan älska lite lagom mycket och tajmingen är rätt så kommer de gifta sig och skaffa barn. Nej, jag vill såklart inte vara sådan. Jag skulle säkert också kunna ha tre pojkvänner om året om jag ville men jag vill inte. Det finns inte i min föreställningsvärld att bli kär så lätt. Att bli kär är typ världens svåraste grej som händer mig en gång per år och då ska fan tro att han inte är kär tillbaka. De sällsynta gånger som det händer så är det i alla fall svårt. Fråga mig och mitt kraschade förhållande.

Jag kan sakna flirtandet, raggandet, det ytliga. Trots att jag typ inte vill ha det om det inte känns lite på riktigt. Men det är något med att bli sedd. Ikväll på jobbet var det en stammis som stötte lite på mig, på ett roligt sätt. Det var kul och jag blev smickrad och skojade väl lite tillbaka men kände ändå orka flirta, han jobbar på den jävla bratklubben och vi skulle inte vilja ha varandra ändå. Men det var väl så länge sen som jag kände mig objektifierad annat än som en servicemaskin och det kan ju vara trevligt ibland. Det fick mig att tänka på alla fina som jag träffade på min tågluff. Hur jag inte låg med de fina utan med de andra som inte var fina. För jag blir inte lätt kär, och när någon annan beter sig som att de är lite kära och avkräver något av mig som jag inte kan ge så tycker jag det är så jobbigt. Och vips så har det fina solkats ner. I Berlin träffade jag världens finaste man. Han kom från Atlanta i USA och reste runt i Tyskland. Hade tillbringat några dagar hos en tysk tjej som han träffat i Spanien och som han var jättekär i. Hon var anledningen till att han valt att semestra i Tyskland, men han hade inte ens berättat det för henne. Det här anförtrodde han mig när vi pratat i cirka tio minuter, en liten stund innan jag skulle iväg på dejt med en okänd fotbollsspelare som jag mött på gatan. När jag kom tillbaka till vårt hostel några timmar senare berättade jag om min kärlek som jag mött i Paris. Jag och Forest, som den lågmälde amerikanen hette, hängde resten av tiden i Berlin. Jag peppade honom att våga berätta för tjejen att han var kär och kunde tänka sig att flytta till Tyskland för hennes skull. Och han, han såg mig verkligen. Han såg genom mig sådär knallhårt och självklart att vi stod med våra ölflaskor mitt bland alla andra på terassen och jag nästan grät för att det kändes som att komma hem.

Den dag som jag trodde skulle bli min sista i Berlin tillbringade jag och Forest tillsammans. Vi åt frukost på ett cafè, gick på marknad i Friedrichshain och åt indisk middag och drack oss fulla mitt på dagen. Han hade flera gånger under vår bekantskap insinuerat hur vacker och bra jag var, men var här som det intensifierades och laddades med något sexuellt och tvetydigt som jag inte visste hur jag skulle tolka. Det var jättejobbigt. Han hade den sortens intensiva blick som kan vara fantastisk men obehaglig också. Det blev väldigt jobbigt. Jag gav säkert dubbla signaler, för jag visste inte riktigt vad jag ville men jag visste ganska säkert att jag bara ville att vi skulle vara vänner. Jag fattade inte, han hade ju sin livs stora kärlek att tänka på. Men det vet jag ju att man kan tycka om flera samtidigt.

Så jag drog mig undan. Jag bestämde mig för att stanna en natt till i Berlin och smygsquata vårt flummiga hostel. Efter en hel dag av tryckande stämning och finstämdhet ville jag inget annat än att dricka öl och vara lätt, ytlig och grov i munnen med min andra Berlin-bästis - galna underbara aussien Andrew. Forest kunde se så sorgsen ut, och den här kvällen gjorde han det varje gång han såg på mig. Jag blev nästan irriterad för det var som att han blev besviken på vissa sidor hos mig och krävde något jag inte alls kunde ge honom efter så kort vänskap. Hur mycket jag än tyckte om honom. Morgonen därpå kedjerökte vi på terassen som vanligt men något var förändrat. Han hade byggt en distans. Vårt farväl blev hastigt och halvdant för att jag var dum i huvudet och fick för mig att skynda mig till Hauptbahnhof och leta efter Andrew som försvunnit efter ett missförstånd. Det sista Forest sa till mig var: "It was wonderful to meet you". Jag sa att jag skulle sakna honom innan jag rusade iväg. Sen sved det ordentligt när jag insåg hur vårt avsked hade blivit.

Han fick min Facebook och lovade att höra av sig och berätta hur det gick med tjejen. Men det har inte kommit någon friend request. Det håller inte att han slarvat bort lappen, för det räcker att söka på Norge och mitt namn för att hitta mig. Jag har mailat vandrarhemmet för att få ett efternamn och en mailadress, men utan resultat. Jag har letat på Facebook och skrivit till alla med hans namn från Atlanta som inte har bild, men ingen har nappat. Jag gjorde honom besviken, och jag saknar honom mycket. Han är borta ur mitt liv för alltid när han borde blivit en av mina bästa vänner.

Förstår ni poängen med historien om Forest? Jag ville väldigt gärna berätta den nån gång, men det fanns en annan tanke. Jag borde kanske kunnat bli kär i honom. Men det blev jag inte, och då kan jag inte låtsas. När jag inte låtsas(eller försöker men gör det pinsamt dåligt) samtidigt som den andra fortsätter, blir det obalans i flowet mellan oss två som har ett möte. Då faller allt som borde vara vackert, enkelt eller bara roligt och avspänt ihop. Jag hatar det. Det är därför jag gillar relationsanarkism, för i hjärtat är jag relationsanarkist och blir så förvirrad när andra inte flowar med mig utan börjar bestämma och etikettera relationen. I Barcelona hängde jag lite med en svensk kille som betedde sig som att han var kär fast jag inte alls tyckte att vi hade någon särskild connection. Nu i höst dejtade jag en man ett tag som inte var kär i mig men fick för sig att bete sig som att han var det. Allt jag kan svara på sliskiga komplimanger i de fallen är ett "tack" eller "Du är duktig på att säga snälla saker". Sant! Jag sa verkligen exakt så till Barcelona-killen en morgon på stranden när han i princip lovsjungit mig. Men SLUTA gör det, ni förstör, go away from my window, there`s nothing in here moving etc. När det gällde Forest så var det ju annorlunda, men ändå samma på något sätt.

Så står jag en kväll på jobbet och blir först lite smickrad när nån random snubbe raggar på mig. Sen minns jag hur människor kan se på mig, och då skrattar jag lite för det där är inte värt att lägga energi på. Men vad är det som gör att man blir kär då? Räcker tydligen inte att man typ älskar dem och inser att de är världens finaste människor. Det här låter kanske deppigare än vad det är. Lika mycket som det är deppigt så är det vackert och hoppingivande. Att kärleken inte svarar mot förnuft. Att man kan ha sådana där möten. Att de kommer upprepa sig. Att jag någonstans inom mig tror att mina och Forests vägar kommer korsas någon gång fast jag vet att det strider mot all sannolikhet. He`s long gone, och det var vackert så. Men fan inte rättvist.

En rubrik

2009-11-04T23:43:00.003+01:00

Fin onsdag! Jobbat hela dagen, åkt hem i första snön till lasagnemiddag och tårta. Suttit hopkrupen i soffan och druckit te och läst Harry Potter. Lyssnat på tysk kultsång och undervisat Jes i tårtbitsspådom. Rökt på balkongen, klappat på hunden. Snart ska jag och Katta spela nät-Jeopardy. Sen ska jag ut och gå i snön. Det har till och med lagt sig på marken! Första snön! Bara en tidsfråga innan alla hurtiga norrmän börjar springa omkring på gatorna. Kan ni tänka er att behöva vara rädd för att få en skida i huvudet när ni åker tunnelbana i Stockholm? Nä just det. Allt de säger om norrmännen med sina lusekoftor och hytteturer är sant.

Och hur trött jag än är på kollektivboende så finns det stunder då jag fattar exakt varför jag bott i kollektiv i så många år. Ikväll är en sån stund.

Skulle gärna skriva nåt men man måste faktiskt sova

2009-11-04T01:45:00.009+01:00

They would have liked me cause sometimes I`m funny

2009-10-30T13:34:00.003+01:00

Ni ska få se bilder från den överjävliga kväll då jag åtminstone var världens snyggaste pirat. Och så lik Adam Ant det går att bli om man inte är en smal man med gudomliga kindben. Men inte nu. Just nu kastar jag i mig mat för att sen åka och hämta telefonen som jag söp bort i onsdags. Sen ska jag jobba. Sen ska jag skriva två tentor på tre dagar utan att knappt ha läst böckerna. Fixa 7,5 högskolepoäng på en kafferast liksom. Jag måste ha de här poängen. Ni måste be till Gud att det går bra. Jag har inte ens kollat på tentorna än, men sociologisk teori har jag ju läst förut så det var ju tur att det var det kursen handlade om fast det är en Pedagogik-kurs. Jag är mycket nära det där som kallas utbrändhet. Jag har haft massor att göra tidigare i mitt liv, men nu vet jag för första gången hur det känns när man är på väg att gå in i den berömda väggen. Jag sover cirka fyra-fem timmar per natt. Och jag är nästan aldrig sömnig, kan inte sova, ofta känner jag faktiskt att jag är pigg och har fysisk energi. Det är tur att man inte behöver så mycket sömn alltså. Men mentalt är jag mycket, mycket trött. Nu har jag inte tid att blogga mer. Jag skulle bara posta den här fantastiska låten som jag hörde på hostelet i Berlin när jag satt en förmiddag i common-room och åt brödmiddag, tänkte på Paris och var lycklig, fri, vemodig. Det där ruset när man reser. Helt och hållet i mig själv, det absoluta fokuset och självkärleken. Nu är jag väldigt lite i mig själv. I alla fall, bra låt!

Spend my cash on looking flash and grabbing your attention

2009-10-26T20:34:00.003+01:00

På onsdag är det Halloweenfest för hela McDonalds Oslo. Min restaurang har tema Pirater och jag har känt mig sådär allmänt opepp på att vara kreativ och komma på en utklädnad. Tills jag kom på att det här kan vara min stilförebild:

Gick in på H&M och hittade kläder på två minuter. Har ett svärd och ska bara fixa kikare eller pistol och eventuellt hatt. Kindbenen kan bli lite svåra att fixa men i övrigt kommer jag vara så jävla snygg.

Nonsens

2009-10-25T22:35:00.003+01:00

Jag är helt körd efter jobbigaste två veckorna på länge, men i natt fick jag sova hela sex timmar(tack vintertiden) för att sen gå upp och jobba DAG. Jag stod och rökte i regnet utanför jobbet och kände mig som en människa. Minus söndagsjobbandet. Men halv fem åkte jag hem och gick på Bunnpris och stod i lång söndagskö med chips tillsammans med alla andra lediga. Igår när jag gick till bussen och folk fikade lördagsavslappnade ville jag gråta.

Jag måste sova nu. Underbart att inte stå på jobbet och räkna minuterna till stängning. Underbart att vara trött vid den här tiden. Jag har sett två avsnitt Seinfeld och halva Dom kallar oss mods och läst hela DN nästan. Skrivit en lista som jag inte orkat ta itu med för att ögonen fallit ihop varje gång jag försökt. Egentligen ville jag bara tipsa om Premium Dark med Citron och Ingefära(höll på att skriva Citron med S, och säg inget om min prepostionsanvändning för jag vet att Norge fuckat upp den). Har ni den i Sverige? En av mina sambos brukar snatta den, idag låg det två stycken i kylen! Den är i alla fall helt fantastisk. Mmm.

Yrkesskador

2009-10-24T01:48:00.004+02:00

Vi har många stammisar på mitt jobb. Vissa är där varje dag och köper exakt samma sak, andra några gånger i veckan, några äter ofta men varierar sig osv osv...Vi har stammisar som kommit i flera år. Ibland bara slutar de komma in. Folk flyttar liksom och tänker inte på att deras lokala McDonalds saknar dem(eller är lättade, inte alla stammisar är trevliga precis). Vi har nicknames på många av våra stammisar, typ Evil Eyes. QP-mannen(som typ inte varit inne på ett halvår, jag och Anna funderade på om han kanske dött), Kaffe-mannen, Big Mac-bröderna, Katt-kvinnan, Fanta-damen osv osv. Jag har dejtat en stammis en gång. Anna har varit tillsammans med två. En gång träffade jag en stammis på andra sidan stan och vi hälsade. Vissa är jag så hej med att jag blir ett enda stort leende när de kommer in. Det här är lätt den finaste delen med mitt jobb. Jag undrar om någon av mina stammisar kommer märka att jag är borta när jag har slutat. Jag kommer sakna dem.

Det finns det en kund som handlat med ojämna mellanrum hela tiden jag jobbat där, i över ett år. Han är kanske inne en gång varannan månad och jag är förmodligen den enda av mina kollegor som känner igen honom. Ett tag var han in ganska ofta och köpte kaffe latte som han sen hällde över i en medhavd termosmugg. Han tar nästan alltid latte som dricka till sin meny. Han är i min ålder, inte så snygg men lite söt, lite bögig kanske, smal i rock och Beatles-frisyr och med de räddaste ögon jag sett. Alltid snäll och trevlig och så tillbakadragen. Ibland snubblar han på orden, hans blick flackar hela tiden men lyckas ändå vara intensiv och det är nästan så det går att se hur hans händer skakar. Jag älskar blyga människor, om det inte tar överhanden fullkomligt. Men det är något med osäkerheten. Egentligen gillar jag väl ännu bättre när någon som är bra på att föra sig inte klarar att täcka hela sig själv med säkerheten. När det uppstår en spricka, ett glapp mellan vad de är och vad de vill vara. Det är så mycket mer intressant och sympatiskt än vinnarmänniskor. Just nu klarar jag särskilt dåligt av vinnarmänniskor.

Så, den här killen. Jag vet inte varför han stannar hos mig. Jag känner ingen sexuell dragning till honom. Jag vill bara veta hans historia. Varför han handlar hos oss ibland. Var han varit och vart han ska. Jag vill veta vad han är så rädd för och vad han heter men jag kommer aldrig inleda ett samtal med honom för det gör man ju bara med de utåtriktade kunderna och han bara står med sina hörlurar i öronen och ser rädd ut. Jag blir glad av honom varje gång. Att han får finnas.

Ja, för övrigt: Om det inte vore så att jag är i helt fel kontext för såna saker, att det förmodligen strider mot alla mina befogenheter och därför är omöjligt. så skulle jag vilja intervjua många av mina stammisar. Ibland känns det så konstigt att det är som att jag känner dem men bara har en försvinnande liten del. Jag vill veta. Man står där som ett djur och ler sitt service-leende och för vissa av dem är man själv ett trevligt inslag under dagen, något hemtrevligt och återkommande. Men fortfarande bara en kugge i deras vardagsliv. Jag vill till och med veta historien bakom de äckliga stammisarna som jag inte gillar. Vad har de för diagnos liksom. Jag vill veta varför världens otrevligaste man som brukade himla med ögonen och sucka när jag sa hej blivit lite trevlig(med hans mått mätt), varför han börjat komma in på fel tider och köpa fel grejer och varför han satt igår vid fönstret utan att ha köpt nåt och såg så olycklig ut. Har hans familj fått nog av hans bitterhet och lämnat honom? Har han läst en självhjälpsbok om att bryta sina mönster? Åker han hem till en tom lägenhet och vill gråta?

Läste nyss igenom och insåg att det här kanske offciellt var världens tråkigaste text för alla andra utom mig. Själv funderar jag på att göra ett litet persongalleri så att jag aldrig glömmer dem.

Blir nog bra det där att plugga så jag får fylla min hjärna med lite annat än mina kunders pykiska status.

Tar mig själv i örat

2009-10-23T12:07:00.006+02:00

Här ska jag vila

Jag kan inte gå och lägga mig längre. Hur blev världens kvällströttaste Mira en som är uppe till tre varje natt? De kvällar jag jobbar till midnatt är det väl förståeligt, men det funkar inte. Jag sover för lite. Jag har blivit förkyld och hostar fast det bara var en månad sen senast och tyckte det var konstigt först för jag har tränat och ätit så bra. Sen insåg jag att det kanske inte stärker immunförsvaret att sova i snitt sex timmar per natt i jättemånga månader.

Och det där de säger om stress, att allt man inte har gjort lägger sig som en oro i hela kroppen. Jodå. Så varför gör du det inte bara? frågade jag mig själv i vargtimmen inatt. Vissa saker är bara så enkla som att skriva ett mail. Det här är min sämsta sida. Det finns ett ord för vad jag lider av. Nu sitter jag i soffan i lägenheten jag älskar. Det är lunchtid men jag åt nyss frukost. Ute är himlen grå och disig och Stensparken går i brunorange och gult. Jag visualiserar den ledighet som ska komma mellan jobbet jag aldrig mer ska behöva gå tillbaka till och studierna jag väntat på i ett år. Då jag ska åka runt lite mellan svenska städer och träffa vänner och familj. Få min Uppsala-dos och min Ölands-dos. Lite Malmö också. Mest av allt ser jag fram emot att vakna upp en mörk janauarimorgon vid sjön i Tävelsås. Äta frukost och läsa Smålandsposten. Åka in med min pappa till Växjö och gå och träna. Sitta och läsa i timmar på världens bästa bibliotek(Växjö stadsbibliotek är på riktigt det bästa som Växjö har att erbjuda. Det enda nästan om du frågar mig). Äta lunch, åka tillbaka när han slutat för det går nästan inga bussar. Se på TV eller skriva eller promenera eller vad fan jag känner för, och långsamt, långsamt greppa att jag inte längre jobbar. Att det är slut på sömnbrist och ingen dygnsrytm. Att jag kommer sakna Oslo förjävla mycket men det är ändå inget emot hur glad jag är för att slippa det livet.

Jag visualiserar detta så mycket att jag glömmer att leva här. Mina sista två månader. Nu är det skärpning. Ingen mer onödig stress som går att avhjälpa. Inget levande i framtiden. Den kommer ändå vara här fortare än jag förstår. Jag skulle verkligen inte klara det här livet så mycket längre till, men det behöver jag inte heller.

Sååå nu ska jag hushållsarbeta och läsa Yvonne Hirdman i tre timmar innan jag måste åka till jobbet. Imorgon, och inte i natt, ska jag få undan tusen saker som tynger mig.

There’s nothing here but what here’s mine

2009-10-21T22:04:00.004+02:00

The phrase "It`s absolutely the same with me, I..." seems to be an approving echo, a way of continuing the other`s thought, but that is an illusion: in reality it is a brute revolt against a brutal violence, an effort to free our own ear from bondage and to occupy the enemy`s ear by force. Because all of man`s life among his kind is nothing other than a battle to seize the ear of others."

Det där var Milan Kundera i The book of laughing and forgetting. Lite väl hårt kanske, men jag gillar att tänka på det. Jag läste det på ett tåg mellan Hamburg och Köpenhamn i somras och insåg vad som saknats i mitt liv. Han som rekommenderade boken, min amerikan från Paris som lämnat outplånliga spår i mig, är den bästa lyssnare jag träffat. I Berlin mötte jag en annan människa som fattade mig på två dagar. När jag landade från min tågluff på norra Öland kände jag att jag var på väg någonstans med mig själv och mitt förhållningssätt till relationer och andra människor.

Nu har 2,5 månad passerat sen jag läste Milan Kundera, och jag har nästan ingen energi alls. Det är en kombination av ett jobb som alltmer suger musten ur mig, ett liv jag inser att jag egentligen inte vill ha nu när det snart är över, och för lite sömn HELA tiden. Man blir trött då, även mentalt. Jag ser känslan, orsakerna och mekanismerna och kan chilla ihop med tröttheten, klappa på den. Det är ingen fara. Men det som gör mig mest trött är människorna som stjäl ännu mer av min obefintliga energi. Mitt tålamod är mindre än någonsin förut. Jag har nått min gräns för halvdana relationer med halvdana människor. Jag kräver av människor att de försöker vara goda, inkännande, toleranta. När jag tycker om någon så visar jag det, bryr mig, försöker ge den människan något. Jag har inte tålamod med dumma ytligheter, spel och osäkerheter som ska döljas i attityd. Jag är för gammal för attityd och rädslor. Människor som egentligen inte bryr sig men tror att de måste låtsas att de gör det. Så sitter jag här med en vänskapsrelation som jag värdesätter fast jag inte riktigt vet varför, och inser att jag gett av den förbannade kärlekskraften så mycket mer än jag fått tillbaka. I månader. Och nu är det totalstopp i mig. Vill inte mer. Kan inte mer. Jag klarar mig bra själv men det finns en gräns för hur mycket jag kan ge andra när jag måste klara mig bra själv. Jag har nått den gränsen.

Jag har nått den gränsen och det gäller inte bara den här personen. Jag har ingen energi för nya människor heller. Jag vill tro att min trötthet inte bara gäller mig på ett personligt plan, utan är en allmän besvikelse över hur vi människor är mot varandra. Jag står på jobbet och hör min fjortischef fjortisskvallra med de andra fjortiskollegorna, och jag kan inte ens fejka en välvilja eller ett intresse. Jag blir ledsen för att det finns människor som är så självupptagna att de går iväg mitt i ett samtal när det inte längre handlade om dem och som är helt inkompetenta till att läsa av andra människors signaler. Jag blir ledsen när folk jag gillar och tycker är bra visar prov på inskränkthet i fråga om andra livsstilar än deras egen. Jag vill inte prata om självklarheter som att de var nya och ha diskussioner i fel hörn av ämnet. Jag kan inte ta en människa till som saknar förmåga att se saker från olika vinklar. Jävlar vad de är många förresten!

Det är den där närheten, som inte alls behöver handla om hur nära man är den andra människan utan mer om hur närvarande och äkta man är i mötet. Jag söker den. Den uppstår inte om man vill etikettera relationen, om man tänker på att ha något intressant att säga istället för att lyssna, om man bryr sig om balansräkningen i relationen(av typen jag vill ha övertaget i den här relationen så nu spelar jag off ett tag tills du blir off och då blir jag på för jag gillar ju dig ändå). Det motsäger kanske lite vad jag säger om att inte vilja ge energi utan att få tillbaka, men då talar jag om ett långvarigt uttag. Jag låter det alltid gå väldigt långt innan det tar stopp. Kärleken, och då menar jag absolut inte bara den romantiska, är inte beroende av vad man får. Det är det som kan göra den så destruktiv. Jag känner fortfarande kärlek, jag saknar bara energin till att ge bort den.

Jag tänker inte ens nämna genusaspekten i det här. Med det sagt så ja, jag tänker på det. Mycket.

Vad var min poäng nu då? Att inte nöja sig mer! Jag har nöjt mig alldeles för många gånger. Det är kanske något som erfarenheter och tidens gång lär en att sluta med. Jag är där nu. Du får inte min tid om du inte har något jävligt speciellt att komma med. Jag lyssnar inte på dig om du sen vägrar att lyssna på mig. Jag känner kanske en jävla djurisk dragning till dig, men jag besitter förnuft, självrespekt och förmåga till konsekvensanalys också. Jag är hellre ensam med mig själv än ensam med någon annan. Och om jag bestämmer mig för att du är värd mig, då får du allt från min korkade glädje, mina dork-intressen som nät-Jeopardy och googlings-teknik, mina fylletårar och mina kroppsnojor. Då hjälper jag din kille med hans CV och analyserar ditt one night stands dagenefter-beteende med största allvar för att du vill det. Då åker jag till Stockholm för din teaterpremiär och sitter stolt leende i publiken. Och du erbjuder dig att köpa dyrt puder till mig i Spanien för att det är billigare där, kommer ihåg att Martini Blanco är min favoritsprit och hämtar upp mig med bil när min kille lämnat mig.

Det är väl bra det här, att hitta sin självrespekt och definiera vad man vill ha. Det är inte farligt att ha blivit lite tömd på energi. Det blir farligt om man inte är medveten om det och vad som orsakat det och fortsätter rusa på.

Men det sorgliga är när man kanske har så lite energi att man missar också de som är bra. Det sorgliga är de stunder när man tror att de aldrig kommer.

KILLER MODE

2009-10-20T01:25:00.003+02:00

Jag är så arg på mitt jobb just nu. Ja, på mina chefer. Och på hela jävla systemet. Jag måste gå med i SAC när jag flyttar hem till Sverige, jag kan inte ha tigit så här länge utan att betala tillbaka till mig själv på något sätt. Vågar knappt skriva det här även fast risken att någon hittar hit är minimal. Två månader till, sen är det no mercy.

Kändes djupt ironiskt förra veckan när jag satt på ett cafè nära jobbet och läste om Marx alienationsteori och mervärde och sen gick raka vägen och blev exakt det där avhumaniserade service-djuret som skapar mervärde åt mina chefer utan att få något för det.

Kärlek

2009-10-19T12:15:00.004+02:00

Gud så fantastiskt med publiceringen av Sverigdemokraternas debattartikel och Jan Helins försvar för den och att de inte låter Sverigedemokraterna annonsera i Aftonbladet. Jag får nästan lite tårar i ögonen såhär till morgonkaffet. Jag tycker ju det är obehagligt att läsa debattartikeln, för jag tror inte att så många som sympatiserade med dem förut kommer ändra sig. Jag tror problemet är att Sverige blivit mer rasistiskt, och gud vet vad man ska göra åt det. Men det är ändå ett bra initiativ av Aftonbladet och jag älskar hur en chefredaktör på en kommersiell tidning med ett stort medieföretag i ryggen skriver en sån där ilsken text och visar så mycket integritet. Det är ännu inte bara pengar som styr, trots allt.

Forgive me them saturday nights

2009-10-19T01:11:00.002+02:00

Jag var verkligen drottningen av förnuft igår. Sov fyra timmar och tränade sen 1,5 fast kroppen protesterade. Jobbade och åkte sen direkt till 42:an(squat). Drack två stora vodkashots, "för klockan är så mycket och jag måste ju bli full". Fortsatte med öl och hade det föralldel jävligt trevligt. Klappade på älskade hunden, spanade på punks och hade engagerade diskussioner med Katta. Sen fick vi av okänd anledning en flaska brännvin av nån snubbe och herregud jag vet inte hur mycket jag drack av det. Så småningom blev jag bitter, cynisk och dryg. Det finns en anledning till att jag inte druckit på två veckor. Jag är helt enkelt både folkskygg och folkilsk just nu, och jag är lite ledsen för saker och ska inte trigga det med alkohol. Men jag måste älska mig själv lite också, för jag är ju rätt rolig. En kille kom fram och frågade om han fick en cigg och jag sa att "nej du ser rik ut, du har råd att köpa dina egna cigg" och en kvart senare hade jag glömt både honom och incidenten och försökte hälsa på honom igen. När han påminde mig höll jag med sig själv och försökte få Katta att göra detsamma. Min vanligaste fylle-diss är att hata på folk för att de är rika eller killar, men det vore ju fint om jag tog reda på fakta innan och inte hittade på.

Sen fick jag av någon anledning en ny kompis fast jag verkligen inte var från min bästa sida. Började gå mot efterfest men bitterheten tog över så jag gick hem och storgrät. Utrensning liksom, det är väl bra grejer. Alkohol känns inte som en bra grej just nu. Kom hem tjugo i sju, väldigt tacksam över att jag inte gick och drack mer på efterfest. Sov till två timmar innan jag skulle börja jobba. Sjukaste dagen på jobbet. Nu är jag hemma äntligen och ska sova. Kroppen är väldigt glad över det.

En modern människas fasa

2009-10-17T09:01:00.003+02:00

Igår köpte jag en extern hårddisk och gjorde backup på allt jag tycker är viktigt på min dator, för att den beter sig som ett CP ibland och kan krascha när som helst. När jag skulle sova och som vanligt la datorn vid fotändan tänkte jag tanken att den skulle ju kunna ramla ner och jag borde inte ha den här, men jag har en stor säng och har aldrig legat inom sparkavstånd förut. Så vaknade jag för en dryg timme sen av den öronbedövande smällen när datorn föll i golvet. Tre av av de andra som sover runtomkring mig vaknade också. Jag blev förlamad av ångest och skräck och klättrade långsamt ner, bar in datorn i köket och voila - fungerar precis som vanligt. Inget som skramlar inuti, inte den minsta lilla repa som inte fanns där innan. Den föll alltså nästan två meter och landade på hårt parkettgolv. Det känns lite som att jag fått en andra chans i livet(typ inte ironisk).

Och så tänker jag på lagen om attraktionskraft och huruvida mitt undermedvetna med flit sparkade datorn över kanten. Väldigt glad för min externa hårddisk idag. Väldigt glad för att min dator är en sån survivor.

En motvillig slarver

2009-10-16T11:21:00.009+02:00

Isabelle Ståhl skriver om rätten att vara slarvig och andra svarar. För mig är det lite sorgligt att läsa de här texterna, för jag vill vara som Elin med benhård struktur och disciplin. Jag mår också bäst så. Men jag kan inte. Ända sedan jag var liten har jag kämpat mot min lathet, min oförmåga att hålla ordning och min glömska. I skolan var jag alltid den som kom ihåg alla prov och vilka sidor vi skulle läsa så klasskamrater och lärare trodde att jag var ordningssam. Samtidigt såg mitt skåp ut som tredje världskriget och jag slarvade bort pennor hela tiden. Jag glömmer kvar saker på jobbet nästan varje dag och jag har fram till för några månader sen alltid haft dålig koll på min ekonomi och tvingats låna av familjemedlemmar. Andra som får städa upp efter charmiga och lovande lillasyster. Min styvmor skrev listor till mig så att jag skulle lära mig att plocka upp från golvet och hur man städar ett badrum. Idag är jag ganska duktig på att hålla det städat. Jag trivs bättre så trots min avsaknad av naturlig känsla för det, och jag har bott med andra människor sen jag var sjutton. Precis som påpekas här och här är det inte charmigt att andra tvingas plocka efter en. Mitt ex blev tokig på mig för att jag aldrig plockade upp handduken från golvet och glömde odiskade matlådor under sängen tills de möglade. Jag vet att jag nog tänkte någonstans innerst inne att jag tog igen för årtusenden av kvinnoförtryck, men det är ju bara löjligt. Diska din jävla matlåda och sluta förpesta din sambos tillvaro liksom.

Jag växte upp med en pappa som också är oförmögen att hålla ordning. Han är inget geni, han har bara en problematik med vissa saker. Det är inte charmigt. Min syster tog hem sina kompisar och storstädade huset när hon gick på mellanstadiet. Jag hade mitt rum i totalt kaos och ingen brydde sig. Idag har jag gett upp att storstäda garderoben med jämna mellanrum, för jag vet att det tar nån dag innan kläderna ligger i en hög igen. Det är inget jag skryter om, det är inte uttryck för något annat än att jag har otroligt svårt att organisera. Min ständiga skräck är att andra ska tro att jag har det så för att jag inte bryr mig. Jag blir ju tvungen att låta bli att bry mig, men jag vill verkligen inte vara i vägen för någon annans ordningssinne. Därför blir jag också en aning provocerad av upphöjandet av slarvet. Det är kanske lite kul med Bukowski-myten, särskilt när en kvinna lever den. Jag har gjort det. Haft folkölsburkar och brutna kondomförpackningar över hela mitt golv, kläder i kartonger istället för garderob och tidningar och böcker skräpandes överallt. Det skadade ingen annan just då, men jag personligen kan ju inte riktigt prestera i det.

Jag känner mig inte okvinnlig eller som en dålig människa för att jag saknar duktig-flicka-genen, men jag tror att mitt liv skulle bli så mycket mer effektivt om jag hade den. Jag saknar den inte riktigt ändå, bara förmågan att kanalisera den vettigt. Jag har enorma krav på mig själv, jag har blivit beskylld för att ha kontrollbehov och jag får ångest om jag sover längre än till nio, hur sent jag än somnade. Jag gör mer saker än någon i mitt kollektiv. Just nu jobbar jag heltid och pluggar en distanskurs som ska föreställa heltid. Jag älskar duktiga flickor, jag mötte så många såna när jag var föreningsaktiv. Coola brudar som får erbjudande om UD-praktik och toppjobb innan examen är avklarad, tjejer som livnär sig som konstnärer fast det sägs att det är omöjligt, som har visioner och genomför dem. Jag har aldrig varit en duktig flicka trots det inre trycket. Jag behövde det inte under min skolgång tack vare ett jävligt bra läshuvud. Jag vet allt om hur man tar sig skolkandes genom gymnasiet och ändå får skitbra betyg. Jag fattade fort hur lite man behövde göra för att klara en A-kurs på universitetet. Jag hängde med rockkillarna i klassen och rökte på trappan, tentafestade utan att skriva tentan och gjorde en konst av att slacka. Jag har alltid omaka strumpor(min allierade i kampen för kvinnors rätt att svina på högstadiet brukade säga att olika färg på strumpor var skapat för att skilja ut de slarviga från de ordentliga), glömmer att vika ner kragen på jobbskjortan och äger en förmåga att slukas upp av saker och glömma allt annat. Typ gå på efterfest och dricka sprit tre timmar innan jag ska börja jobba. Jag är hon som tar en taxi till Hauptbahnhof i Berlin för att leta efter en bortttappad vän och sen slarvar bort några hundra spänn för att hon tagit fel på dag och måste köpa ny biljett, och sen missuppfattar att hon ska byta tåg i Hamburg och får ta ett senare tåg.

Jag vill inte byta bort min dragning till det äventyrliga och min förmåga att leva för stunden, men det är alltid kaos i min hjärna och det är vad som manifesterar sig i papperssjöar på skrivbordet och en oförmåga att strukturera upp det omkring mig. Jag är inte en roligare person på grund av det här. Jag skulle förmodligen vara roligare om jag var bättre på ordning för då skulle jag inte vara så förbannat neurotisk och ha ständig ångest över hur lite jag får gjort.

Slarvet med materiella ting är en sak. Vi är olika, en del personer jobbar bättre utan ordning och struktur och det är fine så länge man inte skadar andra. Men att upphöja den tankspriddhet som gör en till en dålig vän, det är faktiskt bara dumt. Egoistiska människor är aldrig kul, hur bra texter de än skriver eller roliga fester de skapar. Jag har en del sådana personlighetsdrag, parallellt med och väldigt motsägande att jag är en bra lyssnare och fin vän när man lyckas vinna en närhet till mig. Jag vill alltid, hela tiden, motverka mina självcentrerade drag och jag vill att mina vänner säger ifrån när jag manifesterar dem. Det är aldrig charmight att jag har så mycket tankar och babblar så mycket att jag glömmer att fråga Katta hur hennes dag var.

Min lilla poäng är nog mest att jag vill vara en god människa, både mot mig själv och andra. När jag var nitton ville jag göra allt som kvinnor inte fick göra, och där ingick upphöjandet av slackande och slarv. Inte längre alltså. Det skulle bara vara destruktivt nu. Nu ska jag vara en duktig flicka och plugga, skriva inköpslistor och plocka ur diskstället. Jag har inte druckit alkohol på tretton dagar och jag tränar varannan dag. Ibland kan jag sakna mitt Bukowski-liv, men jag mår nog mycket bättre nu.

-------------------

Tillägg: Det låter kanske som att jag menar att alla tankspridda, slarviga inte får något gjort. Sjukt begåvade Isabelle Ståhl är ju ett exempel på att det inte är så. Från mitt perspektiv så är slarvet och tankspriddheten ett problem för mig själv, men det är ju bara i min navel.

2009-10-11T11:31:00.003+02:00

Det här är ju helt sjukt. Hur kan Turkiet ens vara aktuella för EU-medlemskap? Jag tycker Turkiet verkar vara ett så osoft land i allmänhet. Hatade Istanbul innerligt när jag var där. Umgicks några dagar i våras med en jättetrevlig och sympatisk turkisk tjej som var utbytesstudent i Uppsala. Påläst, feministisk, litteraturintresserad. Men kemalist. De är tydligen det, ungdomarna. Vi råkade började prata om kurdfrågan och hon bara låste sig totalt. "Deras krav på en egen stat hotar Turkiet som stat". "Turkiet har aldrig förtryckt kurderna". Min kloka kompis försökte säga till henne att är man inte uppvuxen med att staten Turkiet är så viktig så kanske man ser att frågan handlar mer om mänskliga rättigheter än om ideologi. "Men det är irrelevant för turiska staten har aldrig förtryckt kurderna".

Oh well. Nationstänkande, det är som ett jävla gift.

Liite manisk

2009-10-07T00:18:00.005+02:00

Jag är alldeles för upptagen med att få min vardag att fungera för att blogga som jag skulle vilja. Det är synd för jag har inte haft så mycket att skriva om sen jag var femton och hängde på Sourze och skrev moralistiska texter om kjollängder i Melodifestivalen(det är sant!). Jag ska tillexempel upp om drygt fem timmar men upplever dagens piggaste stund just nu. Imorgon ska jag träna två timmar efter jobbet och kommer vara hemma cirka halv åtta. Då ska jag byta rum, lyssna på två föreläsningar, laga mat och stöka med vardagsbestyr som man inte tänker på men som slukar så jävla mycket tid. Sen måste jag somna innan midnatt helst för att jag ska upp sex dagen därpå.

Kontentan av det här gnällandet är i alla fall att jag har så jävla mycket som driver mig nu, och att det är fantastiskt. Fattar ni vad bra det blir när jag inte jobbar mer? När jag har i alla fall tre veckor helt ledigt i december och januari och bara ska stressa ner hos vänner och familj. Läsa böcker, forma projektplaner i huvudet. Vet ni att det är nästan helt säkert att jag har ADHD? Och att jag blir så avundsjuk på folk som tycker det är lätt att fixa struktur. För mig är struktur det svåraste av allt, och jag kan ju inte hjälpa det. Men jag börjar kunna fixa det. Det är alltid ett slit, men det blir bättre. Så jag sitter här en måndagnatt halv ett och blir typ kåt av tanken på att göra listor och scheman, låna böcker, bocka av, anstränga mig. Jag ska läsa en distanskurs den här månaden och börjar fnittra vid anblicken av kursöversikten för att vi ska läsa så grymma grejer. I`m back liksom. Jag vill träna varje dag och lära mig saker och allt känns fantastiskt och spännande och lovande.

Sen kollar jag på klockan och inser att jag måste, måste, försöka sova nu. Och jag måste fundera ut bra pluggställen och bra matlådor som inte blir dåliga av att vara i rumstemperatur. Här finns ingen studiero nämligen. Jag känner oro för hur min kropp mår av att sova så här lite. Jag har helt fel dygnsrytm och min kropp protesterar, jag är en morgonmänniska egentligen och jag har pressat den till att sova på tok för lite och stressa för mycket i nio månader. Jag kan inte längre engagera mig i jobbet så som jag en gång faktiskt gjorde. Jag är så klar med det här jobblivet. Ge mig 2,5 månad till and i`m out of here

Alltså jag är så lycklig. Men få mig inte att börja prata om hunden, fina vännen och roliga tysken som sitter i rummet bredvid mig. Den lilla familjen som jag älskar. I alla fall två av dem. Få mig inte att sväva ut i detaljerade beskrivningar av cafèerna på min gata, min så länge borttappade men upphittade kärlek till böcker och debatter. Jag sprängs snart av allt jag vill göra, jag vill bara dela med mig av det och göra det till verklighet. Men jag antar att man måste sova. .

Flumhelg

2009-10-04T22:00:00.004+02:00

Strid ström av alkohol i två dygn. Nyandlighet och filosofi. Alla pratar om lagen om attraktionskraft oberoende av varandra och det känns som ett tecken. Funderingar över meditation och lucida drömmar. Förkasta, tänka, förkasta, tveka. "Du är så här", se konturerna av vår vänskapsrelation och hur långt vi kommit med respekten. Vilja börja med yoga och vara tyst och koncentrerad just för att jag är så dålig på det. Förkasta, vilja, förkasta igen. Go mental till dubstep och breakcore och sanslös pepp. Helt nya erfarenheter sen. Idag: Tänka tänka tänka. Röra sig långsamt, klappa på lilla själen och psyket. Inte må dåligt alls. Gå in i mig själv, sen känna tryggheten med de jag bor med. Det som vi delar. Ändå avståndet emellan och att det är helt perfekt.

Känner mig hippie. Det har varit så fint och omvälvande. Och tankarna spinner fortfarande på men jag kan leda dem varsamt på ett väldigt definierat sätt.

Är vi på väg hem

2009-10-01T14:46:00.017+02:00

Det blir ohjälpligt så att jag jämför Oslo med Uppsala. Staden jag flydde till när jag var sjutton och som gjorde allt det där med mig som man bara drömmer om att första egna staden ska göra. Jag blev vuxen där, jag blev lycklig där, jag hittade mig själv där. Sista året i Uppsala upplevde jag att jag inte hade så mycket vänner längre. Några hade flyttat, några hade aldrig tid att ses. Jag saknade mina gymnasieflickor och varjedag-häng. Saknade kollektivet på Schlagerbögsflatan, det vilda, trygga, underbara. Jag var tvungen att flytta och jag vill inte flytta tillbaka. Men nu när jag inte bor där längre vet jag med hela mitt hjärta att det är mitt mesta hem. Jag har fortfarande många vänner kvar där som vill träffa mig när jag kommer dit, och jag finns i varenda hörn. Det är en klassisk historia om att bli vuxen, fri och lycklig inristad i husen. Välkommen hit - välkommen hem. Ja det känns att det är så när jag går av tåget.

Oslo är något annat. Med en hamburgerrestaurang som själva navet i mitt liv här. Kollegor som jag verkligen gillar men med största säkerhet aldrig skulle blivit kompis med annars. En roll där, en jargong, en verklighet och ett slags hemma. När Fredrik lämnade mig var jobbet den största bidragande faktorn till att jag inte föll samman. Oslo är mest arbete och nödvändighet och en del i ett svenskkollektiv(jävligt stort förvisso) där man pratar om hur länge man varit här och hur länge man ska stanna och man positionerar sig mot norrmän och språkskillnaderna. Oslo är en påminnelse om drömmar och kärlek som sprack och hur livet blir något jävligt istället för det äventyr man väntade sig. Oslo är att inte orka/hinna bry sig om politik och kultur i den utsträckning som man brukar. Det är att läsa typ en bok i månaden istället för minst en i veckan, det är noll dygnsrytm och konstant sömnbrist. Oslo är att böja ner huvudet mot vinden och kämpa för att en dag komma fram. Det är det enda som håller dig upprätt. Att en dag ska du komma fram.

Men jag trivs här nu. Varje gång som jag går Thereses gate ner, passerar cafèerna och butikerna för att sätta mig på bussen och åka förbi slottsliknande villor för att jobba vid Oslos motsvarighet till Stureplan så tänker jag det: Här trivs jag. I den ombonade lägenheten, på promenaden genom parken till Majorstuen och Friskis&Svettis. Mitt i natten uppe i vardagsrummet med Katta och hunden, cigg på balkongen och trötta fniss varvat med allvarliga samtal. Sundsvallsfolket. Festen. Bästa bästa klubbarna på Villa och Blå, de ockuperade husen och aktiviteterna där. Graffittin, den tillåtande stämningen som finns i den här staden. All samlad kreativitet.

Mest är det inuti: Beslutsamhet som formar sig hårdare och hårdare och nästan får mig att vilja skratta varje gång jag tänker en lite större tanke eller besöker ett antikvariat eller röker ensam på balkongen och ser hur träden skiftar färg för varje dag. En beslutsamhet som leder till att inget kan komma åt mig, att jag sällan blir osäker av sammanhang och litegrann vill höra till fast det ju inte går. Nu vet jag bara vad jag vill och vad jag är och inget annat kan jag påverka. Men det kan jag påverka massor.

Oslo är också en utvecklingshistoria. Jag reste mig på tre när livet knockade mig. Jag lärde mig att leva med tristess och dagar som alla såg likadana ut. Komma hem till en tom lägenhet och på riktigt inte ha några vänner att hitta på något med. Skitkall vinter och tacka ja till tusen extratimmar på jobbet för att det bara var då jag träffade folk och inte kunde tänka på hur ensam jag var. Jag lärde mig att svälja förtretet över bortslösad tid, talang och drömmar. Jag lärde mig om arbetslivet och arbetsplatser. Det är här som jag fått erfarenheter som kommer vara värda så mycket mer än om jag bara hade pluggat.

Jag vet inte hur det gick till när jag började trivas här. Jag flyttade in i det här kollektivet, det blev vår, det blev ljust i mig. Jag lärde mig äntligen hur stadsdelarna hänger ihop, jag förstod äntlitgen vad folk menat som sagt att Oslo är en partystad. Jag ville inte längre jobba sju dagar i veckan. Och nu när jag går Thereses gate ner eller åker på utflykt till Grönland för att storhandla känner jag mig sorgsen för att det snart är över och jag ska flytta härifrån.

Jag trodde det aldrig i januari. Men sen lärde jag mig om mod, om stoicism, tacksamhet och strävan. Och nu är klockan 04:05 fredagmorgon och jag sitter uppe och väntar på att få åka och möta en av mina bästisar som kommer med nattbuss från Sverige. Katta är uppe och pysslar med present till Cicki. Jag har jobbat mycket och ska vara ledig tre dagar. Det ska bli middagar, alkohol och dans i massor. En fin helg i Oslo mitt i livet.

/Hälsningar eder gråtmilda pretentiösa 22-åring

Ever since I was eight or nine

2009-09-29T19:51:00.002+02:00

Min 21-årsdag

Idag fyller jag år. 22 år. Jag har alltid ångest på min födelsedag och idag är inget undantag. Den här kommer nog gå till historien som en jävligt parantesartad. Som åldern 22 kanske. Jag har jobbat, 8-16. Gick till jobbet, var så jävla kallt och så jävla vackert. Var sorgsen. Amado kallade mig birthday-girl hela dagen annars inget speciellt. Gick hem. Svängde in på antikvariatet jag tänkt gå in på många gånger och blev blixtförälskad. Helt fantastiskt var det. Köpte Roland Barthes Mythologies, samlade texter av Rosa Luxembourg, några vykort med konst och en konsttidning. Kom hem och fick sång och kladdkaka. Jag är alltid lite ledsen på min födelsedag och jag är trött och känner egentligen mest för att krypa ner och kolla på film och läsa fast vi ska på bar och lyssna på opera på mitt initiativ. Är det normalt? Man ska vara glad osv. Men det kommer i helgen, då blir det kalas.

If every angel`s terrible why do you welcome them

2009-09-27T12:45:00.004+02:00

Jag blev utbjuden igår. När jag stod och rökte utanför jobbet i smutsig skjorta och stor fleecejacka med M:et på. Skitrolig ganska snygg afrikan som bodde i huset ville bjuda mig på öl, eller "Tequila, Sex on the beach, whatever you like". Vi hade värsta sköna jargongen och jag sa maybe och att han skulle komma och knacka på tio i tolv när jag var färdig. Jag skrattade hela vägen tillbaka till stämpelklockan, men sen ångrade jag mig. Vadfan ska jag göra med random flirtig snubbe som bara vill knulla? Jag älskar ju spontana möten, med Erica Jongs det knapplösa knullet som förebild. Min Milano-natt slutade med att jag hängde med 35-årige barägaren Milad efter att han stängt och var jävligt våldtäktsbar. I Berlin när jag var ute och gick på Kottbusser Damm log jag och en kille så fint mot varandra och när han cyklade ikapp mig och ville ses senare så tänkte jag inte länge innan jag gick med på att göra det. En gång när jag var sexton gav jag mitt nummer till en asylsökande kille från Senegal när jag var ute och gick i Lessebo, för jag tänkte att jag kunde vara snäll och vara hans vän. Det slutade förstås med att han blev kär i mig. Jag vägrar att nånsin vara rädd, jag vägrar att tänka på vad som är respektabelt och vad jag inte kan göra för att det verkar stört. Jag blir nog hellre våldtagen än begränsar mina val, min frihet. Istället är jag i Milano i sju timmar och det är äventyr och jag tänker "Jävligt Carina Rydberg och Birgitta Stenberg alltså" och jag älskar det.

Men just nu. Så försöker jag att ifrågasätta mina motiv för allt jag gör. Känna efter allra längst in vad jag verkligen vill och vad jag gör för att jag tror att jag vill det och för att det är mina vanliga mönster, som ju inte behöver vara dåliga på något sätt men som ändå kan må bra av att brytas. Det svåra är när man är ambivalent och både vill och inte vill. Jag är nästan alltid ambivalent till allting. Utgång/hemmakväll. Byta stad/stanna kvar. Plugga en grej/plugga en annan grej. Läsa den här boken/läsa en annan bok. Sen den här filmen/se en annan film. Läsa bok/se film. Ja, ni fattar. Men någonstans längst inne brukar det finnas något slags svar.

Han stod inte utanför när jag kom ut sju i tolv och jag gick på bussen med lättnad i kroppen. Kom hem och följde med Katta ut med hunden. Satt i soffan. Kände efter. Nej. Inga män nu. Jag är trött på att ligga med män där jag måste tänka "jag tar vad jag vill ha av den här idioten". Män som frågar varför jag inte är rakad och "no fingers, just my cock" och jag fnyser och föraktar dem. Det finns inget självförakt i att ligga med såna män, jag vet att de de är dumma i huvudet jag vill inte ha deras bekräftelse, men jag har ingen lust längre. Det gör mig bitter och mordlysten. Så har det varit sedan jag var arton. Ett cykliskt manshat och en mättnad som återkommer med jämna mellanrum. Det var lyxigt att ha en fin pojkvän och glömma bort hur illa det fortfarande är med jämställdheten.

Jag läser hellre Kerstin Ekman, lär mig saker om världen, dansar för min kropps skull och går hem tillsammans med mina vänner. Han var kanske världens snällaste kille men det spelar ingen roll. Säga nej är det nya säga ja.

Torsdagsfest

2009-09-25T16:38:00.022+02:00

Det var upplyst längs hela Akerselva, ljusprydda broar, ljus på vattnet, spökträd, musik och konst och massa människor.

Vi såg två halvnakna män fjolla sig med eld till gothmusik. Inte så bra men ganska roligt.

Sen sprang vi in i VÄRLDENS bästa noise-konsert och kunde inte slita oss fast det var kallt. Tänk er ljud och oljud, plingplong, knarr och disharmoni och så med vattenbruset i bakgrunden. Helt magiskt.

Psykedeliskt vattenfall

Helt overkligt ju. Mitt i stan liksom.

Typ stora lampskärmar. Längst upp i bilden kan man urskilja en människa.

Han svingade sig upp och ner för det där repet som en annan Tarzan

Lite mer eldshow framför videprojektioner från Vigelandsparken

Humor

Jag måste verkligen sluta på mitt jobb

Det var världens bästa kväll och världens bästa grej. Oslo är inte så dumt ändå.

Vardagsfest

2009-09-24T19:23:00.003+02:00

Sen kan man svida om den nämnda tråkiga torsdagen. Sminka över förkylningen så gott det går, ta på sig tajta klänningen och strunta i magen. Lyssna på balkanrytmer och göra sig redo för lysvandring längs Akerselva med sitt kollektiv och tusentals andra Oslobor. Sen kan man gå och dansa med Oslo Breakfest. Hitta äventyren i vardagen liksom.

Eller så blir det ännu en utekväll som jag önskar att hade skippat. Men lysvandringen - I`m pepp!

Om längtan

2009-09-24T18:16:00.004+02:00

Tidig morgon Adriatiska havet

Man botar lätt torsdagstristess genom att googla resmål och drömma sig bort och tillbaka. Jag önskar att jag satt och drack kaffe vid hamnen i Split, läste Jenny Diski och kände mina konturer sådär starkt. Satt i ett hostelkök i Sarajevo och småpratade med ännu en ny människa och sen grät över kulhålen i husen ackompanjerad av böneutrop och bergsvyer. Eller sköljde ner den godaste indiska maten med äcklig weiss-bier i Berlin med Forest. Jag önskar att jag satt på Cafe de Flore i Paris och såg på Matteo när han läste Krishanmurti. Jag längtar efter nästan varje bit av resan jag gjorde i somras.

Och så rycker det i resnerven. Resor jag vill göra:

- Transsibiriska järnvägen.

- Bila längs USA:s västkust. Och åka Route 66 och hänga aslänga i New York och ja, se hela USA tror jag. Tillsammans med Sofia, som Thelma&Louise. Träffa Matteo i New York och leta upp Forest i Atlanta.

- Stressa ner från det här 1,5-året i Oslo i nån by i Italien eller Grekland. Äta mat läsa böcker skriva prata med främlingar men vara ensam.

- Åka på tystnadsretreat och utmana mig själv på ett helt nytt sätt.

- Fira nyår med Sofia i Grekland eller Marocko eller nån annanstans.

- Åka tillbaka till Sarajevo och intervjua fantastiska Haris som drev hostelet jag bodde på. Åka till Srebrenica. Se landsbygden. Åka till Mostar. Bli riktigt nära älskade Bosnien-Hercegovina.

- Åka tillbaka till Split och hänga med de coola Sverige-älskarna jag blev kompis med. Se deras konst och få vara med i deras projekt. Åka ut till öar och besöka Dubrovnik och ha massa tid i Kroatien.

Överhuvudtaget vill jag resa mycket mycket mer i Östeuropa. Jag önskar på ett sätt att jag inte ville plugga och kunde bo här ett år till och få ihop asmycket pengar och resa typ ett år. Men nej, det går ju inte. Tur att jag ändå kommer ha en del pengar och planerar att hälsa på Madde i Holland, göra nyårsplanerna till verklighet, åka på Bangface i England i april, åka på Exit med Ivan och Milan och sen hänga i Östeuropa nästa sommar. Noga planera en USA-vistelse som kan vara länge, länge. Typ praktikplats. Typ se möjligheterna och använda tid och pengar rätt. Jag vill bara sluka hela världen. Utan att döda den. Det är viktigt. Snälla företag och politiker fixa billiga snabbtåg NU.

Som rockbrudarna i filmen gör

2009-09-23T22:55:00.003+02:00

"...en dag gör vi Amerikas västkust. gifter oss i Las Vegas och reser i de stora kvinnornas spår. när jag åter fastnar i minnet, sorgen - livet är inte alltid en film, jag regisserade inte den hösten så bra, då ska jag titta på dig. det är vår film, allt värt att slåss för och vi pratar om sorgen så jag blir snurrig av lycka. män är inte värda att slåss för säger du och ska vi dricka kaffe nu."

Oh september

2009-09-22T20:02:00.003+02:00

Är förkyld och kan inte träna och äter istället cirka sju minimars om dagen för att Mange kom hit i helgen med typ femtio dumpstrade påsar. Längtar efter vegankost, hårdträning och att komma iväg på ett jävla yogapass nån gång. Jobbat fem dagar ska vara ledig en sen jobba sju dagar. Sover på fel tider. Hela kollektivet har vaknat upp efter att ha sett Earthlings och dricker havremjölk och köper ekologiska ägg nu. Köttätarna skäms. Jag är veganexperten och känner glöden vakna igen.

Det är höst i Oslo och jag tänker på förra hösten med skräckblandad förtjusning. Avståndet alltså, att det gått ett år och allt är så annorlunda. Att jag trivs här nu, med mitt boende, mina få vänner, mina kvarter och stämningen. Festen och drömmarna. Det blir höst igen, det trodde jag aldrig. Har jobbat på mitt jobb i över ett år. Vemodet - det är snart över. Inte ens tre månader till ska jag bo här. Jag kommer sakna så mycket, och samtidigt vet jag inte vad jag ska göra av all längtan bort. Att få sätta punkt för det här och börja på något helt nytt, som är så mycket mer jag. Komma tilbaka.

Jag läser fantastiska Paris-Dakar av Jens Liljestrand och funderar på vilken konst som ska få pryda väggarna i min framtida bostad. Vilka bokhyllor jag ska köpa. Jag kollar upp konstutställningar och utflyktsmål och vill bara maxa tiden jag har kvar i hatade älskade Oslo. Jag lyssnar på I will follow you into the dark och minns alla trötta eftermiddagar som jag stod på t-banestationen i Vinderen för ett år sedan och inte var nöjd med mitt liv. Fast jag levde med en man som jag älskade och fortfarande saknar så att jag kan skicka ett sms och berätta det för honom när jag sitter i ett fönster på en fest och röker nästan åtta månader efter att jag senast träffade honom. Ändå så mycket lyckligare nu. Jag fattar inte riktigt hur det går till, men det är en gåva att vara tacksam över.

Nu ska jag hasta iväg till Majorstuen och se Flickan som lekte med elden med min favoritkollega.

Och vad dom än säger, människan är gjord för det stora okända

2009-09-17T10:25:00.005+02:00

Jag är så trött på den här sortens retorik som går ut på att intellektuella och ”kultureliten” inte representerar vanligt folk. För det första, har de nånsin gjort anspråk på det? Är det deras uppgift? Är inte deras uppgift just att ställa obekväma frågor, att sätta en agenda som annars inte skulle satts, att få ”vanligt folk” att tänka. Det blir väldigt farligt om fria tänkare och utövare av kultur måste representera en viss procent av befolkningen för att ha rätt att figurera i offentligheten.

Jag tillhör så kallat vanligt folk. Min familj och mina vänner också. I min familj är det inte kultureliten som får oss att känna oss marginaliserade, utan alla dessa politiker och näringslivstoppar som tjänar multum och skiter i att det finns fattiga människor. Min lillebrors pappa slår näven i bordet och ryter över ”slipsgubbar”. Min mamma hatar Reinfeldt. Ja, jag kommer från en vänsterfamilj. Som väl måste kallas vanligt folk eftersom de tjänar långt under genomsnittet, bor på landsbygden och inte vet vad queerteori är för något. Inte är min mamma arg på kulturetablissemanget, för hennes röst får finnas ibland, när det framförs systemkritik av kapitalismen, av alliansens politik som är kvinnofientlig. Hon lär sig nya saker och följer med i debatter, även där hon tycker att det här nya förstår jag inte. Och kulturelitens makt är ingenting om man ställer den mot näringslivets och marknadens. Ingenting. Den dagen vi tror det är det ute med oss. Jag är glad att det finns en kulturelit som kan prata om sådana här saker så att jag håller min hjärna vässad och min kunskap om samtiden i form.

”Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara. Runt om i Sverige, i organisationer, medieredaktioner, politiska partier, talar de om för andra hur de skall leva sina liv.”

De som talar om för folk hur de ska leva är Hägglund och hans gelikar. Det är så provocerande att bara för att man diskuterar andra sätt att leva på, för att man vågar ifrågasätta givna normer och mönster, även sådana som berör folks privatliv, så har man talat om för dem hur de ska leva. Jag kritiserar äktenskapet som idè och institution, inte folk som gifter sig. Jag kritiserar heteronormen, inte heterosexuella människor. Jag kritiserar vår livsstil med för mycket kött och utsläpp av koldioxid och konsumtion av varor som producerats under vidriga förhållanden, och om vanliga människor känner sig påhoppade av det struntar jag fullkomligt i. Görans ”vanliga människor” är också de som knullar thailändska flickor, uppfostrar sina pojkar till att bli kvinnohatande män och konsumerar sönder planeten. En förorättad Bertil i Kramfors eller ett neddränkt Bangladesh? Ett par som känner sig hotade för att det diskuteras och utövas andra möjliga samlevnadsformer än den heterosexuella tvåsamhetsnormen eller en knackad bög? Ett samhälle där kärnfamiljen inte längre är det enda alternativet och där mäns makt är mindre, eller ett samhälle där kvinnor och HBT-personer fortfarande är andra klassens medborgare. Jag vet inte jag, vad är mest angeläget?

Göran Hägglund anser att det är ett demokratiproblem att vanligt folk som utgörs av majoriteten inte representerar kulturelitens åsikt. Då definierar han demokrati som ett samhälle där majoriteten får bestämma. Jag tycker ju att demokrati handlar minst lika mycket om att tillvarata individens rättigheter och skydda minoriteteten från majoriteten. Dessutom är det alltid lika roligt när parlamentariker yttrar sig om demkrati eftersom det här systemet inte direkt ger människor makt över besluten.

För att vi ska utvecklas som människor, och som samhälle, behövs det obekväma frågor och svar. Det behövs de som ifrågasätter sättet vi lever på och anger andra alternativ och möjligheter. Det är synd att Göran Hägglund ska känna sig kränkt av det. Jag själv blir kränkt av att det förväntas av mig att jag ska vilja gifta mig, få barn, jobba på ett företag som tjänar marknaden och gör mig till en konsument i statens tjänst. Det kränker min frihet att behöva inrätta mig i ett sådant system. Jag kräver rätten att få säga det. Det är inte något som planterats uppifrån av onda kulturskribenter, politiker och konstnärer. Det finns homosexuella, relationsanarkister och systemkritiker på landsbygden och vanliga arbetsplatser också. Det finns ingen skiljelinje mellan vanliga människor och andra. Gränsen går mellan dem som lever medvetet och de som inte gör det. Med det sagt menar jag inte att man måste ha mina åsikter för att leva medvetet. Men jag anser mig ha rätten att diskutera till exempel fördumning och ytlighet i vår tid utan att någon ska säga till mig att nu utövar jag folkförakt. Det är precis tvärtom. Jag vill att människor ska tänka själva och inte låta sig duperas krafter som inte vill människor väl.

Egentligen säger Göran Hägglund det här: Jag är för det första jävligt rädd för att det inskränkta rasistiska människofientliga samhälle som jag är med och styr ska förändras. För det andra så är vanligt folk bara sådana som håller med mig.

It`s such a perfect day I`m glad I spent it with you

2009-09-17T00:39:00.024+02:00

Alla höstklyschor; brödbaket, strumpbyxorna, teet. Men jag somnade i solen i parken för det var så varmt. Sen tränade jag i nästan två timmar. Först spinning sen styrka. Sen shottade jag alger och åt paj och hembakt bröd och såg Donnie Darko. Jag orkar inget mer berätta än att det var helt perfekt.

Präktiga rasister

2009-09-15T23:02:00.002+02:00

Igår var det stortingsval här i Norge. Förutom att det är sjukt läskigt att bo i ett land där näst största partiet är rasistiskt, så tycker jag det är jävligt roligt att man inte får köpa alkohol på valdagen. Bara i Norge, bara i Norge.

Konsten att renovera sig själv

2009-09-14T12:31:00.005+02:00

Här trivs jag

Ännu en helg har passerat och det är same old same. Fredag: 150 jävla spänn för dubstep på Villa som inte var dubstep. Gick hem med min nyaste vän och hade fantastiska samtal. Resorb och knäckebröd i köket. Lördag: Åkte räkbåt med jobbet och blev gratisfull med kollegor. 150 jävla spänn för att gå in 20 minuter på ett skitställe. Falafel och hemlisar. Söndag: Tur med hunden(ja vi har hund just nu för Kattas kille som har valp bor här tillfälligt) i parken, sen hade vi picknick och spelade Mastermind i solen. Skratt och lugna känslan. Åkte och jobbade sjukaste dagen, drog sen på mig paljettklänning och mötte upp de andra på Blå. Storband och dans, sån jävla bra musik och fantastisk stämning men var för trött. Somnade på en soffa och fick bästa nattsömnen.

Det är same old same. Alkoholen. Jag var duktig i veckan som passerat och tränade och hade så mycket struktur som är möjligt i mitt liv. Rörde mig McDonalds-snabbt även i mitt eget kök, för att maximera fritiden. Det bästa med de jag bor med nu är att de är så intresserade av självutveckling. Jag känner släktskap med människor som hela tiden strävar efter att bli bättre. Som ger akt på sina dåliga och destruktiva beteenden. Människor som har projekt och som inte låter slentrian bli deras följeslagare utan tänker på hur de lever sina liv. Vi pratar om att kunna säga nej. Om att bli nöjd med den man är och inte ha behov av några andra fasta punkter än sig själv. Om att träna och få en stark kropp. Allt för att må så bra som möjligt.

Jag har alltid sett på mig själv som ett ständigt pågående projekt. Det kan naturligtvis vara dåligt ibland, att man aldrig lär sig chilla. Men det handlar inte om att inte vara nöjd med sig själv utan tvärtom. När man mår dåligt och inte tycker om sig själv så tycker man heller inte att man är värd att bli bättre, och det är då man är destruktiv istället för motsatsen. Varför satsa på mig liksom, det är bara slöseri. Jag har nog aldrig känt mig lyckligare och mer tillfreds med mig själv än jag gör nu, trots att mitt liv inte riktigt är det jag vill att det ska vara, och jag har heller aldrig tänkt så mycket på hur jag är och hur jag vill vara. Jag vill till exempel inte dricka så mycket alkohol som jag gör och ha så många slentriankvällar på krogen som jag har nu. Det mönstret är svårare att bryta än vad jag egentligen vill erkänna. Vi är väl många som inte vet så många andra sätt att vara sociala på när vi är lediga och vill göra något kul. Jag hade det på gång förra sommaren och hösten, då när jag och min dåvarande pojkvän knappt drack någon alkohol och jag lyssnade på P1 och försökte hitta kulturevenemang att gå på. Men det var också ensamt. Så svårt det är! I den här lägenheten finns det potential. Till att laga middagar, åka ut i naturen, se filmer. Och ändå hamnar jag så ofta där med korgen full med Seidel på Bunnpris och upptäcker dagen efter att det roligaste var samtalen på vägen hem.

Det handlar ju om att se var man brister, och vilja laga de bristerna. Jag har ett annat mönster, som handlar om män. Varje gång som jag snurrat in mig för mycket i det och dragit åt knuten så hårt att den lossnar är en lättnad. Jag har just blivit fri från en sådan knut och det är bästa känslan. Renheten. Det kommer säkert hända igen, men det blir bättre. När man väljer rätt! Då är det lycka upp till kanten över hur fint livet är och att det hela tiden blir bättre, bättre. Jag fyller 22 om två veckor och har som vanligt ångest över att fylla år, men den här gången tänker jag också på hur coolt det är att man hela tiden blir klokare och att det kanske inte är så dumt att bli äldre.

Allt jag ville säga säger också Elin Grelsson i det här gamla inlägget som jag älskar och brukar läsa ibland när jag behöver peppa mig själv. Man ska läsa 365 saker du kan göra också om man intresserar sig för personlig utveckling och projekt. Nu ska jag laga mat och skriva en Huskeliste. Bli fylld av inspiration från mitt hem och de fina människor som befolkar det. Helgen är inte viktig, det är den här viljan som jag ska minnas.

En helg

2009-09-06T18:41:00.003+02:00

Den hade verkligen sina up`s and downs, men åhh helgen alltså. Jobb jobb jobb, förlösande tårar på balkongen när vi hade gäster på middag och jag fick mat utsmugglat och fina klappar på axeln. Värka ut det och dricka öl och gå ut och dansa ironiskt. Nästan-slagsmål två gånger. Smuggla ut öl och röka för många cigg och prata politik med finaste hårdaste malmö-chilenaren. Hitta mig själv i de diskussionerna. Det hårda som är jag men inte så ofta får spelrum längre. Snurra runt efter stängning och jag ska jobba om sex timmar men det skiter vi i. Gå hem sjungandes obscena lines och ett nästan-slagsmål till. Få insikter om hur det måste vara att bli utsatt för rasism så ofta. Sova två-tre timmar, jobba åtta men ändå inte vara trött och hem med solsken i blick och åhh livet alltså.

BRILJANT låt och video och helgens themesong!

I'm gonna ride this horse till it bucks me off and I'm forced to shoot it down

2009-09-04T23:53:00.011+02:00

Lider av kronisk sömnbrist men får ändå aldrig ihop livet. Försöker hinna laga matlådor, städa, tvätta, träna, umgås med kollektivet. All logistik och allt man måste göra som är tråkigt. Börjar läsa bok men är för trött så man ser film eller åker hem till nya dejten istället, som man för övrigt visar en robots tillgivenhet. Borde känna saker men känner inget alls liksom och undrar lite varför folk ska kladda sina affektioner på mig när jag inte vill ha dem. Sluta förorena mig. Sover cirka fem timmar och åker glad hem och äter frukost och går och tränar och åker hem och lagar matlådor och åker och jobbar och åker hem och sover sju timmar. Åker till biblioteket och lånar böcker om surrealism. Jobbar, sliter som ett djur med för lite bemanning. Gör ett bra jobb ändå för prioriteringar ligger helt fel i mig så det känns viktigt. Sover fyra timmar innan jag jobbar 07.45-16.15 med för mycket att göra igen. Ingen paus förrän klockan 14 och jag undrar vad sån här stress egentligen gör med kroppen. Tänker på vad jag ska kunna formulera om de här arbetsvillkoren och det här systemet när jag slutat och aldrig mer ska komma tillbaka. Nu kan jag inte ens tänka motståndet fullt ut. Det skulle kräva handling då.

Åker hem och somnar direkt fast jag ville träna. Drömmer mardrömmar om jobbet och cheferna och vaknar av att Katta berättar att jag sovit länge och undrar om jag är ledsen. Grät visst i sömnen. Klockan är halv nio fredag kväll. Kollektivet lagar mat och förbereder utekväll, glider runt och färgar hår, dricker öl, spelar dubstep och drum`n`bass. Är förtjusande och bäst. Jag: Vill också gå till Villa och dansa men jag ska jobba. Men egentligen vill jag bara vilja gå, för jag orkar ingenting. Försöker läsa en essä om Nietsche men kan inte stänga av ljud. Sen när jag lagat mina matlådor, diskat disken och gjort inpackning i håret sitter jag på balkongen och stirrar rätt ut genom rökslöjorna. Glada rop inifrån och hoppas ingen kommer ut nu. Första höstdoften slår emot och då är det alltid vemod och ensamhet och lite svärtad lycka. Nu är det tomhet. Hur ska man orka.

- Och hälsa han som jag har en crush på när du går ut, synd att jag inte kan följa med. Synd att han inte har en crush på mig för att jag är så jävla tråkig. Synd att jag är så jävla tråkig att jag inte kan följa med i era tokerier och er jargong. Och dansa lite för mig också. Och vad fint att ni ska på späckhuggsafari och inte bjuder mig in. Jag vet att du vill att jag ska följa med så varför frågar du inte? Och du som säger att du blir så glad när jag hör av mig och visar sådan tillgivenhet, varför hör du då inte av dig? Jag är tom på initiativ skjönner ni. Jo jag vill ju vara med på matkassa men jag får knappt ihop livet när jag bara har mig själv att tänka på så jag kan inte. Jag har inte ens hunnit skriva ner min reseberättelse än. Jag måste betala en CSN-faktura och lämna in min jacka på kemtvätt. Jag måste läsa den där boken och skicka det där brevet. Besöka de här ställena innan jag flyttar från stan.

- Det är mycket med dig och "få saker gjorda". Men jag tycker inte du gör så lite"

Och nä. Men när det inte räcker. När jag aldrig hinner läsa DN:s essäer eller se Woody Allens filmer och gå på all drum`n bass på Villa och också hinna vara en rolig flatmate. Maila min New Yorker och träna. Det räcker inte och så sitter jag på balkongen och vill inte att du ska ge mig en kram men önskar att jag ville.

En helg

2009-08-31T11:01:00.007+02:00

Jag skulle ta det lugnt och det funkade i över ett dygn då jag inte ens lämnade lägenheten till förmån för att lyssna på musik, läsa, skriva, bildgoogla Magritte och Max Ernst och ha det allmänt jävligt trevligt. Sen blev det lite tråkigt och jag drack öl och dansade till fet musik i en källare där folk åt chilifrukter som partytrick och det var mindre folk än vanligt men så jävla trevligt. Rökte i fönstret, somnade i en stol till slut och mötte dagsljuset 06.40. Några timmars sömn sen omelett och film. Sen drack jag lite öl igen med tanken att gå till Blå men det blev bara fniss i en soffa och hoppsan sista trikken har gått får jag sova här? Känns inte så fräscht att vakna upp måndag morgon hemma hos en kompis efter att ha sovit med kläderna på och göra nån slags walk of shame bland folk på väg till jobbet.

Nu: Gå till banken, städa, laga mat, duscha. Struktur please.

Get the picture nigga I`m the best of both worlds

2009-08-29T16:22:00.002+02:00

Shit shit shit det här är så jävla bra!

Jag lånade ut trehundra spänn till Sanna så att hon kunde gå och se Immortal Teqnique för några månader sen och efter det kollade jag upp honom och ville dö lite för att jag inte följde med. Men gissa vem som ska se Prodigy fjortonde november? Peppad bortom vett och sans!

Paris

2009-08-28T22:11:00.003+02:00

”We have an experience – like a chemical reaction – that transforms something inside us. When we examine ourselves later on, we discover that all the standards we’ve lived by have shot up another notch and the world’s opened up in unexpected ways. Yes, I’ve had that experience. Not often, but it has happened. It’s like falling in love” – Haruki Murakami

Allt jag vet om Paris har jag lärt mig från myterna och jag vet att det inte är samma stad som Birgitta Stenberg besökte på 50-talet. Hemingway, Simone de Beauvoir och Sartre hänger inte längre på Cafe Flore och det finns inga efterträdare. Foucault är död och fattiga barn blir inte världsberömda sångerskor med gravplats på Pere Lachaise. Jag saknar det utan att ha upplevt det men jag får inget grepp om Paris. Allt jag får är bitar som glider mig ur händerna innan jag hinner pussla ihop dem till en hel bild. Min bild är skymd av myterna och romantiken, fucking Amelie från Montmartre bara måste leda till att man blir en aning besviken på verklighetens Montmartre. Första kvällen vandrar jag runt där med en 28-årig tråkig australienska som tycker att det känns obehagligt att dela rum med en kille. Äter en tråkig falafel och åker till Notre-dame med ett tråkigt amerikanskt par. Ja, besviken på allt som myterna matat mig med och som jag inte inbillade skulle tilldelas mig men ändå sträckte mig efter på något sätt.

Men jag får det. Jag får döden och världssjälen och det intellektuella och jag får till och med romantiken. Vi ligger på rygg i gräset nedanför Eiffeltornet min andra kväll i Paris när Ali säger att han vill leva för evigt och att nanoteknologin kommer att göra det möjligt. ”Det låter helt fruktansvärt” säger Matteo som kommer från New York och har leendet hos någon som varit olycklig och sen blivit lycklig. ”Skulle du inte leva för evigt om du fick välja?” ”Nej, jag ser fram emot att få dö när den dagen är inne. Vi skulle aldrig uppskatta den här stunden vid Eiffeltornet i Paris om vi var tvungna att ligga här för evigt. Vem skulle se en film utan slut?” ”Jag skulle, om det var en bra film”. Matteo skrattar. ”Nej, det skulle du inte. Det vackra med livet är att vi en dag ska dö”. Vi har druckit vin och ätit ost och bröd som man ska i Frankrike och diskuterat politik, litteratur, konst och våra olika kulturer och intresserat oss för varandra och världen så som människor som blivit sammanförda av slump och nyfikenhet gör. Det ligger i hela det här konceptet att vi ska spridas för vinden igen och åter bli varandra främmande på olika kontinenter. Jag vill verkligen sträcka ut den här kvällen i tid, men jag vet att Matteo har rätt. Bara släpp det. Så jag ligger där och lyssnar på deras diskussion som aldrig tar slut. Jag har blivit kär vid första ögonkastet i Paris. ”Tänk vad många människor som rest till Paris och tittat på Eiffeltornet precis som vi gör nu” filosoferade någon lite tidigare. Så jag ligger där och all min cynism är som bortblåst. Tänk vad många människor som blivit kära så här utan hjärnan med alls, och vad enkelt det är att uttala det då fast det är svårt.

Döden utgör temat för den här Paris-vistelsen, från Pere Lachaise via facing our mortality in front of the Eiffel tower till Katakomberna under gatorna med skelett från tiotusentals parisare och slutligen då vi sitter på Cafe Flore som de kultur-turister vi är och jag fucking har en fysisk upplevelse av att känna mig sammankopplad med tidigare generationer av intellektuella och kvinnor och i synnerhet intellektuella kvinnor. Den klara tacksamheten. Det jävlar anammat som vrids upp i mig som en tidsinställd bomb. Var har den nyckeln funnits så länge? Jag har saknat den och en universitetsterapeut från New York ger den tillbaka. Matteo läser högt ur en sönderläst bok av en indisk filosof. Du tycker kanske vi är posers men då har du inte skrapat på ytan kompis. Han säger om kärlek: ”Love has no object”. Han talar och de diskuterar och jag pillar i min 9-euros-omelett och letar efter ett strå av ironiserande. Österländsk filosofi! Ha intellektuella samtal på Hemingways gamla cafè! Litterära ambitioner! Att känna electricitet när en man jag känt mindre än 24 timmar rör vid min arm och inbilla mig att den är något större än fysisk attraktion!

Men jag finner inget. Cynism bor granne med rädsla och jag är inte längre rädd. Monika Fagerholm: ”Det är inte det sympatiska eller det fina eller ens de goda egenskaperna hos någon som man blir förälskad i. Utan det hos någon som väcker något i en till liv.”

Jag är inte längre rädd så jag låter honom få veta vilken fantastisk människa jag tycker att han är. Jag ger honom ett fysiskt bevis på det som han ska ha att ta fram att titta på ibland i sitt amerikanska liv. Han ska känna ruset av livet och ett litet band tvärs över Atlanten. Aldrig glömma.

Jag är dålig på avsked och följer med honom till Pere Lachaise sista dagen fast jag redan varit där. Hans bästa vänner gifte sig på Marcel Prousts grav. Jag har inte läst Swanns way, men jag skulle gifta mig med honom om han ville det. Han kysser mig på båda kinderna innan han går ut ur mitt liv och jag genast måste lämna Paris också för att det är outhärdligt att vara där mer. Rasar fram längs med Alperna och för mycket luftkonditionering och i huvudet ringer Matteos ord:

It lies in the beauty of this moment that it has to go way.

That it has to go away.

Mira you know it`s inevitable.

Allt jag vet om Paris handlar om det här nu. Jag kan inte ge någon annan berättelse.

When ya ain’t got nothing, ya got nothing to lose

2009-05-02T22:46:00.002+02:00

Jag har haft fyra dagars fantastisk semester i Sverige. Gått på en av mina bästisars teaterpremiär, efterfestat med teaterfolket och varit med om det sjukaste och mest omskakande sammanträffandet i mitt liv. Sovit i en trappuppgång i Gamla Stan, ramlat in tidigt i Uppsala helt oplanerad och fräschat upp mig på toaletten på stationen som en annan lodare fast det är min hemstad. Köpt tidskrifter och läst dem i extas under cafèfrukost samtidigt som jag laddade min telefon och försökte få tag på folk tills jag dukade under och sov på en soffa i två timmar, livrädd för att bli påkommen och utslängd. Sedan klippt mig dyrt men blivit nöjd, träffat fina vänner, firat Valborg och varit full från halv tio på morgonen och suttit i solen med de fina vännerna och älskat livet. Grillat, dansat till kareoke i timtal. Sjungit karoeke. Gått loss totalt till Like a rolling stone. Dansat tryckare med min bästa kompis fina make. Sagt till en het man att han var het och sen vandrat hem genom Uppsala tillsammans med min bästa kompis som vi gjorde så ofta förr i tiden. Vaknat och inte varit bakfull, ätit glass vid ån med en annan fin vän. Köpt världens godaste sushi och sen åkt tillbaka till Oslo med nattbussen. Jobbat helt förstörd av sömnbrist och med träningsvärk i hela kroppen.

Nu sitter jag i den fantastiskt fina lägenheten som jag numera bor i och lyssnar på dubstep och dricker saffranste. Det finns bara internet på ett ställe i lägenheten och vi är många som bor här det och det fungerar inte alltid. Det kommer vara bra för mig. Jag ska hänga mindre på internet och läsa mer och skriva mer ordentliga texter. Så ska jag gå med min dator till typ jobbet och ha koncentrerad internettid. Jag är snart tillbaka på riktigt.

What it all comes down to is that everything`s gonna be quite alright

2009-03-16T08:52:00.002+01:00

Happy monday! Jag tycker man kan börja veckan med att lyssna på den här fantastiska låten.

Ja, det var allt jag hade att säga. Jag ska plugga så duktigt idag, och handla, och gå på dejt! Tänk er att det här är som min lördag, och att jag därmed somnade elva på fredagkvällen. Och under den riktiga helgen så hann jag både vara full och jobba. Det funkar inte att vara en slacker med de här uppfuckade veckorytmerna. Och just nu klarar jag livet och sömnen och rytmen så bra. Väntar på att snön ska försvinna så jag kan börja springa. Väntar inte ens på att må bra längre för det gör jag redan.

Tips

2009-03-08T14:18:00.003+01:00

Just det, glad åttonde mars! Jag ingår inte i någon feministisk kontext nuförtiden och det suger ju. Ser fram emot hösten då jag planerar att göra det igen. Ska iväg och jobba snart bara på ett svinigt företag, så kan man ju också fira liksom. Gå den patriarkala kapitalismens tjänster. Kan tipsa om Emma Goldmans samlade texter och tal Den dansande agitatorn. Den tycker jag att man ska läsa en dag som denna. Eller varför inte lite Kathy Acker eller SCUM. Och så kan man lyssna på Our time med Yeah Yeah Yeahs för det är bästa systerskapslåten.

Busy

2009-03-06T18:53:00.002+01:00

Kom nyss hem från jobbet efter nio timmars arbetsdag och är så jävla trött. Skulle lätt somna på två minuter om jag la mig ner. Skulle lätt vilja tilbringa min fredagskväll med att kolla på film och lustläsa, men jag måste laga matlåda och komma igång med pluggandet och somna tidigt för jag ska upp sju imorgon och jobba. Det börjar bli lite bråttom med kurskompletteringarna så det är väl bara att bli lite Blondinbella och älska att ha mycket att göra. Jag skulle också älska att ha mycket att göra om det innebar att jag tränade, fikade, skrev om mitt liv och gick på möten om hur jag ska tjäna ännu mer pengar. Kom tillbaka och prata om stress när du jobbat heltid och mer än det på ett "skitjobb" och legat sömnlös över din ekonomi liksom.

Nä nu stänger jag av datorn och sätter på kaffehurran.

Let`s party like it`s 2005

2009-03-01T13:39:00.004+01:00

Sjukt bakfull. Däckade på en fest och blev utslängd klockan sju på morgonen. Vi gick och gick i tusen år innan vi kom hem. Fortfarande fulla. Sen sa jag hejdå till de finaste vännerna som gett mig de finaste tre dagarna. Jag försöker snabbskriva något om det som varit fantastiskt, men det går inte. Det är för mycket.

Jag är mycket lycklig för de vännerna.

I scored!!!

2009-02-07T13:38:00.004+01:00

Orkar typ inte berätta om hur det var och om alla bra insikter den här natten gett mig, annat än att jag är GLAD och PEPPAD och han är så FIN!!!!

Hoppas de två kollegor som var med igår håller käften bara, orkar inte ett varv menande leenden och kärleksrykten till. Fast om vi ska ses snart igen vilket jag hoppas(och tror, peppar peppar), blir det väl svårt att hålla hemligt.

Nostalgi

2009-02-05T23:06:00.005+01:00

Det här skrev jag 28 maj 2006 efter en av de bästa helgerna nånsin:

Men shit alltså, den här helgen. Jag har druckit öl och dansat och hånglat och haft avskedsutgång med de finaste, ätit pizzor och veggieburgare och rökt sönder min hals, flyttat nästan alla mina saker, demonstrerat mot rasism, skrivit på manifestet, gått runt i Löten och ägnat mig åt omstörtande verksamhet, ätit chips i en nödtrappa till scandic hotel, burit saker, ramlat, hostat, ätit lyxfrukostar, sett cirkusuppträdanden, hämnats och hela tiden nästan har jag hängt med S. Vi har till och med haft gemensamma cigaretter, gemensamma middagar, gemensamt halsont. Shit alltså, vad allt varit bra. Jag har glömt allt annat. Typ nästa helg och allt som ska grejas innan det. Typ skolarbete. Nu ska jag kolla min mail. Kyss.

Känslan alltså. Den jag hade när jag var 18! Det var så fantastiskt. Var hittar jag den igen? S, en resa nånstans så snart vi kan och har råd? Sistahood och pepp och no worries, är du på? Kan fan inte vara så här stagnerad vid ynka 21 års ålder.

Jag undrar dock vem jag hade hämnats på? Och vem jag hånglade med? Kanske killen med Svenska Akademien-tröja på treornas skiva? Då när S sparkade en kille i skrevet och jag dansade på borden och nån tog bilder på det som de satte upp på skolan? Ja måste varit det. Åhh så fint det var att leva då!

Och det här skrev jag för nästan exakt tre år sedan. Jag saknar att känna att livet ligger framför mig. Måste hitta det igen:

jag är typ väldigt trött på saker
jag måste göra något drastiskt åt mitt hår
maddus får klippa mig nästa vecka. måste bara bestämma mig för en av alla idèer. sen ska det blekas för jag tänkte vara blond ett tag innan jag blir rosa.
och så måste jag sätta igång med alla idèer jag har. 2006 ska inte bli ännu ett år av liggande projekt. se mer filmer och köpa mer bra skivor och hitta nån som vill sånt jag vill. typ bli kär fast det är ju jättejobbigt
MEN NÅNGÅNG MÅSTE ALLTING SKAKA

och så saknar jag lite att bo här
hur kungsgatan stegrar sig strax innan vattentornet och det blir som en annan stad, allt är märkligt lätt och vackert och tusen små drömmar gömmer sig bland husen, hovs bageri, ungarna på dalbo centrum. att ha ett stamfik. en stamkrog. Fredag hos baby love och pastabaren med henne och dannie. i uppsala är jag så fristående ibland blir det nästan lite läskigt.

men det är väl bara inbillning det också
för söthjärtat ringde idag och jag längtar hem
till skolan bakom stationen, salagatan som bär samma prägling som ovannämnda kungsgatan, libaneskiosken, mitt kollektiv, ishallen och frihet. fredagsöl och skarpa analyser. slippa försvara sig jämt.

ja, jag försöker måla fast mig nånstans
nej, det går inte så bra

nu ska jag se film

Amen godnatt nu från en lite livstrött själ.

City lights

2009-02-05T21:24:00.002+01:00

Hihi, jag tycker det är kul att nån i Ronneby läst min blogg. Jag tänker att folk i Ronneby inte läser bloggar, åtminstone inget annat än modebloggar och kanske mammabloggar och kompisars bloggar. Hemskt fördomsfullt av mig, FÖRLÅT, men det är okej för jag är själv uppvuxen i Småland, på ett ställe mindre än Ronneby. Tror inte att folk läser så mycket bloggar i L-bo. Åh det är värsta hålan ever, seriöst, min mamma dör typ lite varje dag där och jag är allvarligt rädd för att min lillebror kommer bli en rasistisk homofob. Hans pappa är ju det, så...Än så länge är han världens sötaste(snart elva!!!!) men det är väl bara en tidsfråga innan jag och syster blir tvingade att kidnappa honom. Uhh, säga vad man vill om storstäder med sina trendkomplex, sitt tempo och sin snobbism men jag föredrar det tusen gånger mer än hålors instängda luft.

Nu ska jag ut och gå lite i min snöiga mellanstora huvudstad. Min och min, det är mer den här stan är ägnad dig, alla gator hånar mig, men whatever.